Tjena! Aktiva bloggtjejen här. Fattar ni att folk kan leva (och tjäna absurda pengar) på att skriva blogg? Har tidigare tyckt att det verkar så himla glassigt och ett "låtsasjobb" men sen jag blev med den här bloggen så bugar jag för alla bloggare alltså, det är tufft nog för mig att uppdatera här två gånger i månaden och dom ska ha värdigt innehåll i iaf 4-5 inlägg OM DAGEN. Hatten av alltså!
  
På tal om "låtsasjobb" så kan vi snacka om mitt jobb. Vad mina reflektioner är såhär långt och hur man tar sig hit. 
  
En vanlig fråga jag får är om jag har någon utbildning? Svaret är nej. Jag har ingen som helst utbildning inom hästar mer än att jag ridit på ridskola när jag var ung (yngre? är inne i en ålderskris nu och har svårt att placera mig själv) och lärt mig de allra mest grundläggande i hästskötsel där. Typ vad en ryktborste är och att den lilla pricken på en hästs mule heter snopp (något min mamma också lärde sig när jag nöjt utropade "snopp" på frågan vad pricken hette varpå min mamma utbrister "MEN MADDE!!!" och skäms för mig innan hon insåg att det faktiskt hette så).
   
Jag var alltid i stallet men någonstans visste jag att det var inte ridningen som drev mig. Jag var lite halvt rädd och när alla andra drevs av att tävla så var det aldrig något för mig, jag följde dock gärna med mina vänner på tävlingar. Det var de bästa jag visste. Bara jag slapp tävla själv, är en av de få människor jag känner till som kan titulera mig som en "icke tävlingsmänniska". Jag är nog i grund och botten en dålig förlorare, och tycker att situationer där jag med största sannolikhet kommer förlora är otrevliga. 
   
Tappar spåret. En gång om året hade Högbo Ridklubb där jag kommer ifrån nationella hopptävlingar och det var ju årets höjdpunkt. Av någon oklar anledning lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ledigt från skolan för att få hänga där och vara "flaggare" i en 130 klass med typ 165 starter i, detta var om jag minns rätt i april/maj så hade man "tur" så kom vårsolen och bränder sönder ens ansikte eller så regnade det och man hade köldskador på fingrarna men man var fan glad ändå. Det största som kunde hända en 11-årig mig var ju om man fick hjälpa någon av dom ryttarna som var där och tävlade.
   
Jag var så stolt om jag fick byta vattenhinkar till någon häst eller putsa träns och sånt där som man nu suckar djupt över när man måste göra pga ARMARNA GÖR ONT när man bär vattenhinkar och det skvimper ner vatten i skon eller rinner på byxorna. Någon gång fick jag till och med beta någon häst för hand och då var man ju så lycklig att resten av året kunde gå åt helvete och det hade inte gjort något. 
  
Det var i det här sammanhanget som jag för första gången såg att det fanns folk som jobbade med det här professionellt. Det kändes helt overkligt där och då och jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte att "det där vill jag också göra!". Det är först nu när någon frågade mig om detta är något jag alltid drömt om som jag tänker tillbaka på det och minns allt detta. Att det kanske var min dröm fast jag bara aldrig visste om det. När jag flera år senare tog studenten och var arbetslös så åkte jag till ett tävlingsstall och hjälpte till lite, åkte sen hem därifrån och skulle skaffa mig "ett riktigt jobb". Skrev in mig på arbetsförmedlingen, blev hemskickad och skulle knåpa ihop ett CV och söka lite jobb, läste på deras hemsida att om man hittade ett jobb som låg i en annan stad så skulle dom betala resan för att åka ner på intervju och sånt.
  
Jag fixade ett jobb till mig själv i Cissi och Viveca Lundbäcks stall i Norrköping, berättade detta för min handläggare och frågade om dom kunde betala tåget ner. Fick till svar att det kunde dom inte för det var ju inte dom som fixat jobbet till mig. Nehepp tack för ingenting då sa jag och åkte till Norrköping. Jag lärde mig mycket där och är tacksam för att jag fick en så fin start på min hästskötarkarriär hos deras fina familj som tog så väl hand om mig. Var där i 8 månader tror jag och åkte sedan återigen hem för att skaffa mig en utbildning och såvida "ett riktigt jobb".
  
Det gick väl någon vecka tills jag fick erbjudande att åka ner och jobba hos familjen Zetterman i Skåne, blev starstruck av att jag ens fick frågan så det kunde jag ju inte tacka nej till. Packade en väska och åkte ner helt ensam, hur vågade jag ens göra det? Jag var fortfarande relativt oerfaren och har Ida som då var Alex Zettermans groom (och skrev den här bloggen) att tacka för typ allt? Fick min första stora häst-kärlek i Glory Days, jag åkte med Ida och Alex till Sunshine Tour i Spanien och hade så roligt och gjorde Nations Cups. Kommer aldrig glömma tiden där och alla sjuka upptåg. Jag jobbade där i 1 1/2 år och när förhållandena på deras gård ändrades och mitt jobb inte skulle finnas kvar längre så slutade jag där och började jobba i ett annat stall i Skåne, vid den här tiden hade jag fått så många vänner för livet nere i Skåne att det inte var aktuellt att flytta tillbaka till Sandviken.
   
