Kajsa Boström

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 70717 ggr Kommentarer Kommentera

                                                                        Staty i Köpenhamn

Alla hästar har en mun. 

Hästens mun ser i princip likadan ut på alla oavsett ras. En vuxen häst har 36 tänder +/- några så kallade varg- eller caninetänder. Skelettet i hästens huvud, inklusive käkbenen där tänderna sitter fast har sett ungefär likadant ut sen hästen blev en häst.

Tungan och andra mjuka delars utseende har kanske någon avvikelse från ursprunget men den är i så fall inte så stor. Hästmunnens utseende och funktion har inte direkt någon geografisk anknytning.

Nej, jag har inte tappat det om någon tror så. Jag har bara funderat över hur ryttare och tränare använder olika uttryck om hästens mun. Jag ska räkna upp några så ni hänger med.

"Fransk mun" är ett uttryck som jag (tack och lov) inte hör så ofta längre. Användes ofta inom hoppningen. Min fundering är om tänder och mun möjligen är trefärgade, blå-röd-vit som Le tricolore, franska flaggan?

"Knepig mun" är ett väldigt vanligt uttryck. På vilket sätt munnen är knepig kan variera. Det kan vara tandgnissel, tungfel eller hackande tänder. Det kan ibland betyda att hästen upplevs svårstyrd.

"Betongtrut" är lite mer svårdefinierat. Något är allvarligt fel, hästen upplevs hänga i handen, ofta med huvudet i knähöjd. 

"Stum i munnen" är nog samma som ovan fast med mindre känsla av katastrof.

"Dum i munnen" är ett obegripligt uttryck. Tyvärr hör jag det ganska ofta så några vet uppenbarligen vad de betyder.

"Okänslig i munnen" är den beskrivning jag tycker är minst genomtänkt. Det finns inga okänsliga hästmunnar, titta hur fint de sorterar ut när de äter. 

Det är intressant att se hur uttrycken är olika beroende på var i landet jag är. Jag rör mig över ganska stora områden och över grengränserna. Hopp- och dressyrryttare har olika uttryck för hur de upplever hästens mun.

Jag brukar säga så här när "problem i munnen" kommer på tal. En häst som är anatomiskt korrekt i munnen och där tandhälsan är kontrollerad har aldrig problem i munnen. De problem som ändå visar sig i munnen sitter någon annanstans. Ganska ofta i sadeln ...

Så ha koll på hästens tandhälsa, då är det lättare att sortera ut vad som är vad. Hästens mun är faktiskt väldigt sällan problemet.

                                 Hej hopp och håll tungan rätt i mun!  // Kajsa


Läst 52803 ggr Kommentarer Kommentera

"Träning idag kl. xx, hästarna ska vara uppvärmda..."

Uppvärmning, gäller det ett hus är det trevligt och vanligtvis dyrt men gäller det en häst kan det vara precis hur som helst. Varför är det så och när förväntas ryttarna kunna?

Idag var det en kall morgon på jobbet och en elev som anlände lite sent vilket gjorde att vi kom in på ämnet uppvärmning. Hästen skrittade och vi pratade.

Jag jobbar nästan bara med tämligen rutinerade ryttare och har genom åren, om det varit möjligt, studerat hur nya ryttare värmer upp innan träning.

 

(Ryttarna på bilden har inget med artikeln att göra.)

Uppvärmningen är väldigt varierande mest beroende på om de är hopp- eller dressyrryttare men också hästens på utbildningsståndpunkt. Jag har en handfull fälttävlansryttare också men de går in i hoppryttargruppen här. 

Generellt sett är det absolut vanligaste scenariot följande:

* Max ett varv runt på banan där hästen leds samtidigt som sadelgjorden justeras. 

* Uppsittning.

* Skritt på hängande tygel, hit och dit utan någon planerad väg, eventuellt under samtal med     annan skrittande ryttare. 

* Uppkortande av tygeln, trav lättridning oftast med samma yrande hit och dit, som en humla     instängd i en papperpåse.

  " - Är du färdig?" Fråga från tränaren.

  " - Ska bara ta lite galopp också!"  

* Galopp, lite högre tempo i lätt sits för hoppryttarna och på en volt i lägre tempo för         dressyrryttarna. Lite öka-minska, hej å hå och eventuellt en halt - ryggning - fram i full sula...     Dressyrryttarna lägger ibland till någon form av vändning, fram- eller bakdels.

