Jättekul att så många läste bästa Annas blogginlägg. Hon fick till och med en klient tack vare inlägget. Hippson är bäst ;)

Innan jag flyttade hit och lärde känna Anna hade jag ingen aning om hur stort hoppning var här och vilka fina tävlingar de har. Nu vet ni lite mer och Anna får nog lov att blogga fler gånger och berätta ännu mer om livet som hoppryttare här.

För min del är det full rulle som vanligt. I helgen åker jag till Skåne och har träningar i bästa disciplinen working equitation. Om någon vill komma och titta håller vi till i Skromberga ridhus i Ekeby. Ska bli så kul att träffa alla igen och se några nya ekipage.

I övrigt har vi haft ett par stycken som kommit och provridit. Dock ingen som hittat sin perfect match även om alla har kommenterat hur välridna hästarna är. Det är kul att höra och jag blir så stolt över hästarna när man ser hur de försöker anpassa sig och förstå en ny ryttare. Så alla hästarna är fortfarande till salu. Vi har skjutit upp flytten till sista helgen i mars så tills dess hoppas jag få sålt ett par stycken. Första helgen i mars är det dags för feira i Trofa. Jag ska tävla Fandi i we och Indio ska gå modell och gångartstävling. Ana och Falcao ska tävla sin första "riktiga" we-tävling så det blir spännande. Flera år i rad har det regnat denna helg, men jag hoppas att det väder vi har nu (sol och 20 grader) håller i sig för det är en väldigt trevlig feira.

Hoppas ni alla har en fortsatt bra vecka och om någon är intresserad av att organisera en helg med we-träning är jag tillgänlig. Ni kan mejla mig på astrid.hedman1991@gmail.com ifall det låter intressant :)

Kram,

Astrid

Instagram: astridhedman

FFoto taget av bästa Carolina Duarte

Hej hej,

Jag heter Anna Lindberg och jag har idag fått äran att gästblogga på min allra bästa Astrids fantastiska Portugalblogg.

Precis som Astrid är jag också baserad i Portugal, men det blir inga Lusitanos, dressyr eller WE för mig, utan bara hoppning. Jag jobbar som beridare på heltid och har tillsammans med min pojkvän just nu ca 12 hästar i träning. Vi tar emot allt från helt o-inridna unghästar, problemhästar till redan välutbildade hästar som ska ut och tävlas. Av alla dessa hästar har jag just nu 4 stycken som är ’mina’ superstars och som jag tävlar regelbundet på olika nivåer från 1.20m till internationell 1.60m GP. Resten är antingen min pojkväns superstars eller tillhör olika elever som de själva tävlar, men som vi tränar dagligdags.

Jag flyttade hit för lite över 6 år sedan efter att först kommit hit på en ridsemester tillsammans med min mamma, och fallit pladask för detta underbara land. Vill man rida på heltid året om är detta helt klart ’the place to be’!

Hoppning är som sagt min passion i livet och jag har haft den enorma turen att jobba och träna med en av Portugals absolut bästa hoppryttare, Antonio Portela Carneiro.

Innan jag åkte hit på min första ridsemester hade jag inte rört en häst på 7 år, inte ens klappat en. Min sista häst jag hade i Sverige fick jag avliva pga. en väldigt allvarlig ryggskada och jag tappade helt stinget för ridningen. Jag spenderade 7 år på resande fot, tog en Bachelor i Marketing och jobbade inom modebranschen i London.

Innan jag tog min paus från ridningen red jag på 1.40m nivå i Sverige, men inte särskilt bra. Jag var glad om jag bara kom igenom banan och var inte alls redo att rida så högt då.

Såå jag var minst sagt rostig när jag började rida igen, men Antonio har hjälpt mig otroligt mycket, och jag rider nu stadigt på 1,60m nivå med min bästa häst Tresor du Dalot.

Jag tänkte att jag här i bloggen skulle berätta lite mer varför vi (jag, Astrid och ett gäng andra Skandinaver) valt att bo här, och hur livet som hoppryttare fungerar.

För oss i Sverige tror jag att Portugal, iaf inom hoppvärlden, fortfarande är väldigt okänt och de flesta tänker ungefär så långt som Tyskland, Holland, Belgien eller kanske Frankrike om man överväger att fortsätta sin ridning, eller skicka sin häst på utbildning i ett annat europeiskt land. Men man ska inte underskatta Sydeuropa!

