Tillsammans kan vi! Det där skriver jag ofta på sociala medier när mina ryttare, eller "samarbetare", skriver inlägg eller lägger ut bilder på roliga saker som händer dem. Någon startar på en tävlingar eller en galopperar över ängen, framstegen ser olika ut.

Förresten "teamwork", jag brukar försöka använda svenska språket men "grupparbete" ger mig känslan av en lektion i samhällskunskap på högstadiet så jag tog ett annat ord.

Ingen blir bra ensam, vi behöver ju åtminstone en häst. Jag anser också att vår sport blir roligare om vi kommer med i ett sammanhang. Tiden förändrar det mesta, även ridsporten. Förr stod alla hästar på samma ställe och folket åkte dit. Vi red, umgicks och utvecklades tillsammans. Idag står hästarna här och där. Många bygger sin egen ridbana, en del ett ridhus, och sen sitter de oftast där själva. Kul...

Det finns stora etablerade samarbetsgrupper som för ditt deltagande kräver att du har en begåvad tävlingshäst och har ett större eget kapital eller en stark sponsor bakom dig. För de ryttare som har andra förutsättningar finns, eller skapas sällan något liknande.

Vi försöker göra något i det lilla, hitta det roliga i att rida tillsammans.

Fredagshoppningen på en anläggning ute på Onsalahalvön är ett exempel. Då samlas hoppryttare för att rida dressyr och dressyrryttare för att hoppa. Alla är med och bidrar med det de kan. Vi har hovslagarna med också och tur är väl det. I fredags rök det av en sko mellan två hinder och då hoppade hovslagaren elegant av och spikade fast den igen. Sen hoppade vi vidare. Eller vi...

Jag har hand om dressyren och en av mina elever, B-tränare i hoppning och tävlingsryttare håller i hoppningen. Detta gör att hon och hennes elever får viktig dressyr och våra dressyrhästar får hoppa. Inte minst för alla unghästar i teamet är detta guld värt.

Det kommer nästan alltid några och "bara" tittar på och det är roligt att ha en intresserad publik. Senast dök det upp en tjej som lite försynt undrade om jag kände igen henne men, det gjorde jag inte. Hon hade hamnat på gården av en slump, som en s k återvändare, mest för att "mocka sig frisk" som en del av rehab ur en utbrändhet.

Hon red ponny för mig för över 20 år sen och var nu lycklig att hitta tillbaka till hästarna och samtidigt se att det fanns bekanta ansikten. Vem vet, hon sitter kanske rätt som det är på en häst igen!?

Timmarna på fredagsmorgnarna är bland det roligaste på hela veckan, jobb, hästar, gemenskap och jag får tid att träna med kameran!

Hästar är bra för både kroppen och själen.

                                  Unghästarna hoppas in..

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.

Jag skrev ett inlägg på fb häromdagen om vikten av att ha en korrekt handställning och fick genast många intressanta kommentarer. Bl a skrev en dressyrtränare, tillika sjukgymnast, följande:

"Det finns 2 ben i underarmen, ulna o radius, som korsar varandra när händerna är omkullagda, vilket gör att vridförmågan i underarmen då hamnar i ett ytterlägen/låst läge, vilket gör att elasticiteten i tygeltaget försämras."

Det är alltså den rent fysiska förklaringen och jag erkänner glatt att den hade jag inte koll på!

En korrekt handställning enligt den ridlära vi använder när vi utbildar ryttare och instruktörer i Sverige är:

"Händerna ska vara slutna. Den måttligt böjda tummen trycker fast tygeln lätt mot pekfingret, så att tygeln inte glider. Händerna hålls rätt upp och så högt att det bildas en näst intill rak linje från underarmen/armbågen via tygeln till hästens mun. Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen ska vara rak även uppifrån sett."

Viktig punkt i ryttarens grundutbildning och det är egentligen inget som skiljer sig mellan hopp- och dressyrridning.

Om jag bläddrar vidare i Ridhandboken 2 står det i kapitlet Hoppning/ Lätt sits:

"Underarmen och tygeln ska under språngets samtliga faser bilda en rät linje mot hästens mun. Händerna ska vara burna och hållas precis över manken eller bredvid den, om möjligt utan att stödja mot hästens hals.På så särtt bibehålls elasticiteten, och ryttaren blir inte stum i handen, vilket hon skulle bli om handen lades ned. Höjer hästen hals och huvud i anridningen för att taxera bättre måste ryttaren anpassa sig genom att ändra armbågens vinkling."

