Belöningsbaserad hästträning - Vad är belöning för en häst?

Det blir egentligen lite slarvigt att kalla det sätt som vi tränar våra hästar på för belöningsbaserad träning. Egentligen borde det heta hästträning baserad på positiv  förstärkning men det blir så krångligt att säga. 

En belöning är enligt ordboken en gåva som delas ut efter utförd prestation. Det stämmer delvis med hur vi tränar, men själva kärnan i vår träning  är att det vi ger hästen är något som den faktiskt vill ha. Den behöver uppskatta det som den får uppleva så mycket att den vill göra om samma beteende för att få vara med om det igen. Inlärningspsykologiskt är positiv förstärkning när något tillförs som en konsekvens av ett beteende och det gör att beteendet blir mer sannolikt. Beteendet blir mer frekvent eller mer varaktigt. (OBS! Det är alltså beteendet som förstärks, inte individen. )

En  förutsättning för att träna belöningsbaserat är att hitta  belöningar, eller rättare sagt det som kallas primära förstärkare,  som hästen faktiskt uppskattar. 

Som hästintresserad får en tidigt lära sig att "det är eftergiften som är hästens belöning". Det är en av de vedertagna “sanningar” som ställs lite på huvudet när vi börjar träna belöningsbaserat. Självklart är eftergiften superviktig i en träning baserad på negativ förstärkning, eller det som vi med vardagsspråk kallar tryck och eftergift. Men eftergiften är ju en lättnad, en paus, från ett tryck och det är inte den som kommer att vara drivkraften och motorn i utvecklingen när vi vill påverka beteenden med positiv förstärkning. 

Så om vi vill ha belöningar som inte handlar om att få slippa ett tryck en stund, att få vila eller komma undan från något, då måste vi lista ut vad vår häst tycker så mycket om att få vara med om så att den vill igen och igen. 

Godis eller mat?

Mat är en primär förstärkare för alla djurarter, alla behöver äta och mat har en potential att förstärka de beteenden som leder fram till att djuret får mat. Det är liksom en grund i överlevnad. 

Hästen är en djurart avsedd för att ägna stora delar av dygnet till födosök och ätande. Det är en fördel för oss som vill träna belöningsbaserat. Jag är full av beundran inför de som t ex tränar ormar belöningsbaserat och bara kan använda mat någon gång i veckan. Hästar vill äta hela tiden och de mår bra av att få sin dagsranson utspridd över dygnet. Mat är alltså ofta den enklaste och mest effektiva belöningen i belöningsbaserad hästträning. Jag säger medvetet mat, eller ätbara förstärkare, inte godis. Det är nämligen extremt sällan jag använder hästgodis. Jag kan inte ens minnas när jag köpte en påse sådant senast. Men med tanke på utbudet ser det ut att vara väldigt många som tycker om att ge godis till sina hästar! 

Jag använder i stället foder som passar in i mina hästars foderstat. Mina hästar får inte kraftfoder och mineraler i en bytta bara för att de ska äta det, de får det de ska ha under vår träning. 

När jag passerar mina stallkompisars iordninggjorda hinkar kan jag inte låta bli att tänka att där ligger några hundra outnyttjade förstärkningstillfällen… 

För hästar med begränsad tillgång på grovfoder kan det ofta fungera bra att använda deras grovfoder som belöning. Just mina pållar går på lösdrift med fri tillgång, så de är ganska ointresserade av sitt vanliga hösilage vid träning. Hackad lusern fungerar för den ena men är inte tillräckligt attraktivt för den andra. Hon jobbar däremot gärna för pellets och müsli som passar hennes foderstat samt små bitar morot. Det är just det här som är grejen med positiv förstärkning - vi kan aldrig bestämma vad som är positiv förstärkning för någon annan, vare sig människa eller häst. Vi måste i stället titta på våra resultat.  Ökar beteendet, blir det mer sannolikt att min häst vill göra samma sak igen efter att den fick den här belöningen? Om inte så var det inte tillräckligt attraktivt för att fungera som positiv förstärkning. 

Går det inte att belöna med något annat än mat?

Ptja, vad tycker hästar om här i livet? Vad vill de vara med om för typ av upplevelser?