Det de flesta associerar Portugal med är bra väder, och det är helt klart en av de största anledningarna att bo härnere. Jag har precis kommit tillbaka från en 10 dagars semester hemma i Sverige och jag säger bara hatten av till er alla som orkar hålla igång era hästar och er ridning under den otroligt låånga, kalla, mörka, isiga och snöiga vintern! Ni förtjänar en medalj allihopa. Personligen är jag absolut inget fan av vinter och kyla, och att helt obehindrat kunna hålla igång hästarna året om är en de många förmånerna med att bo här. Visst har vi några månader på vintern med lite regn, men kommer solen fram kan det fortfarande bli upp emot 20 grader i januari, och med vår 75-30m täckta ridbana kan vi hålla hästarna i toppform 12 månader om året (om vi vill, de måste ju såklart få vila lite ibland också).

En annan positiv sak med att bo här är prisnivån i landet generellt. Det är helt enkelt mycket billigare att leva och bo härnere, och vad det gäller priser för uppstallning, träning av häst etc. kan man nästan inte jämföra det med Sverige. Ett exempel är att kostnaden för att ha en häst i träning hos mig kostar ca 3000kr per månad jämfört med upp mot 12 000kr+ hos svenska ryttare på samma nivå. Kostnaden för stallhyror, skoningar etc. är också mycket lägre.

Nivån på ridningen, och framförallt hoppningen, var något jag inte hade en aning om när jag kom hit. I ärlighetens namn hade jag verkligen aldrig kunnat tänka mig att de hade så många duktiga ryttare och fantastiska tävlingar som de gör. Portugals poster girl, och kanske den enda vi i Sverige nånsin hört talats om vad det gäller portugisiska hoppryttare på toppnivå, har länge varit Luciana Dinis. Luciana är absolut helt fantastisk, men det finns så många fler duktiga ryttare här, som för oss i norr fortfarande är helt okända.

Vidare har vi helt otroligt bra tävlingar härnere. Du kan i princip tävla nästan varje helg året om på fantastiska anläggningar (mycket finare än många av de svenska). Och eftersom det är ett så geografiskt litet land jämfört med Sverige är det lätt att ta sig till alla tävlingar landet om. Vi har över 20 internationella tävlingar per år, de flesta 1,2 och 3* så alla kan anmäla sig och vara med så länge man har en licens och ett FEI pass, och inte bara 4 eller 5* tävlingar som Falsterbo eller Sweden Horse Show, som bara är öppna för speciellt inbjudna. Vi har även stora internationella meetings som Nations Cuptävlingarna i Lissabon och Global Champions Tour i Estoril. En annan favorit är Vilmoura touren som nu drar igång igen i februari. Till denna 6 veckor långa touren kommer ofta många svenskar ner som bla. Douglas Lindelöw, Erika Lickhammer, Irma Karlsson, Alexander Zetterman mfl.

Och eftersom antalet ryttare fortfarande inte är lika många som i Sverige har man ofta tävlingar med alla olika nivåer på samma tävling, allt från 50cm-1.45m GPs, och t.o.m. upp till 1.60m på de största internationella tävlingarna.  Detta är otroligt bra för oss som alltid har hästar på olika utbildningsnivåer och kan då ta med dem allihopa till samma tävling.

Slutligen är det en väldigt glad och avslappnad stämning mellan oss ryttare härnere. Det är fortfarande en relativt liten hästvärld där alla känner alla, och det är väldigt lite prestige inblandat. Även de allra bästa ryttarna är otroligt down to earth, och rider ofta sida vid sida av ryttare på nybörjarnivå utan några som helst problem.  Det roliga är också att ridsport härnere är framförallt en kill-sport vilket gör saker och ting betydligt mer avslappnat och easy going än hemma.

Nu känner jag att jag babblat på alldeles för mycket, och får väl hoppas att jag får gästblogga igen och berätta allt jag inte hunnit här;). Men om det är någon som har frågor eller skulle vilja veta mer om livet härnere, hör bara av er! Lättast är kanske via min instagram @annashowjumping.

