Gästbloggen - Gästblogg: Hästarna har lärt mig att ta ansvar
JAN
09

Gästblogg: Hästarna har lärt mig att ta ansvar


Foto: Marlene Jarl 

 OM DENNA GÄSTBLOGG
Andrea Blixt är young rider och tävlar hoppning för Karlstads ridklubb. I sin blogg har hon skrivit ett insiktsfullt inlägg om de viktiga erfarenheter en uppväxt med hästar ger, som vi även har nytta av i övriga livet. Vi har fått lov att publicera det nedan, hela Andreas blogg hittar du här: http://nouw.com/andreablixt/


"Jag hoppas att alla som har häst skriver det i era cv:n när ni söker jobb? Om inte, gör det!"
  
Det är ofta människor som inte är insatta i ridsport, eller vet vad det ens innebär att ha häst, ser ut att få en chock när jag berätta hur många timmar jag lägger på mina hästar. Att jag trots tio minusgrader åker till ett kallt ridhus 20.00 en tisdagskväll för hoppträning. Att jag går upp 05.00 för att åka på träning verkar vara helt obegripligt och att jag dessutom gör det FRIVILLIGT. "Herregud vad duktig du är", "Tröttnar du aldrig", "Är det inte jobbigt?" och så vidare. Och svaret blir alltid detsamma – nej.
  
Jag förstår inte varför människor hela tiden ska haka upp sig på att "stallet måste vara jobbigt". Vet ni vad som är jobbigt? Det som har varit jobbigt för mig är att ha behövt beta av 08.00–16.00 i skolan innan stallet, eller att behöva jobba sent på kvällen eller ibland dubbelpass 08.00–22:00. Stallet är inte jobbigt, det är inte mitt måste.
  
Stallet för mig är min vardag, precis som det är vardag att umgås med familj och vänner. Och om jag ska tacka någon för vem jag har blivit i dag är det just mina hästar, och mina föräldrar såklart. För det som har varit mitt fritidsintresse har gett mig så mycket gratis på andra plan här i livet.
Jag har sedan tolv års ålder fått ta hand om en egen häst, har fått ta mig ut till stallet på egen hand efter skolan med buss eller cykel (moped vid 15 år), mockat, fixat mat, ridit och så vidare. Sju dagar i veckan.
Jag har haft ekonomisk support av mina föräldrar och de har även skjutsat och hämtat samt kört till träning och tävling, men i lagom dos. Jag har fått bra förutsättningar till att bedriva den hobby jag vill, men har inte fått allt serverat på ett silverfat. Och har på så sätt lärt mig pengarnas innebörd, samt vad det kräver av mig för att få detta av mina föräldrar.
  
Att hästarna aldrig har varit "jobbigt" för mig (för när jag tänker efter kanske det låter väldigt osunt att gå upp 05.00, lasta hästen och åka till en tävling i tio minus) bygger först och främst på det genuina intresse jag bara har. Men sedan också på att jag är en person som hela tiden vill bevisa motsatsen.
Det var inte självklart att jag skulle få en egen häst, trots att min mamma var kunnig och hade haft flera tävlingsponnyer när hon var liten. Utan det var först ridskolan, sen tjat, sen fick jag ha x antal medryttarponnyer, sen tjat, sen sommarhäst, ännu mer tjat och till sist köpte vi en ponny jag hade på foder. Sedan dess var jag fast. Och allt detta tjat präglades faktiskt mycket av att jag red tillsammans på ridskola med en kompis, när jag berättade för henne att jag ville ha en egen ponny sa hon "det kommer du aldrig att få". Hon slutade rida och jag fortsatte tjata, haha.
  
Ju mer åren har gått, desto mer har jag även fått förståelse för vad hästarna ger mig för byggstenar i livet. Jag kan verkligen förstå innebörden i rubrikerna "hästtjejer blir chefer", som det har skrivits mycket om. Jag känner själv att om jag någon gång skulle utsättas för en situation där mitt ledarskap spelar roll, då skulle jag inte ha några bekymmer med att ta den rollen. Jag gillar att leda och jag är både van vid och bra på det. Och det har jag hästarna att tacka för.
Det är även många gånger i livet jag har behövt ta ansvar i situationer jag inte har varit beredd på, vilket jag har känt är helt okej och inte alls läskigt eller konstigt. Jag har jämfört mig med vänner i dessa situationer, som inte har behövt ta ansvar någon gång utan på något sätt bara har glidit med. Då har jag verkligen tyckt "men är det inte JOBBIGT att hela tiden behöva luta sig mot någon och aldrig kunna stå på egna ben?".
  
Jag vet varför jag dras så mycket till hästarna och varför de betyder så mycket för mig. Jag tror att vi hästmänniskor får så mycket gratis erfarenhet och verktyg, som vi kan använda i andra delar av livet. Jag har känt av det, jag hoppas att alla som har häst där ute skriver det i sina personlig brev när ni söker jobb? Om inte, gör det! Alla arbetsgivare jag har varit hos har alltid reagerat på det, det har snabbt blivit ett samtalsämne under intervjun och alltid får man höra "men om du har häst måste du vara väldigt ansvarstagande och driftig". Jajamän!
  
Jag älskar mina hästar, att rida, att träna, att tävla. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad min mening med det hela är. Om jag inte hade vetat det, eller känt så, då hade det varit jobbigt. Och då hade jag antagligen inte haft häst i dag.
  
