Belöningsbaserad hästträning

Under mars månad har det verkligen varit fullt upp med föreningslivet. Årsmötessäsongen kulminerade sista helgen i mars då både SWABA och BHIS hade sina årsmöten, tack och lov på var sin dag. SWABA - Svenska föreningen för beteendeanalys ligger mig varmt om hjärtat. Här har jag min teoretiska hemvist både professionellt och i mitt liv med djuren. SWABA har flera intresseområden som är relevanta för mig i jobbet, som Autism, Skola/utbildning och Positivt beteendestöd. Sedan är en av de mest aktiva undergrupperna SWABA-Djur som har en egen Facebookgrupp.  Den opretentiösa och välkomnande atmosfären hos SWABA har varit en förebild vid bildandet av BHIS. Konceptet med föreläsningar i samband med årsmötet har vi också snott rakt av!

SWABA bjöd på en heldag med flera olika föreläsare samt själva årsmötet. Planen var att äntligen vara med live nu när både pandemin och det värsta av ryggläkandet är överstökat. Men snöröjning och tågtrafik ville annat så det slutade med att jag vände hem igen och loggade in på Zoom i alla fall. Fick sällskap av katterna i stället för att få träffa trevliga kollegor. 

Jag uppskattar verkligen hur vi alltmer diskuterar etiska aspekter av träning/behandling och hur fokus ligger på ökad livskvalitet och funktionella värden för individen, inte på att korrigera och ändra för att upprätthålla normer och behandla symtom. En intervention ska ha ett funktionellt värde för den som får behandling eller träning, oavsett om det är en människa eller en häst vi jobbar med. 

 

Från Johan Pankhes presentation av NEUROACT-programmet som hjälper personer med npf med stresshantering och färdighetsträning.

Jag älskar att vi alltid utgår från LIMA oavsett vem vi ska jobba med, djur eller människa.

Här från Oscar Strömberg och Tobias Rasmussens presentation av boken  Barn med autism. (Inkl ett borttappat S i Insats) 

Oscar och Tobias pratade också om tränarfärdigheter, dvs vad den som ska bedriva träningen eller behandlingen måste vara skicklig på för att träningen ska bli effektiv. Igen, inte mycket som skiljer sig åt vare sig du vill lyckas med din hästträning eller lära in nya färdigheter hos ditt barn eller andra mänskliga elever. 

Tränarfärdigheter är för övrigt helt i fokus på vår första fysiska kurs i föreningens regi. 

Tvådagarskursen ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen"i juni med Eva Bertilsson  blev fullbokad på en timme när vi öppnade anmälan. Reservlista finns.

Det ska bli jättespännande att arrangera kurs på riktigt och få all logistik att gå ihop! Men mest är vi i styrelsen väldigt glada över uppslutningen.

Även vårt sommarläger för unga medlemmar på Stall Lyckoklövern i augusti är helt fullbokat och även där är det nu reservlista. Lyllos alla ungdomar som får slipa på sina tränarfärdigheter inte bara med ponnyer utan också med Lyckoklöverns andra djur! 

Riktigt den finessen kommer vi inte att kunna erbjuda våra vuxna kursdeltagare som får hålla tillgodo med teori, massor av gruppövningar och några praktiska demonstrationer med några av hästarna på Uddens Sjögård. 

BHIS eget årsmöte gick av stapeln i söndags och inleddes med en föreläsning om inlärningspsykologi för både häst och människa med Carolina Fransson. Pedagogiskt som alltid lotsades åhörarna genom olika vardagsscenarion med hästar och fick fundera på vilka beteenden som förstärktes och hur hos både häst och människa. Som t ex när hästen skrapar på stallgången och människan tittar ut från sadelkammaren och säger till hästen att sluta - vilka beteenden förstärks hos hästen och vilka beteenden förstärks hos människan, och på vilket sätt förstärks dessa beteenden? 

För den som är sugen på att fördjupa sina kunskaper om  inlärningspsykologi för hästmänniskor  så kommer det att ordnas en studiecirkel under våren i regi av OHR. 

Själva årsmötet var en odramatisk affär på 22 minuter med  Lena Göransson som mötesordförande. Styrelsen kommer att vara densamma under 2023. Efter mötet fanns utrymme att lämna ordet fritt till medlemmarna som fick komma med förslag och önskemål om föreningens framtida utveckling. För den som missade det eller har kommit på något mer så går det utmärkt att maila till info@bhis.se 

Nu kommande helg så ska styrelsen ha sin första fysiska arbetshelg och då är målsättningen att få diskutera hur vi vill att föreningen utvecklas i framtiden och hur vi bäst ska förvalta både vår goda ekonomi och vårt förtroendekapital från medlemmarna. Temat för helgen blir visioner och verkstad! 

Efter den helgen hoppas jag innerligt att vi får vår och lite rimligare väderförhållanden och underlag för träning! Jag är så pepp på att verkligen få träna mina hästar ordentligt och regelbundet igen nu när ryggen blir allt friskare. Det har varit lite si och så senaste veckorna eftersom jag så snabbt får ont av glidmomenten både i lera och i djupsnö. Mars har ju verkligen bjudit på allt! Annars mår ryggen så otroligt mycket bättre så blir det bara fast barmark att gå på så finns nog orken där igen.

Bara att ta sig till stallet har varit ett äventyr senaste veckan! Fick kryssa mellan fyra avåkningar på samma hundrametersträcka häromdagen och då vill en ju inte hamna i samma sällskap!

Men härliga Unna har gjort det bästa av situationen och kommer med egna  träningsförslag efter underlag. Ena dagen vattenplask och iskrossning, nästa dag pulsa i snövallar! 











Läst 18777 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
14
2023

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)


Läst 19710 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.