Kämpa genom vintern nu, och om någon är sugen på att byta ut snön mot solsken är det bara att höra av sig!

GP i Nations Cup med Tresor i Lissabon.

Utsikten mellan klasserna i Vimeiro. En av Portugals klart bästa internationella tävlingar!

Bor man i Portugal måste man passa på att rida dessa underbara lusitanos.

Tresor i vår första 1,60-hoppning, Grand Prix, i Vilamoura.

Xanana (som lärde mig allt efter min paus från ridningen) i Vimeiro.

En av de allra bästa sakerna med vår nya anläggning är dessa underbara galopper på stranden i solnedgången.

Geronimo, en av mina superstars som jag ridit in själv och som nu hoppar stadigt i 1,30-klasser.

Billy en annan av mina up coming superstars i Lissabon.

Tresor på väg mot en fin placering i GP:n i Pedras Salgadas, en annan favorittävling härnere med en alldeles underbar publik.

Min nyaste stjärna Véron hoppar lite hemma i vår helt fantastiska arena.

Xanana i Golega.

Nu när vi har flera hästar till salu har det börjat ramla in några klienter som har/ska provrida. Att köpa häst är en stor sak och har man möjlighet är det givetvis bra att åka och provrida hästen man är intresserad av. Jag har även sålt flera av våra hästar osedda och det har också blivit bra. Det kan vara svårt att få fantastisk känsla första gången man sitter upp på en ny häst och hitta rätt kemi. Därför tror jag ibland det kan vara lika bra att köpa osett om man har en bra relation till säljaren. Har man däremot inga referenser på säljaren rekommenderar jag att åka och se hästen för att kontrollera att allt verkar som det ska. Efter att ha hört så många historier skulle jag nog även ta ett blodprov vid besiktningen för att kontrollera att hästen inte har fått smärtstillande eller lugnande.

Något som jag tycker är tråkigt och faktiskt blir väldigt irriterad på, är när köpare kommer och direkt börjar leta fel på hästen. Detta är vanligt här i Portugal, men även utländska köpare har fått för sig att det är ett bra sätt för att få ner priset. De kommenterar allt som inte är bra hos hästen och försöker sedan att pruta. Säljarna vet om hästens svagheter och har oftast anpassat priset efter dessa. Jag sänker mycket hellre priset till en klient som kommer och är positiv till hästen, berömmer för att den är fin att rida och är allmänt glad och trevlig. Jag kan ta att någon kritiserar min ridning eller säger att jag har en ful mössa, men att förolämpa mina hästar, där går gränsen!

Tycker man inte om hästen kan man artigt säga att det inte var det man letade efter och åka hem. Jag föredrar att klienterna är ärliga när man rider och avstår från att sitta upp om de redan vet att de inte kommer köpa hästen. Men är man intresserad ska man givetvis rida. Jag förstår att många blir nervösa när de ska sitta upp på en helt ny häst inför människor de inte känner. Extra mycket om man inte har så mycket erfarenhet av att rida andra hästar och då kan det vara skönt att ha med någon man litar på. En tränare, en familjemedlem eller en kompis som mentalt stöd och rådgivare. Gärna om någon mer kan sitta upp på hästen och ge ett andra utlåtande. Sedan får man komma ihåg att en provridning inte är ett tillfälle att flasha runt och testa olika rörelser. Det är till för att känna om hästen är något som kan passa en. Visst kan man testa någon rörelse, speciellt om det är en högt utbildad häst. Men de svåra grejerna kan man jobba på när man har köpt hästen. Några övergångar/tempoväxlingar, flytta undan för skänkeln, någon volt för att kontrollera styrningen och länga formen för att se om hästen är i balans brukar vara min checklista. Tar inte mycket mer än 20 minuter.

Nu kanske jag låter ganska hård, men det är levande djur vi håller på med och i slutändan vill alla att hästarna ska komma till rätt hem. Men ni vågar komma och provrida hos mig, jag är väldigt snäll. Så länge ingen förolämpar mina hästar... ;)

Ha en bra vecka!

/Astrid

Instagram astridhedman

Har gjort några nya filmer på 5-åringarna. Mejla astrid_hedman@hotmail.com ifall ni skulle vara intresserade.