Detta var ett stall där ryttaren hade ett vanligt jobb och hade hästarna på sidan om, tävlade fortfarande på hög nivå i Sverige men inte lika ofta som jag var van vid. Jag hade till och med ledigt två dagar i veckan, tänkte att detta är ju så nära "ett riktigt jobb" jag kan komma. Men det passade inte mig, jag blev så rastlös av att vara hemma så mycket. Vad gör man ens med två lediga dagar i rad varje vecka? Alla mina kompisar jobbade ju också som hästskötare och var på tävling varje vecka så jag kunde ju inte umgås med dom liksom.
   
Jag hade träffat Douglas och Agnetha på flera tävlingar under tiden hos Zettermans så när Agnetha frågade mig om jag var intresserad att börja jobba hos dom så var jag inte sen att tacka ja och på den vägen är det och det är snart 5 år sedan. Jag har nu slutat tänka på "ett riktigt jobb" för kom igen, det blir fan inte mer "riktigt" än såhär.
Vi hästskötare har ansvar för hästar värda miljoner. Vi vet när dom är sjuka innan dom själva vet om det. Vi kör 12 meters lastbil i hela Europa med dessa hästar i, på små vägar på landsbygden i Frankrike där, om du är vilse, det är större chans att en krabba skulle kunna berätta vart fan du ska än att en fransman skulle kunna göra det, i centrala delar av stora städer där du ber till högre makter att det inte ska dyka upp en 3.7 meters bro varje gång du svänger runt ett hörn.
Vi kan vara vakna i 20 timmar, sova 4 och sen göra samma sak igen om det behövs. Vi kan också sova precis var som helst om man får en timme över. Vi kan dricka kopiösa mängder kaffe men ändå inte behöva kissa förrän hästarna är klara för dagen. Vi kan laga de flesta grejer så länge det finns tillgång till buntband och textiltejp.
   
Om det inte är "ett riktigt jobb" så vet inte jag. Jag tror att det är förutfattat från när man är liten att för att ha ett "ett riktigt jobb" så måste du ha ångest varje söndag, dela filmen på den här isbjörnen som har tippat framåt och skjuter sin övre del framåt långsamt med bakbenen på Facebook med texten "going to work on a monday"  och varje gång du öppnar dörren hemma efter en arbetsdag måste du sucka och utbrista "ÄNTLIGEN!" och gnälla över dina kollegor för att sedan på fredagen dela ännu ett *härligt* klipp på en glad pingvin med texten "ÄNTLIGEN HELG!!!" för att sen på söndag repetera samma procedur igen. Och det är ju lite synd att det ska vara så tycker jag! Då har jag hellre ångest över när jag står framför en 3.7 meter hög bro med en 3.9 meter hög lastbil i morgontrafiken i Zürich. :))))))
  
Och som jag skrev där uppe, innan jag spårade ur och drog hela min livshistoria, så har jag ingen utbildning alls. Så om ni tror att ni måste ha hästskötarexamen för att få ett sånt här jobb så har ni fel. Det skadar såklart inte och har ni chansen att ta den så gör det, då får ni säkert lite gratis. Det jag menar är att jag har sett flera praktikanter i mina dagar som har diverse diplom och grejer men som inte vill jobba? De blir chockade när de inser att man måste jobba efter klockan 16, att vi ryktar hästarna varje dag, att man putsar tränsen och tvättar bettet varje dag. Att man jobbar på Kristi Himmelsfärd (!!!!).
  
Man får inte ont i huvudet utav att man inte får rida på topphästarna dag ett utan det får man för att man har DÅLIG ARBETSMORAL och att man känner efter för mycket. Jag har pratat med diverse kollegor i branschen och vi alla kommer fram till ungefär samma sak, att kidsen som kommer nu är en förlorad generation. Så om du läser den här bloggen och har barn som vill jobba med hästar så lär dom att om dom vill komma någonvart så ska det skava och svida lite, det ska inte vara roligt jämt. Ju tidigare dom inser det desto större chans har dom att lyckas, tro mig!
   
Vi har haft flera helt fantastiska praktikanter också som jag utan att blinka kan rekommendera till vänner som söker personal. Men tyvärr ännu fler som vi haft under åren som jag inte skulle känna igen om jag mötte dom på stan idag. 
   