Alltså finns det inget utrymme för egen tolkning i hur handställningen ska vara för att fungera optimalt.

Punkt.

Men... nu kommer alla MEN. Någon skrev i tråden som skapades på mitt fb-inägg att:

"Noterar att de flesta hoppryttare (jag pratar proffsnivå) rider med omkullagd hand, och det går ju alldeles förträffligt för dem ändå uppenbarligen"

Jag håller inte med, det finns säkert någon eller några som av gammal ovana lagt omkull sina händer men det är ju inte tack vare den avvikelsen de lyckats ta sig till toppnivån utan trots.

Ett annat inlägg i tråden handlade om att en ridlärare på en teorilektion hade sagt att det var lättare att "kasta fram handen i språnget om händerna var omkullagda än stående..."

Håller jag inte med om heller.

En avvikelse från den i min värld korrekta handställningen blev jag tvungen att använda när jag gick på Strömsholm. Tro det eller ej!

Den hoppläraren vi hade då, lärde ut att händerna skulle hållas omkullagda och nära bredvid varandra. Som att hålla i ett mycket smalt cykelstyre. Jag som var en klassiskt skolad hoppryttare, av Göran Casparsson, Petrus Kastenman och K-Å Hultberg hade mycket svårt med den där omställningen. Det gick, men under min tysta protest och jag rätade snabbt upp händerna när jag kom hem igen.

De vanligaste felaktigheterna med handställningen som stör eller omöjliggör god inverkan är:

Stela handleder, dvs där man viker in handlederna emot varandra.

Omkullagda händer, typ cykelstyre

Öppen hand, där tygeln "hänger" i krokiga fingrar

Trängande hand, alltså tygeltag som går över manken åt motsatt håll.

Jag anser att en korrekt sits och handställning är grunden till en framgångsrik ryttarkarriär, oavsett gren. Det finns som sagt ryttare som inte rider som andra och lyckas ändå, men det är oftast trots och inte tack vare.

Nu är jag tillbaka till Peder Fredricson igen. Här är en härlig bild tycker jag, inget fel på den handen.

Så till de som tror att detaljerna inte spelar roll, tänk om och gör rätt. Det lönar sig att lära in korrekt grundridning!

Foto: Ida Röök/Hippson

Lyssnar och tittar på sammandrag från gårdagens OS-övningar. En bronsmedalj i brottning hamnade hos en tjej, förstås...

Friidrottarna filmades från innerplan mer eller mindre gråtande. Friidrottsledaren intervjuades och hon kunde inte förstå varför inget gick Sveriges väg. Vidare i sändningen gick det att förstå varför...

Många av friidrottarna hade lyckats kvala på sitt personbästa som uppnåtts vid ett gyllene tillfälle. Hur lätt är det att under en och samma säsong uppnå pers flera gånger eller uppnå detsamma under ett OS? Dessa personliga rekord låg dessutom oftast ganska långt ifrån kvalgränserna till OS-finalerna. Utan att på något sätt nedvärdera dessa deltagare så var de inte tillräckligt bra för att konkurrera på riktigt i OS.

Sen hör jag att hoppningens omdiskuterade f d grenledare numera headcoach säger att Malin Baryards häst inte var färdig för sin uppgift. Nähä... Och påminner mig därefter att avgående svenska grenledaren i fälttävlanslaget ansåg att Sverige hade för dåliga hästar att konkurrera med. Hur är tanken vid uttagningarna?

Hade Sverige egentligen en enda rimlig möjlig chans till de lag-medaljer i hopp och fälttävlan det ändå talades om innan?

Dressyrlaget som hade med sin reserv i laget, då en av de ordinare ekipagen inte kom till start p g a halt häst, slutade femma. Det var nog ett resultat i paritet med lagledningens förväntningar. Tror ingen på riktigt "såg" en medalj i lagdressyr vid Brasilianska horisonten.

Detta OS fick en guld-Sarah, inte i fälttävlan utan i simning. Världsrekordtjej och nu finns det snart en medalj i damerna fotboll där jag hoppas på guld.

Det finns två möjligheter till ryttarmedaljer kvar, Peder och Henrik rider den individuella finalen imorgon. Hoppas hoppas att de får till det.

I anslutning till det är det en grej jag stillsamt reflekterar över. Hur är könsfördelningen i de olika ridsportgrenarna? När medaljörerna i laghoppningen stod på podiet kunde jag räkna till en tjej av fyra deltagare i varje lag.

