Belöningsbaserad hästträning

Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 



Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.


Läst 39553 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
03
2023

Fy f-n, rent ut sagt! Det är över tio år sedan vi senast hade ett kolikfall i hästfamiljen men i torsdags var det dags. När jag tände på ridbanan inför min onlinelektion senare på kvällen så såg jag att Dunnit låg ned på ett lite udda ställe, omgiven av sina vänner som såg ut att vaka över henne. Men när jag gick för att hämta henne så stod hon upp och väntade vid grinden som hon oftast gör när hon sett mig göra iordning för ett pass. Hon kändes pigg och träningssugen så vi knallade raskt vidare till ridbanan och kopplade upp oss med Carolina på Zoom. Vi hann knappt prata ihop oss om vad vi skulle träna på under lektionen när plötsligt ett fyrverkeri brakar loss över gården. Alla hästar i alla hagar sprang omkring och Dunnit tappade  det totalt. Hon ville bara ut från ridbanan och tillbaka till sin flock. Jag fick inte komma nära. Jag hann bli orolig att hon skulle försöka bryta igenom staketet innan hon till slut lugnade sig så pass att hon kom tillbaka till mig och lät sig kopplas igen. Vi bestämde oss för att avbryta lektionen och att jag skulle ta tillbaka Dunnit till sin flock innan något mer hände. Vi hade ju ingen aning om vem som skjutit av fyrverkeriet och om det skulle komma mer. (Människor som skjuter av ett fyrverkeri en vanlig torsdagskväll kl. 19.10 utan att förvarna sina djurägande grannar förtjänar livslång analklåda och evigt skoskav. På den här punkten är jag varken lågaffektiv eller belöningsbaserad.) 

Väl tillbaka i hagen sprang stona lite oroligt runt en stund tillsammans med Dunnit och jag gick för att plocka undan på ridbanan igen. När jag kom  tillbaka såg jag Dunnit ligga ned igen och då var det uppenbart att något var helt galet. Det finns liksom ingen chans i kosmos att det kontrollfreaket till häst skulle lägga sig för att vila när det precis har varit oroligheter på hela gården.

Jag hämtade henne igen och  rådgjorde  med distriktsveterinären på telefon. Hon föreslog att jag skulle  promenera Dunnit  i 30 minuter och höra av mig igen. Vid det här laget var det snöoväder på tvären men vi traskade på och höll tummarna för att skjutglada grannar nu höll sig inne.

Dunnit gjorde en lite lös hög efter promenaden men var smärtpåverkad, ville inte äta eller dricka och var väldigt orolig i boxen. Vi fortsatte med promenerandet i snöyran men trots att hon bajsade flera gånger så blev hon allt sämre, svettades, hade uppdragen buklinje, drog med tänderna i pälsen på buken, och ville lägga sig. Så  distriktsveterinären bestämde  sig för att trotsa väglaget och komma ut. 

Eftersom Dunnit bajsade regelbundet verkade det inte vara stopp och allt som gick att känna vid rektal undersökning verkade helt ok. Men något gjorde väldigt ont någonstans i Dunnit. Hon fick kramplösande och sondades av veterinären. Vi skulle fortsätta gå tio minuter varje timme och försöka mata med lite tussar hö när det lugnande gått ur kroppen. Samt uppmuntra till drickande. 

När det lugnande gick ur  blev Dunnit mycket stressad av att vara instängd i boxen igen. Hon trivs ju inte på box och det har tagit lång tid att få henne att känna sig lugn i boxen kortare stunder i det här stallet. När jag köpte henne fick jag all tänkbar information om att hon hade svårt med box och att lösdrift var viktigt för henne. Hon har röjt runt i gäststallar och sprängt rephagar under sin tävlingskarriär. Det känns viktigt att nämna eftersom det ibland i kommentarsfälten finns personer som genast vill koppla vilda och ostyriga beteenden till belöningsbaserad träning. Men jag köpte alltså en traditionellt tränad tioårig häst som var vild och svårstyrd på vissa områden samtidigt som hon varit mycket framgångsrik som tävlingshäst i sin gren. Och jag har fått all information och jag har ändå valt att köpa henne, så ingen skugga åt något håll, tack! 

I box kan hon alltså springa runt runt på stället i timmar. Vilket hon nu också gjorde denna natt. På promenad var hon lugn men för varje vända blev det också svårare och svårare att få in henne i stallet igen. 

På morgonsidan gick effekten av det kramplösande ur och då kom smärtan tillbaka med full kraft. En stund låg hon på sidan på golvet i boxen, skakade och rullade med ögonen och  jag tänkte att nu dör hon. Fy farao, så maktlös en känner sig i ett sådant läge!  Men så reste hon sig och var lugnare en stund, så vad det än var så verkade det komma i skov. Distriktsveterinärerna fick skicka ut ännu en veterinär i snöyran som gjorde om proceduren med kramplösande. Denna gång gick det inte att sonda henne, hon började blöda massor med näsblod. Så nu var det verkligen angeläget att få henne att dricka på vanligt vis när det lugnande släppte. Men hon ville varken äta eller dricka i boxen. Alla försök med uppblött müslisoppa och hötussar bara trampades ned i ströet. Hinkar med vatten, med och utan smaksättning, fylldes av jox som hon sprätte runt i sitt konstanta boxvandrande. Eller  - den här hästen boxspringer snarare än vandrar. 