Klart!

Hur lång tid detta tar beror på när ekipaget anländer till banan i förhållande till utsatt tid för träningen.

Låter detta som ett bra system?

Nja skulle jag säga. Men eftersom säkert 90 % av er som läser detta värmer upp på ett mycket mer strukturerat vis och inte alls känner igen er i detta  beteende, så gäller det ju inte er. Eller? En stund analyserande av vanorna är alltid till fördel för utvecklingen!

Om jag läser om framridning, vilket är snabbt gjort då det är något som i ridhandböckerna bara nämns i förbigående och endast ihop med förberedelse för tävling, är det att resultatet ska vara en mjuk, lösgjord, lugn men vaken häst.

Det vanligaste förslaget är ett tillräckligt långt skrittpass, gärna med lösgörande arbete följt av lite trav och galopp. Tiden anpassad efter hästen temperament.

Så, vad är din plan när du sätter foten i stigbygeln inför tävling eller träning? Ska du värma upp hästen på ett ändamålsenligt sätt för dagens uppgift eller ska du rida ett veritabelt  maraton?

Om du kan dina tempon är det inga problem. Jag minns när vi tog ryttarmärkena förr, vi fick träna på att galoppera i 400-meterstempo.

Det kan vara bra att veta att 10 minuter arbetstrav tar dig mer än en sträcka av 2 km och arbetsgalopp ungefär 4 km på samma tid.

Som sagt det gäller att ha en plan, för alla delar av ridningen.

                                     Tallyho!!   //Kajsa


Läst 53035 ggr Kommentarer Kommentera

När det ljusnade i morse och jag tittade ut kände jag hur det novembergrå regndiset svepte in hela mig i hösttristess.

Men 7.59 när jag började dagens första träning tänkte jag lite positivt igen: "Det finns ridhus och jag har ett fantastiskt jobb och jag tycker väldigt mycket om alla "mina" hästar."

Sen började det ösregna...

Halva dagen kvar och nytt ridhus. Där träffade jag Anna, 20 plus och jag fick mig en tankeställare som hette duga.

Det var första gången vi träffades och Anna berättade om sig själv ungefär så här: "Jag har ridit här på ridskolan ett tag. Innan det gick jag på ridgymnasiet och sen var jag med om en bilolycka..." Hon fortsatte att berättade hon hur livet blivit efter det, att knappt kunna gå eller fungera alls.

Jag fick veta hur sviterna av en hjärnskada kan ställa till det i vardagen och då skämdes jag över mitt gnäll gällande det novembergrå.

Det är mycket som fortfarande är svårt för Anna men hon rider och det är hästarna som sporrat henne att fortsätta kämpa för att bli bättre.

Trots alla hennes problem med balans, koordination, värk, muskelproblem, svårigheter att koncentrera sig och ta in information red hon väldigt bra! Hade jag inte vetat hur det förhöll sig hade jag inte kunnat gissa att Anna hade några problem alls.

Jo, jag höll på att glömma. Hästen Anna red för mig idag var lite yster så vi tog det ganska lugnt. Anna hade nämligen blivit avslängd i somras, av just denna hästen och brutit nyckelbenet. Men, nu var det läkt så det var bara att bita ihop igen. !?

Vad är dessa hängivna, ödmjuka ryttare gjorda av?

Vilken kraft dessa fantastiska hästar kan ge oss. Vilken kraft i viljan en människa har när hon vill. Att orka kämpa, utan att gnälla för att få tillbaka sitt liv, för att kunna rida.

                                                          /En mindre gnällig Kajsa


Läst 69347 ggr Kommentarer Kommentera

Forskarna kan inte riktigt enas när hästens arbetsform är föremål för viss forskning. I dagarna kom rapport från en norsk forskare om att hästen bör gå väldigt lång och låg i formen för att nå avspändhet och öka sin inlärningsförmåga. En annan rapport hävdar att formen ska vara riktigt djup och rund för att hästen ska uppnå den eftertraktade avspändheten.

De lärde (forskarna) de må tvista, jag har sett vansinnigt spända och stressade hästar i båda formerna. Jag har sett spända, stela hästar med huvudet rakt upp i vädret också. 