Jag vet inte  hur många av de 35 ryttarna i individuella hoppfinalen som är tjejer, men det är ingen i topp-5.

I Tysklands guldlag i dressyr var det en kille, Storbritannien hade två, USA en, Holland tre, Danmark en och Sverige två.

6 av Kürfinalens totalt 18 ryttare var män och den bäste av dem slutade sexa.

Det är olika i ridsportsgrenarna men i dressyren är det klar "Girlpower"

Är tillbaka i vekligheten efter en knapp vecka i Tjeckien. Prag närmare bestämt och det har varit härligt. Ledig från jobbet men såg faktiskt några hästar. Körhästar i turistverksamhet, tack och lov i hyfsat god kondition... 

Fick en rolig inbjudan på fb och har funderat över denna under veckan. Tänk om fler fick uppleva detta, en riktig solskenshistoria!

De träffades på nyårsafton 1989 och kärleken var omedelbar och ömsesidig. Visserligen var killen lite i yngsta laget men vadå, lite får man ju chansa om man tror man hittat rätt!

Christine var 17 år, ivrig, hängiven och visste den dagen precis att hon hittat mannen  i sitt liv. Hon såg honom springa runt, lös  ridhuset och på egen hand hoppa alla hinder som var uppsatta.

Ja, Yoghurt, f. -86 e. Jasper - Modern xx var och är en häst...  En brun fin häst, som då var alldeles för ung, men som sagt vad hjälpte det.

Jag är ansvarig för denna drömdejt för det var jag som skickade henne till en bekant som jag visste hade några passande hästar till salu. Christine skulle ha en häst som uppföljare till ponnyn Mysak, alltså ingen unghäst men vad gör man när någon stjäl ens hjärta? Hon berättade att de knappt vågade besiktiga honom av rädsla för att han inte skulle gå igenom!

Men det gick fint och sen har de följts åt, i vått och torrt. Yoghurt har tävlat både hoppning och dressyr, även om dressyrkarriären tog fart först när han var 19. Yoghurt har varit väldigt nära döden några gånger men alltid rest sig på 9. Han förlorade ett öga när han var 19, men fortsatte att tävla hoppning tills han var 23!

Denna bilden togs när han var 20 år. (Foto Roland Thunholm)

Han gillar bäst om han blir riden varje dag, men nu blir det bara 2-3 dagar i veckan. Christine berättade att han fortfarande är den i stallet som släpar ut den som ska leda honom till hagen varje morgon, alltså en pigg och nyter pensionär.

Jag har känt Christine sen hon var en liten ridskoleelev. Har som tränare följt henne genom ponnyåren, även om hon var hoppryttare, samt de första åren med Yoghurt. Sen flyttade de ut i världen för Christine skulle studera och jag träffade dem bara på somrarna när de gästspelade i hembygden.

För 10 år sen träffade jag en slump på Yoghurt när han tillfälligt var hemifrån Värmland, utlånade till en yngre ryttare. Det var ett kärt återseende!

Nu är Yoghurt hemma hos Christine igen och jag följer familjen på håll. Nu rider även Christines dotter, äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Tänk om fler kunde få möjligheten att skicka ut en sån inbjudan som Christine nu har gjort.

Tårtkalas, imorgon 16/5, för en pigg och glad 30-åring. Som grädde på moset hålls kalaset i gårdens nya fina ridhuset!!

Jag är glad och varm i hjärtat av att jag har fått vara medhjälpare till denna matchmaking. Skickar ett knippe morötter till Yoghurt och önskar detta radarpar fortsatt lyckliga dagar!

Denna bilden är från förra veckan när Yoghurt i sällskap av familjens ponny Montana kollar in våren vid Klarälven.

Nu är det söndagskväll. Då kan jag läsa på fb om tävlingsresultat runt om i landet från den gångna långhelgen. Det är många glada miner och grattisönskningar, bilder på prisrosetter och plaketter. Härligt att läsa om glädje och förväntad eller oväntad framgång. Ridsport när den är som allra bäst.

Det som slår mig när jag kollar på de meddelanden jag fått från mina ryttare som varit på olika platser är att framgång mäts på olika sätt.

En ryttare är överlycklig för att den kunde komma iväg på den tävling som var planerad. Det är inte givet för alla tävlingssugna att hästen är frisk, barnvakten är på plats och att bil och trailer fungerar som de ska.

En annan är lättad för att den kom på vad det var som trasslade till det på framridningen. Tävlingen dag 2 gick betydligt bättre än dag 1 och meningen "Vad gör jag för fel?" byttes till "Idag gick det mycket bättre!"

