Belöningsbaserad hästträning - Hästminnen från ett annat krig

Det är säkert fler bloggare än jag som fastnar i skrivkramp just nu.  Allt det vanliga och vardagliga eller festliga som vi brukar beskriva känns futtigt och trivialt. Samtidigt inser vi hur oerhört värdefullt och skört det är. Allt som vi tagit för givet så länge. Som att kunna ge mat, vatten och omsorg till våra hästar och veta att de har det bra idag, i morgon och i all överskådlig framtid. Säkert har ni redan sett ukrainska filmklipp där hästägare är tvungna att släppa hästarna lösa på skogen för att de ska ha någon chans att klara sig när deras människor måste fly. Det är lätt att både känna empati och samtidigt stor oro inför vår egen framtid.

Jag kommer plötsligt att tänka på skrinet med gamla brev som som vi tog tillvara när vi städade ur min svärfars dödsbo. Där finns några brev från våren 1944 som svärfar Uno och hans mamma och syskon skrev till pappa Johannes som låg inkallad i det militära. Uno var 13 år och äldst av syskonen, så när pappa blev inkallad fick han axla en hel del av ansvaret för den lilla gården tillsammans med sin mamma. Ett återkommande tema i breven är hästen Stjärna som också blivit inkallad. För det var så det var under det som kallas ”beredskapsåren” i Sverige och som varade mellan den 3 september 1939 och den 30 juni 1945 medan andra världskriget pågick. Sverige var neutralt och deltog inte i strider men mobiliserade försvaret om vi skulle bli anfallna och indragna. Vanligtvis var männen inkallade tre månader i taget men samma person kunde kallas in flera gånger. Eftersom militärförbanden inte var motoriserade när andra världskriget startade så var hästar fortfarande helt nödvändiga för att dra kanoner och transportvagnar. De användes också för transport av skadade.

Även i jordbruket var arbetshästen fortfarande central och det innebar alltså en stor påfrestning för svenska jordbrukare när både männen och de bästa och starkaste arbetshästarna kallades in till militärtjänstgöring. Samtidig var livsmedelsförsörjning också viktig och därför delades gårdarna in i arbetsblock som skulle samarbeta om resurser som hästar, traktorer och arbetskraft. 

På den lilla gården Yttermyra i Gästrikland har familjen fått behålla en häst medan den andra hästen var inkallad. Mamma Karin håller igång gården tillsammans med sina fem söner och sin dotter medan maken Johannes är inkallad och posterad i fjällen. Min svärfar Uno är alltså äldst i syskonskaran med sina 13 år, följt av Lennart 12 år, Birger 10 år, Ingemar 7 år och tvillingarna Anders och Margita 4 år. 

I brev till pappa Johannes berättar de om bestyren på gården.

Så här skriver Uno den 19 mars 1944:

Lennart har kört ut dyngan så det går bra att vicka av men på vedbacken har vi inte varit någe. Vi ska försöka sätta ut ryssjan så fort det blir slut med isen. Nu börjar det bli barmark här så det är slaskit. Moster har hört av Edvin att hästarna kommer i påskveckan men ni kommer nog hem tidigare. Edvin har lovat att han skulle hämta ut Stjärna om inte du kommer hem och Lassas-Karin har lovat att Oskar kunde göra det också. Hoppas att du kommer hem fort. Hälsningar från Uno. 

Lennart skriver på baksidan av samma brev:

Kära snälla pappa. Jag är pigg och glad varje dag. Och det är väl tur. Jag kör dynga varje dag som jag inte har slöjd. Det blir två eller tre lass om dagen bara.

Jag ryktar hästen varje dag så han är så blank och fin så. 

Den 24 mars 1944 skriver Uno:

Idag har vi fått order på Stjärna att vi skulle hämta henne vid regementsstallarna kl 1 den 1 april. Om du inte kan ta imot henne så hämtar nog Edvin henne, annars om du inte hinner skriva så kan du ringa för jag ligger. Igår var mamma och jag till doktorn med bil då sa han att mamma var bra men jag skulle ligga en vecka till. Idag är det värsta snöoväder. Vi ska höra efter med Lassas-John om han vill med hästen fara till skolan efter småpojkarna. Hälsningar från Uno. 

Så här skriver mamma Karin den 26 mars 1944: 

Igår var det väldans vackert väder en enda dag och då passade vi på att köra hem hö. Birger var hemma på morgonen så vi körde hem två lass och la upp bakom, moster tog emot, å ett litet på stallskullen. När Stjärna kommer hem går det mer åt, annars var de bra mycket kvar men de var så grovt så hästen ser ut å inte vill så gärna tugga på de. Han är morsk, rätt var de är så springer han från Lennart å kommer till maskin eller stalldörren. På eftermiddagen körde han ut bra mycket ja hjälpte honom lite så nu har vi bra plats igen. Hästen sätter huvudet på axeln min mest var gång ja går opp dit å ä så snäll. Annars bjur dom ut sig karlarna omkring här (te kör hö förstår du väl) 

Den 2 april skriver Uno:

Jag mår bra och jag hoppas att du också mår bra. Vi ringde till dr Berg i torsdags och han sa att jag fick äta vad jag vill men jag fick inte börja skolan förn på tisdag ska jag ner och ta sänkan får se om jag är stark nog. Igår var Edvin efter Stjärna. Han for in på 7 tåget för han skulle hälsa på några släktingar, vi skrev fel i förra brevet för hon fick vi hämta kl. 10. På halvnian for Jönses Edvard i Lem och skulle försöka få någon häst. Åkerlövs var också där. I finkan hem fick två stycken vara med hästarna. Edvin och en till fick vara med hästarna. 6 hästar var det i vagnen. Det kostade 5,60 kr för Stjärna sa Edvin. När Stjärna kom hem var hon bra mycket smalare än när hon for. Nu ska jag ut och sätta mig i solen en stund. O visst ja, jag har stickat ett par vantar åt mig själv. Du kanske ser att jag har ett dåligt pennstift men nu lär jag sluta. Hälsningar från Uno. 

Unos konfirmationsfoto något år senare

Så Stjärna kom hem till slut och så småningom även pappa Johannes. Andra världskriget tog också slut ungefär ett år senare. Johannes och Karin fortsatte hålla häst på gården även efter traktorns allmänna intåg i jordbruket. Min man minns både en Bläsen och en Ulla-Bella från sin barndom. 

Min make som pytteliten hästentusiast

Svärfar med sonen 

Bilderna på hästar i militär tjänst har jag lånat från finska YLE så de kommer från Finland där hästarna deltog i faktiska strider under kriget. Här finns mer att läsa om de finska hästarnas strapatser.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men för mig personligen har det varit lugnande och tröstande att läsa igenom de här breven igen idag. Det har hjälpt mig tänka på både människors och hästars förmåga att ta sig igenom svåra tider. Jag blir också berörd av hur oerhört viktig hästen en gång varit -  och hur stora uppoffringar den fått göra  - för människans utveckling och överlevnad - i både fredstid och krig. Något som våra omhuldade hobbykompisar får fortsätta vara lyckligt ovetande om. 



Sedan jag började blogga här så kommer det en del förfrågningar på mitt privata instagram men det är just ett privat konto. Följ i stället föreningen BHIS konto. Vi har en massa kul på gång som jag kan berätta mer om i nästa inlägg! 


Läst 21772 ggr



Fler inlägg

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 7713 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 10789 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 15504 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.