Kanske är det inte är hugget i sten var det lilla hästhuvudet mår bäst av att vara? Takt, kontakt och egenbalans även om det inte alltid ser likadant ut tycker jag är ett bra rättesnöre. 

Hästar är individer, de mår nog bäst om vi anpassar arbetet efter det som passar varje häst bäst. Framförallt tycker jag det är viktigt att ryttaren har en god insikt i var i utbildningsskalan den egna hästen befinner sig. Vad vill du med din ridning och har du kunskapen som krävs för att rida där?

Utbilda hästen med hästens bästa för ögonen. Kan inte du det du vill eller håller på med, så kan inte hästen. Det är inte tvärt om. 

Stretching är ordet på modet. Går du på gymmet, dansar balett eller joggar i skogen kan du behöva lite stretching. Hästen kan behöva något motsvarande.

Just stretching är något som jag funderar över. Man hör ofta att hästen (och människor) ska stretcha för att undvika träningsvärk. Som jag förstått det är detta alternativ fakta, en myt.

Har du tränat så det uppstår små bristningar (skador) i muskelvävnaderna får du träningsvärk, mot detta hjälper inget stretchande. Stretcha gör man för att öka eller behålla rörligheten i muskulaturen, inte för att motverka värk eller få hästen lång som en söndag i formen. Korta OCH länga ger elasticitet, ta kontrollen över steglängden och du är en rätt så bra bit på väg.

Behandling med värme, beröring, ljud eller ljus i olika former kan höja hästens välbefinnande, precis som stretching. Men det är inte dessa behandlingar som lär hästen hur den ska arbeta.

Det gör du som ryttare och där i ligger ansvaret att ha tillräckligt med kunskap. Att till exempel veta vad som skiljer på att rida skolor, som en öppna, korrekt i samlad trav eller rida med"framdelen in" i arbetstrav är en absolut nödvändighet om du vill tävla över L:A.

Vi matas med tips och råd vad som ska till för att som ryttare komma "till toppen." Det ska vara vilja, lite mer vilja, planering och ett tålamod utan gränser.

Det är bra att komma ihåg att utan kunskap, praktisk men inte minst teoretisk, kommer du inte så långt, hur gärna du än vill. Var hästen håller huvudet under arbetet och varför den gör det är en bra kunskap att starta med. ibland kan det faktiskt vara rätt att placera det "fel".

                                     // Kajsa, med träningsvärk

En nöjd och mjuk 4-åring jobbar på rundbanan, med huvudet där det för ögonblicket passar bäst. 


Läst 65439 ggr Kommentarer Kommentera

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.


Läst 40038 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
10
2016

Tidningen Ridsport har ägnat nästan 20 sidor i sista numret till att analysera anledningen till mediadrevet som gick igång IGEN efter Breeders-finalerna. "På djupet: Dressyrhästen form" heter artikeln. Namnkunniga dressyrryttare uttalar sig i frågan och Jan Brink meddelar att all ridning på Falsterbobanorna kommer att filmas nästa år. Jag förmodar för att så att säga mota eventuell Olle i grind.

Det fanns tydligen ryttare där som punktmarkerades av fotografer på framridningen och det vill organisatonen inte ska hända igen.

Snökaos i Stockholm, märklig vinnare av presidentval i USA och hästens nos bakom lodplan upprör människorna.

Det ska bli intressant och se om det kan uppnås någon enighet i ridsporten om vad som är vad... Snön har nog skottats  bort nu men president Trump lär sitta där han sitter ett tag nu.

I mitt jobb, i min del av ridvärlden pratar jag varje dag om hästens form. Dessutom ägnar jag nästan lika lång tid åt att förklara, eller försöka förklara uttryck som ryttarna snappar upp här och där. Det kan vara mycket konstigt de hört, som vi iallafall ibland lyckas reda ut.

Ett uttryck jag stötte på för ett tag sen är "hoppebyten". Eftersom jag är nyfiken och intresserad av det mesta gjorde jag en egen liten undersökning bland de hoppryttare jag har i träning. Det visade sig att det var olika tolkning på ordet även i den gruppen.

Alltså är det ingen som VET, men hoppebyten är ett etablerat uttryck. Ordet finns inte upptaget i någon litteratur jag hittat, men jag har fått många olika förklaringar så det är nog fritt val i tolkningen.