En ryttare har fått bekräftat att nytänkandet i träningupplägget ger resultat och en annan, som verkligen släppt allt och flyttat långt bort, gör sin debut i stora sammanhang och det med den äran.

Jag har en ryttare som sitter med benet i gips hemma i soffan gläder sig med andras framgångar och så har jag en liten ryttare som tappert kämpar för att hitta glädjen i att bara umgås med sin ponny som för tillfället är i rehab istället för på tävlingsbanorna

Jag kan fortsätta räkna upp fler olika sätt som mina ryttare mäter sina framgångar med och jag är oerhört stolt över att alla hittar positiva saker i det de gör.

En ryttare som haft det lite extra trögt skrev: "Idag red jag bra! Jag är riktigt nöjd!"

En annan skrev "Tappade stigbygeln och kom åt henne med sporren 😩 annars gick hon klockrent."

Det värmer ett tränarhjärta!

Nu när jag funderat igenom ryttarnas bravader i helgen är slutsatsen att jag är stolt över allihop och även  mig själv som tränare. De har lyssnat på mitt tjat, tagit till sig och förstått vikten av att analysera sin insats. De ger hästarna en ärlig chans samt ser även de små stegen framåt.

Grattis till de som fått rosetter och lika mycket grattis till de som kämpar på i väntan på sina.

Min åsikt om något eller någon är min personliga subjektiva uppfattning. I ett demokratiskt land står det var och en fritt att ha och även uttrycka en personlig åsikt. Att per automatik jämställa åsiktsyttring med att vara gnällig, ha bristande insikt, vara självgod eller liknande är att förminska denna demokratiska rättighet.

Går åsikten över i osakliga och/eller personliga angrepp kommer saken i ett annat läge.

Detta, osaklighet och personangrepp försöker jag undvika på när jag skriver mina blogginlägg eller för all del om jag kommenterar någon annans. Övning ger färdighet.

Efter mitt inlägg "Jag har ju gjort allt!" vilket bl a handlade om veterinärbesök och diagnoser fick jag mycket ros och även lite ris, ja en och annan riktig känga. I replik från veterinär-Izabella samt några anonyma bloggkommentarer fick jag veta att jag är citat:

"Förekommande gnällig och självgod (klappar gärna mig själv på axeln). Jag är också dåligt uppdaterad om utvecklingen inom hältdiagnostik de sista 10 åren samt att jag i inlägget hade den dåliga smaken att ge mig på hela svenska veterinärkåren och deras löner. Det sista är ett rent sakfel, om man läser vad jag skrivit.  Någon tyckte att jag platsade bättre i tiden för Berlinmuren och vänstertrafiken, vad det nu har med ämnet att göra.

Oavsett vad jag har för åsikt om murar eller trafikpolitiska åtgärdet i ett historiskt perspektiv, så är ovanstående rent personliga angrepp.

Att jag i samma inlägg med IRONI, uttryckte en nostalgisk längtan efter en "enkel" diagnos på kotledsinflammation gick dessa kritiska läsare helt förbi.

Jag kommer fortsätta att uttrycka egna åsikter och även intresserat lyssna på andras. Med andra ord, försöka vara vidsynt, ha vilja att utvecklas och skaffa erfarenheter. Jag kommer också fortsatt att undvika personliga påhopp.

                                                            - - -

Åsikter om hästutbildning är något en tränarkollega och jag med jämna mellanrum dryftar i ett ridhus tidiga fredagsmornar. Vi representerar olika grenar, hoppning - dressyr och det gör det hela intressant och lärorikt.

Idag pratade vi om att ha hästen i balans med lätthet i framdel, bra driv i en korrekt placerad bakdel samt att snabbt och enkelt kunna svänga. Vi är ute efter samma resultat men arbetar på olika vis. Vi hamnar i väldigt intressanta samtal och resultatet idag blev en hopphäst som med bakbenen på linjen svängde höger och vänster, i balans, för små hjälper. Unghästen som med min elev senare var med och hoppar för samme kollega, hittade också en bra linje, men nu i hoppövningar. Jag är då åskådare och får nya infallsvinklar när kollegan undervisar. 

Win, win och ett trevligt sätt att jobba tycker vi båda.

Tycker vidstående bild visar hur kontrollerat driv rakt bakifrån kan lätta upp framdelen...

Dessutom får jag under hoppningen tid att öva på min nya hobby fotografering. Det, är svårt på riktigt...

                                                        Delores på fredagens träning