Vart rejält med ordbajsande idag! Jag hade tänkt lägga upp ett väldigt smäktande bildspel från mina år som hästskötare men det funkar inte att ladda upp bilder trots 64 försök så nu ska jag sova och vakna upp till en ny dag av att vara konstant motarbetad av tekniken. 
  
Kram, godnatt och trevlig helg då!

Hejsan! 

Jag har en ny dator!! Nu måste jag ju komma på en ny ursäkt till att jag uppdaterar här så sällan. Min plan var att göra ett stort bildspel från 2017 men eftersom jag är värdelös på att ta bilder och de få bilder jag har ligger på den gamla datorn så får det vänta alternativt bara inte bli av. Kan ha som nyårslöfte att försöka ta mer bilder. Dock fett irriterande att jag har ca noll utrymme på min telefon för bilder just nu. Ni vet när man måste radera hela tiden, och nu har jag liksom raderat så mycket jag kan tänka mig att radera MEN DET ÄR FORTFARANDE FULLT! Som på EM när vi gick in på Ullevi för medalj-ceremonin så filmade jag när alla skrek och hela Ullevi stod upp men hade inte tillräckligt med utrymme så den sparades inte, irritationsmomentens mamma. Som ni kanske märker är jag konstant motarbetat utav mina tekniska prylar. 

Så jag tänkte att vi kunde göra någon slags lista över grejer jag tycker varit speciellt med året. 

ÅRETS TÄVLING - Här måste jag säga EM i Göteborg pga resultatet såklart och även gemenskapen vi hade där. Visste inte att det kunde vara såhär kul att göra lagtävlingar som det har varit i år, när alla är glada och alla jobbar för samma mål och dessutom lyckas ta medalj är något jag alltid kommer vara tacksam att jag får vara en del utav och aldrig kommer glömma. 

ÅRETS BILD - 

Ett glatt gäng som tagit EM-SILVER!! Overkligt för oss som jobbar backstage att få gå in på en upplyst arena där alla står upp och skriker. Saknas på bilden gör Malin Henlöv men hon fick ju sin beskärda del av jubel senare den veckan! :) Foto av Haide Westring

ÅRETS BILD 2 + ÅRETS DUO -

Kommentar överflödig. Oklart vem fotograf är men bild lånad från FHS's Instagram.

ÅRETS OKLARASTE LEENDE -

Mitt eget. Vad pågår här? Jag är glad obviously, men min munnen är sur. Vem ler neråt? 

ÅRETS DELADE GLÄDJE -

Mitt i natten när vi väntar på att gå in på medaljceremoni. Jag är överlycklig, Zacke not so much. Foto igen av Haide Westring.  

ÅRETS BÄSTA ALLA KATEGORIER - Zacramento <3 OBS ej partisk.

ÅRETS ALKOHOLFRIA DRINK - Den vi fick (köpa för 140 kr) på hotellet i Göteborg kl 02.05 på natten när vi tänkte festa till det efter EM-silvret men baren slutar servera alkoholhaltiga drycker klockan 02.

ÅRETS FÖRLUST - Att Nattis la ner sin hästskötar-karriär och därmed drog ner våra chanser att ses från "sällan" till "typ aldrig". 

ÅRETS SJÄLVDISCIPLIN - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS SJÄLVBEVARELSEDRIFT - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS KÖ - Den som alltid, utan undantag, drabbar dig om du någon gång under ett dygn vill framföra ett fodron i Tyskland. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR HUVUDVÄRK - Sportbladets kommentarsfält efter att Peder vann Jerringpriset. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR SÖMNSPROBLEM - Alla snuskiga snubbar som vet att dom betett sig tvivelaktigt mot tjejer och som nu löper stor risk för att bli "metoo:ade".

ÅRETS KUNDE INTE BRY MIG MINDRE - Om alla snuskiga snubbar som betett sig tvivelaktigt emot tjejer blir "metoo:ade".

ÅRETS ALLA VET VEM DU ÄR - "Ridtränaren"

ÅRETS ORIMLIGASTE - Att det är lagligt att skjuta fyrverkerier? Jag orkar inte ens börja skriva om alla djur som far illa under nyårsafton men kan vi bara snacka om hur sjukt orimligt det är att  människor super sig fulla för att sen mitt i natten gå ut och leka med explosiva grejer? Hur många bilder har man inte sett på söndersprängda ansikten för att någon med ostadig hand placerat en raket i en glasflaska på något buckligt underlag som sen har vält och raketen har skjutits rakt in i folksamlingar? Läste att det var ett barn som dött i Tyskland för att hon fått en raket i ansiktet? Det är fan olagligt att cykla när du är full, men att hantera fyrverkerier är helt ok?
    
Jag känner att detta kan jag hålla på med hur länge som helst, så jag får nog avbryta här. Hör gärna av er vad ni vill att jag ska skriva om.
  
Ha det fint!