Generellt uttryckt är ett ett hoppebyte ett galoppombyte i fler delar. Fram- och bakben tar sig på något sätt, fast inte samtidigt och alltså inte korrekt, över, i den andra galoppen. Alltså en form av accepterat avsteg.

Något annat som ofta dryftas är ifall hästen har sin rygg med sig eller inte. I min värld är det självklart att ryggen är med, det är mer en fråga om hästen bär sin ryttare på bästa vis.

Uttrycken som används är många och precis som med "hoppebyten" är det väldigt olika tolkning på hur den där ryggen egentligen ska uppföra sig.

På begäran repriserar jag ett inlägg jag skrev för ett par år sen för det är ständigt ett dividerande om hästens rygg.

Vi skulle nog alla tjäna på att försöka använda vedertagna korrekta uttryck när vi pratar ridning. Det är svårt nog som det är, utan luddiga uttryck och påhittade termer.

                                                    -------------------

"Med eller utan rygg?"

Hästen ska jobba över ryggen, hästen ska gå med god ryggverksamhet, hästen är tom i ryggen, hästen är spänd i ryggen, hästen rör sig utan rygg eller värsta scenariot, hästen har ingen rygg!

Det finns fler varianter på samma tema och jag tror att det är det kapitlet i ridutbildningen som det finns flest tolkningar på och åsikter om.

I min värld har alla hästar en rygg. Problemet är väl att den inte alltid kommer i första hand i ridningen för huvudet ska ju ner för att ryggen skall komma upp. Eller?

Sanning med modifikation, ridningen är lite mer komplicerad än så och det är nu som problemen hopar sig. Här är några frågeställningar:

  • Är det farten i ridningen som får ner huvudet på hästen och om, är då ryggen upp eller ner?
  • Om hästen inte frivilligt tar ner huvudet och jag sätter på en hjälptygel, är ryggen per automatik uppe/med då?
  • Om jag har en häst, med ett av veterinär diagnosticerat ryggproblem, och får order om att rida den i lång och låg form, jobbar hästen automatiskt med ryggen då?
  • Vad händer om jag plockar upp hästen i formen, sänker den då ryggen igen?
  • Varför musklar sig min häst inte i ryggen, jag rider ju varenda dag?

Det finns hur många frågor som helst och tyvärr inget kort och uttömmande svar. Idag är uttryck som egenbalans, genomsläpplighet, elasticitet och avspändhet på modet. Om alla hästar reds så dessa ord stämde in hade hästarna varit lyckligare med högst sannolikt bättre ryggmuskler, ryttarna mindre trötta och veterinärerna fattigare.

Som ryttare har jag alltid nytta av att kunna hästens rörelselära. Där och i bra, ändamålsenlig ridning ligger svaret för hur jag ska arbeta och utveckla min häst i den bästa formen.

Ridning är ingen exakt vetenskap, det finns variationer på det mesta utifrån hästars och ryttares olikheter. En sak som jag däremot är väldigt säker på är att motstånd föder motstånd, alltså att våld och tvång är aldrig lösningen. Tid, kunskap och tålamod samt förståelsen för att hästen inte har valt att delta i aktiviteterna utan behöver lära sig, ger ryttarna stora möjligheter att göra en bra jobb

Hur det än förhåller sig kan vi aldrig bli starkare än hästarna, så varför ens försöka sig på det …

Skärmdump från Disney's "Tjuren Ferdinand".


Läst 70166 ggr Kommentarer Kommentera
SEP
14
2016

Ställ och böj,  alltid ett hett ämne i ridsporten. Emellanåt handlar det mer om bryt och bänd och det verkar finnas olika uppfattning om vad som är vad.

En kort sammanfattning som klargör begreppen finns i Ridhandboken 1:

"Det finns ingen böjning utan ställning, medan ställning utan böjning är fullt möjlig."

Där står också beskrivet att innerhanden ställer och styr, ytterhanden ger efter så mycket att ställning och böjning inåt kräver samt att hästen ska vara formad i länfgdaxeln så mycket som spåret kräver . Ett bakben bakom varje tygel, bra att tänka på för då är det lättare att låta bli att förböja

Egentligen helt logiskt.