När vi promenerade ville hon däremot gräva fram gräs under den djupa snön och trycka i sig. Då verkade hon desperat hungrig. När en har belöningsbaserat tränade djur som tappat aptiten och behöver äta vid sjukdom så fungerar det ibland att få i dem något om en gör något som påminner om träningspass.  Jag kom på att servera lite soppa på matstationen utanför stallet som vi använder vid pyssel och omvårdnad, och då fick hon i alla fall ro att få i sig lite grann. 

Vartefter dagen fortskred blev det allt svårare att avgöra vilka symtom som berodde på eventuell smärta/sjukdom och vilka symtom som handlade om stress över att vara instängd och avskild från sin flock. I desperation över att hon inte drack ur någon hink vi erbjöd så tog jag med henne in i hagen och gick till vattenkoppen medan Ebba distraherade resten av flocken. Och jajamen, där drack hon genast. Lugn och fin, normal andning, avspänd blick. Hon åt lite hö utanför hagen med flocken bredvid sig. Så gick vi tillbaka till boxen och genast började hon springa runt, kasta sig mot väggarna, trampa ned hötussarna och svettas. Veterinärens rekommendation var alltså boxvistelse, promenad varje timme, dricka mycket och äta en liten hötuss i taget. Men nu såg hon väldigt dålig ut i boxen och varken åt eller drack där, medan hon såg lugn och harmonisk ut ute, och ville dricka och äta där. Det är svårt att fatta bra beslut när man inte sovit på 36 timmar. Men jag bestämde mig för att släppa ut henne en stund och se vad som hände. Hon satte av i galopp till rundbalen. Tjugo minuter senare stod hon fortfarande lugnt och mumsade med sina vänner. Då hämtade jag henne (hon hade inga planer på att komma på  inkallning vid det här laget) och tog in henne på boxen igen. Helstirrig häst igen. Där och då kändes det som att det inte skulle gå att få henne att må bra igen om hon skulle vara i boxen. Så hon fick gå ut till sin flock igen och vi åkte hem en sväng för att äta lite varm mat och byta till torra strumpor. 

Ebba följde med hem och var min chaufför under kvällen eftersom sömndepriverade människor inte ska ratta bilar i trafiken. Det går knappt att sätta ord på hur värdefullt det är för mig att ha min dotter Ebba med mig när något krisar med hästarna. Förhoppningsvis känner hon likadant. Genom åren har vi löst allehanda sorters utmaningar tillsammans och känner varandra utan och innan. 

Vi åkte tillbaka tajmat med när vi visste att den senaste dosen kramplösande skulle slutat verka och det skulle avgöras om det onda släppt nu eller återkommit. Redan från bilen såg vi Dunnit stå med sina vänner och mumsa harmoniskt. När vi gick mot hagen kom hela flocken till oss och Dunnit gick nästan demonstrativt till vattenkoppen och drack ordentligt. Vi bestämde oss för att låta henne vara kvar ute med flocken och åkte hem för att sova.

Eftersom Uddens Sjögård har kameraövervakning på vattenkopparna så fick jag rapport på lördag morgon från Jennie att Dunnit druckit kl 02.26, 04.54 samt 8.45. Den sista såg jag själv i backspegeln eftersom det var precis när jag parkerade på gården igen. 

Dunnit har peppar, peppar fortsatt att må bra under helgen. Vi har varit på promenad idag och hon är precis som vanligt igen. Kom springande när jag kom och allt elände jag utsatt henne för verkade vara förlåtet. Vad det var som gjorde så ont det där dygnet vet vi inte och vi fortsätter att ha koll. Det har inte varit några foderbyten eller andra förändringar. 

När vi hade vårt senaste kolikfall för tio år sedan var det Hottis som fick vara på djursjukhuset i fem dygn. Då var det ett tvärstopp i tarmen och hans veterinär muttrade något om att Gud inte hade sin bästa dag när han designade hästars matsmältningssystem. Nu är jag ju inte alls troende men jag är mycket medveten om att kolik är en av de lömskaste åkommorna som finns. Ena dagen har du en fullt frisk häst, nästa dag kan den vara död i ett gräsligt anfall som kommit från ingenstans. Alla hästägares värsta mardröm… 

  • Jag är tacksam över att bo i en del av landet där det finns tillgång till veterinärer dygnet runt. 
  • Jag är tacksam att det finns underbara personer som jobbar som veterinärer och är beredda att trotsa snöstormar för att ställa sig halvt avklädda i ett stall med hela armen i en hästrumpa. 
  • Jag är tacksam över att Dunnit verkar må bra igen och håller tummarna för att det får fortsätta så. 
  • Så är jag också  tacksam över mitt “lilla” glädjepiller Unna som alltid håller humöret uppe! Hon hade aldrig sett Dunnit i täcke förut så hon fick oss att skratta mitt i all oro när hon smög fram och sniffade försiktigt på sin påklädda tant! 



Läst 20153 ggr Kommentarer Kommentera

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram


Läst 19971 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
14
2023

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)


Läst 19516 ggr Kommentarer Kommentera

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

  • Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
  • Rutiner för start och avslut på våra träningspass
  • Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
  • Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
  • Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
  • Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
  • Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 


Läst 24286 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.