Beröring och att klia varandra är t ex något som hästar tycker om i samvaron med varandra. Så det går att använda kli som positiv förstärkning. Förutsättningen är att vi kliar på ett sådant sätt som hästen uppskattar, dvs på rätt ställe för stunden, med rätt intensitet och tillräckligt länge. Här gäller det att vara lyhörd och verkligen läsa av sin häst! Prova t ex att klia ordentligt på ett ställe som du tror hästen gillar och gör sedan en liten paus genom att lätta på handen. Börjar hästen röra sig mot dig och handen för att få igång kliandet igen? Då har du något bra på gång, som du t o m med kan utveckla till olika kroppstargetbeteenden. 

Det kan ta tid att hitta sin hästs uppskattade klipunkter och den teknik som just den här hästen uppskattar. Vad den gillar kan också variera beroende på årstid, insekter, pälssättning, brunster osv. Det gör att kli som enda förstärkare känns lite för trubbigt och opraktiskt för mig, men det kan verkligen vara ett väldigt bra komplement till ätbara belöningar. 

Men beröm då? Och klappar på halsen? 

Beröm, glad röst och entusiastiska kroppsrörelser från ryttaren är sådant som hästen inte har en medfödd automatisk förmåga att uppskatta på samma sätt som mat och skönt kli. I stället sker en koppling mellan hur vi rör oss och låter och vad som händer sedan. Om beröm och klapp alltid omedelbart följs av något gott eller en härlig uppskattad klistund så blir de vad vi kallar för sekundära förstärkare. Det är t ex så vi lär in betydelsen av ett klick eller annan belöningsmarkör. En sekundär förstärkare kan tappa sitt värde om vi slutar följa upp den med belöning. Därför ger vi alltid belöning direkt efter klick, så att klicket inte förlorar sitt signalvärde som markör för ”exakt det där du gjorde nu leder till belöning”. 

Vanligt beröm, sånt som ibland leder till en godbit och ibland inte, får ett otydligare signalvärde. I ett tryck och eftergiftssystem så får ofta berömmet och klapparna betydelsen lättnad, det blir en signal om att  nu kommer det inte mer tryck på en stund. För vissa hästar kan det t o m ha betydelsen att när människan är på det här glada humöret så är risken för bestraffning just nu låg och hästen kan slappna av lite. Allt beror på hästens tidigare erfarenheter och vår gemensamma förstärkningshistorik. 

Om du vill testa om beröm eller klapp verkligen fungerar som positiv förstärkning för din häst så kan du göra det genom att prova att lära in ett helt nytt beteende som hästen inte gjort förut  - med beröm och klapp som enda förstärkare. Kan du t ex utan att ta i din häst och fysiskt påverka den, få den att hålla mulen mot ett nytt föremål i 3 sekunder -  bara genom att belöna med beröm och klapp på halsen vid varje försök? 

Att slippa är inte belöning för en belöningstränad häst

Motorn och drivkraften i belöningsbaserad hästträning är att beteenden leder till konsekvenser som hästen vill  vara med om, igen och igen. Eftergiften, vilan, pausen är inte längre uppskattad, eftersom hästen nu inte jobbar för att uppnå lättnad, den jobbar för att få uppleva sådant som den vill vara med om. Du kommer inte att kunna belöna en belöningstränad häst med att ge den paus. Tvärtom kommer du att behöva ha strategier så att nödvändiga pauser och slutet på träningspasset inte uppfattas som straff. Det kan vi återkomma till längre fram i bloggen. 

Gött kli kan vara ett sätt att få en ivrig ny klickerhäst att acceptera paus. Med Dunnit In Diamonds behövde jag inledningsvis hjälp av min tränare Carolina Fransson för att hitta rätt ställen och teknik. 

Utforska din hästs preferenser.

Oavsett om du vill träna belöningsbaserat eller inte så kan du och din häst ha glädje av att lära känna varandra ännu lite bättre. Ta t ex  lite tid och utforska vilken typ av beröring din häst uppskattar. Har den en favoritborste eller ett favoritställe? Flyttar den sig lite bort när du börjar klappa eller smeka? Om du gör en minipaus, gör den någon liten rörelse för att få igång dig igen? Gosar du med samtycke eller endast utifrån dina egna behov? 

Om du vill bli ännu bättre på att läsa av din hästs känslouttryck kan jag varmt rekommendera denna bok som finns att beställa där du köper böcker.

På svenska finns denna e-bok om Hästens känslor och signaler


Läst 25164 ggr



Fler inlägg

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 7745 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 10824 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 15536 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.