Det har cirkulerat en bild på alla sociala medier ett tag och helt plötsligt fick den hederliga gamla hörnpasseringen sin välförtjänta uppmärksamhet.

En korrekt riden hörnpassering i lätt klass motsvarar böjningen på en 10-metersvolt och i medelsvår ca 8 meter.

Hörnpasseringar och volter ska kunna ridas med bibehållen takt och balans så det gäller att ha hästen ställd och böjd i färdriktningen.

Hästen ska dessutom spåra, dvs samma sidas fram och bakben på samma spår.

Här ställs krav på ryttaren att ha kontroll på hästens steglängd och eftergift. Ju snävare sväng desto kortare steg.

I dressyrprogrammen finns det upp t o m Msv B ett betyg under "Allmänt intryck" där korrekheten i just ridandet an hörnpasseringen bedöms. Den anses så viktig att det är koefficient 2 på det betyget, dubbelt upp alltså.

Alltså är hörnpasseringarna lika viktiga som ökningar men hur många är det som tränar hörnpasseringar på en framridning?

Att hästen ska vara ställd och böjd i färdriktningen är inte en självklarhet för alla. Det finns de som menar att hästen skulle klara vändningen bättre om den går utåtböjd, särskilt om det gäller ett högt tempo. Det håller jag inte med om.

Jag har en bekant som var och tittade på SM i körning som avhölls i Göteborg förra helgen. Hon har fångat ett ekipage i full fart ur en sväng, rättställda och i fin balans.

                         Foto: Margareta Dahlgren

Skicklga ryttare kan hålla isär och nyansera ställning och böjning. De mindre rutinerade får öva...

Det finns en del skrivet i ämnet genom åren:

"Ett riktigt böjande av halsen fordrar stor känsel, moget omdöme och mångårig rutin hos ryttaren. Arbete med böjning av hästhalsen bör för den skull av mindre rutinerade ryttare undvikas"


Läst 62124 ggr Kommentarer Kommentera

Silverdimman ligger som ett lyckotäcke över hela ridsportsverige. Peder-febern har slagit till och någonstans blev denne eminente hoppryttare också en sexsymbol... Ja, jag läste det i en blogg...

Lycko-Lisen är säkert redan innan nöjd med sitt val av äkta man, sexig silvermedaljör eller ej.

Jag skickar mina gratulationer till Peder och hela hans team, hästen All In inräknad.

Ridsporten är, eller har blivit, en riktig materialsport. Jag kan inte påstå att jag tycker att Peder utmärker sig i detta sammanhanget. Han kör i mina ögon en ganska neutral stil även om han säkert har ett eller annat sponsorsavtal förutom det med stora klädkedjan.

Jag vet inte vilket märke det var på hoppsilversadeln men jag vet att guldsadeln var en gammal, väl insutten (baksutten?) Stübben av förkrigsmodell. Iallafall ser den sån ut på det fb-inlägg jag hittade i morse, nött och lite trött. Alldeles säkert Nick Skeltons favvosadel med många stora språng i sig. Bilden är en skärmdump.


 
Sadelproblem möter jag nästan dagligen. Sadlarna provas ut efter konstens alla regler med allra senaste vetenskapliga rönen som underlag. Sen börjar en ganska stor del av dem glida hit och dit. Trots att flertalet har överskridit både 30- och 40.000 kronorsgränsen.

Surt, kan jag tycka och surt säger både ryttare och hästar. Hade träning med just en sådan häst i fredags, en häst som får sadlarna på glid framåt.

Ägaren har testat många sadlar och även med vilt hopp i själen faktiskt köpt sadlar som visat sig inte ligga still. När den senaste sadel kasade iväg över manken tröttnade ägaren och lånade sin jättegamla sadel vilken hon i ett svagt ögonblick sålt till sin stallägare för flera år sen. De lyckades lokalisera den i något förråd, dammig men vid gott mod.

En allroundsadel , med inriktning dressyr. Sådana går nog inte att köpa nya idag och det är synd.

Denna trotjänare, med ett hemtrevligt knarr i sig,  ligger som en smäck på hästen och ryttaren får också en riktigt bra position. Vad är det som denna sadel har som alla de andra de testat saknar, förutom en megaprislapp?

Hästen ska inom det snaraste åka till en sadelguru för konsultation nr 78589. Jag föreslog att den gamla allroundsadeln i lågbudgetklassen skulle få åka med, som en god förebild på bra passform.

Så, lycka till F*****, hoppas du hitta din sadel och grattis igen All In, du hade säkert en grym sadel!


Läst 111454 ggr Kommentarer Kommentera
APR
27
2016

Är du en hästmänniska ända in i hjärtat så förstår du hur ett par nya ridbyxor kan fungera som humörshöjare. Ibland, när livet tar en oväntad riktning kan de där ridbyxorna få en långt viktigare uppgift, att hålla modet uppe, att vara ett slags mål. De finns segrar som vinns utanför de stora arenorna.

Nu ska jag berätta en liten, alldeles sann historia ur två ryttarliv. Jag tar mig friheten att ändra några små detaljer för att hålla det privata fortsatt privat.

Mitt i den vackraste sommartiden förra året ringde en av mina elever och berättade att hon fått cancer.

Som alltid när jag får ett sådant besked av en medmänniska blev det alldeles tomt inne i mig. Tomt och tyst... 

Jag har de senaste åren tråkigt nog haft fler människor i min närhet som drabbats och jag är fascinerad över den kraft jag känner från dem. Mitt i allt helvete som åtföljer en sådan diagnos växer det på något sätt fram en ny sida hos personen.

Vi pratade länge den dagen, jag förstod hur hon såg på sin situation och hur hon ville förhålla sig mot omvärlden.

Hon var oerhört klarsynt och organiserade raskt om sitt liv så hon kunde vara hemma och ta itu med det som skulle bli hennes liv från den dagen och ett okänt antal månader framåt. Hon ville fortsätta rida så länge det fungerade. Jag hjälpte sen till att skaffa en "pilot" till den av hennes hästar som skulle vara i arbete och på så sätt också vara ridbar den dagen hon kunde sätta foten i stigbygeln igen.

Det var det alternativet hon jobbade utifrån.

Någon gång sent på hösten, när hästen och t f pilot var på träning hos mig var ägaren med. Hon var opererad, mitt i en behandling och med ytterligare en riktigt tuff behandlingsperiod framför sig men vid gott mod. Hon berättade hon att hon köpt ett par nya ridbyxor, de skulle liksom få ligga och vänta och undrade om jag tyckte att hon var konstig?  Konstig, nää vilket mod tänkte jag.

Det där berörde mig djupt och jag tänkte mycket på de där väntande ridbyxorna.

En annan av mina elever har under många år kämpat mot helt andra, mer personliga problem. Det har varit ångest, olika  s k bokstavsdiagnoser, depressioner samt i spåren av detta en i sådana situationer inte helt ovanligt övervikt.

Hästarna och ridningen har varit hennes andningshål men även där har det strulat. Hon har haft oturen att köpa hästar som av olika anledningar inte fungerat, det har varit sjukdomar och hältor. Dessutom har hennes övervikt hängt som ett svart moln över henne.

Vi pratade mycket om hennes problem vid de tillfällen hon kunde träna men även om jag förstår ganska mycket så är jag inte den människa som kan lösa sådan problem.

Jag har skrivit, i ett tidigare inlägg om hur jag i vintras implementerade min golftränare tillika mentalcoach i mitt arbete med mina elever. Du kan läsa om det här: http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/kompis-med-hjarnan.htm

Jag hade vid två tillfällen bjudit in ett trettiotal av mina ryttare, vänner och golfvänner att inspireras av "Lasse". Där och då fann min elev den person, samme Lasse, som vi nu i efterhand kan konstatera, har kunnat hjälpa henne att växla in på nya spår.  Fortsatta samtal samtal med Lasse har hjälpt henne att hitta verktyg för att jobba vidare med sig själv. Inte minst att ändra sitt förhållande till mat och hur den påverkar henne. 

Hon har också haft ett par nya (mindre) ridbyxor liggandes, som ett mål att kämpa mot.

Jag har denna veckan haft den otroligt stora förmånen att få träffa båda paren ridbyxor, uppsuttna,med sina ägare inuti. Betydligt friskare, gladare och piggare tjejer med siktet inställt framåt.

Hästar, ridning och inte minst ett par ridbyxor kan göra underverk med oss människor!

                                                              Bara att hoppa i!


Läst 69979 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.