/Andrea Blixt


Läst 118398 ggr





Fler inlägg

FEB
21

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Margareta Algotsson är uppfödare till dottern Lindas OS-häst Fairnet. Foto: Privat och Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Margareta Algotsson är en legendar inom fälttävlansaveln och uppfödare till inte mindre än fem OS-hästar. Hon är mamma till Sara och Linda Algotsson. Under alla sina timmar i stallet har Margareta funderat och irriterat sig över varför ridsport inte klassas som friskvård. Detta inlägg publicerades först på hennes privata sida på Facebook.

"Hur kan det vara tillåtet att diskriminera alla som håller på med ridsport?
 
Funderingar som ofta återkommer i mitt huvud. Jag har varit anställd i 42 år av mitt liv och har aldrig kunnat använda mig av företagens friskvårdsavdrag, då min friskvård är ridning. Min sjukfrånvaro under alla dessa år kan räknas på en hand, detta beror på att jag har hållit min kropp och min knopp i gång med hästsport.
  
Ett räkneexempel: 42 år x 2.500 kronor (friskvårdspeng) = 105.000 kronor. Detta har jag undanhållits.
Ta då det gånger alla andra i Sverige som har samma situation som jag. Det blir otroligt mycket pengar, förmodligen många hundra miljoner kronor. Det är något som inte stämmer, varför styrs dessa pengar till exempelvis gym med mera?
  
Varför ska våra hårt ekonomiskt
drabbade ridskolor gå miste om dessa miljoner som så väl behövs där.
Någon säger förstås att avdraget inte har varit så stort hela tiden, men om vi då vänder på det och tittar framåt så kommer det säkert att höjas igen.
  
Någon säger att det är en överklassport
. Då vill jag påstå att de flesta som utövar hästsport är kvinnor/flickor som precis som jag arbetar med helt vanliga jobb inom exempelvis sjukvården, i butik eller som lärare och så vidare.
Många ridskolor går ekonomiskt på knäna, detta påverkar även tävlingsverksamhet runt ridklubbarna och i förlängningen alla som håller på med ridsport. I Sverige är ridsport en folksport.
  
Hur kan det vara tillåtet att diskriminera och styra friskvårdspengen till vad det nu är som skulle vara mer friskvård?

/Margareta Algotsson"


Läst 14194 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: ”Vill ni inte ha in killar i ridsporten?”


Foto: Maria Åkerhielm (Oscar och Victor) och Oscar Åkerhielm (Maria)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Åkerhielm är mamma till två ridande söner och driver bloggen och antimobbnings-initiativet Killar som rider. I frustration över att ridsporten, även av sitt eget förbund, hela tiden beskrivs som en tjejsport skrev hon nedanstående inlägg på Facebook. Som vi har fått lov att återpublicera.

 
”Alltså. Får man bli lite besviken
, förbannad, j-ligt irriterad...? 
Detta poppade upp i mitt flöde på Facebook:
’Hästnäringens Innovationsdag riktar sig till tjejer 13-20 år som vill påverka hästnäringens framtid. Du kommer att lära dig hur man skapar ett eget företag och vad som gör en bra innovation.’
    
Visst, superbra initiativ av arrangörerna som är Handelshögskolan, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Hästnäringens Nationella Stiftelse och LRF Häst. Fast har ni inte missat något?
Svenska Ridsportförbundet och alla andra tunga aktörer inom hästsporten – kom igen! Varför bara för tjejer? Det kanske är JAG som har missat något? Låt mig i så fall veta vad.
    
Jag jobbar för att killar som rider inte ska diskrimineras i ridsporten, där de tyvärr är en minoritet. Och då menar jag inte ryttare i toppskiktet.
Vad sänds det ut för signaler när killar får rosa schabrak, hårspännen, smycken, dambindor etcetera på tävlingar, när vissa ridläger bara tar emot tjejer, när kommuner som satsar pengar i ridsporten gör det för att 'flicksporten' också ska få lite? Nu exkluderas killarna till och med på förbundsnivå.
    
Hela etablissemanget bidrar tyvärr till att sätta en tjejstämpel på ridsporten. Är det så ni vill fortsätta att ha det? En segregerad sport? En sport där killar blir fortsatt mobbade i skolan och inte vågar tala om att de rider?
Swedish Alliance for Women in Sport (SAFWIS), som står som värd, arbetar för ökad jämställdhet inom svensk idrott. Är detta jämställdhet att bara bjuda in tjejer...? I Centrala ungdomssektionen (CUS), som är en av fem sektioner i Svenska Ridsportförbundet, är nio av nio i styrelsen tjejer. Kanske en kvotering skulle vara på sin plats?
  
Ridsporten är så unik och så fantastisk, vi får hantera dessa underbara djur, vi får lära oss ledarskap och att ta ansvar, oavsett ålder och kön tävlar alla på samma villkor. Förklara gärna för mig, vill ni inte ha in killar i sporten eller är alla så indoktrinerade att ni bara ser att detta är en sport för tjejer?
    
Think outside the box.

/Hälsar Maria Åkerhielm, en mamma med killar i ridsporten”


Läst 29541 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06

Gästblogg: Byt Vab mot Vaf och inkludera djuren

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg påpekar hon att normerna i samhället för hur familjer ska se ut, och vem man får älska, är i ständig utveckling. Och att det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn eller har tagit en liknande roll i familjen. Men vad händer då när hästen blir sjuk?

"Byt ut Vab mot Vaf och inkludera djuren som familjemedlemmar.
  
Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det så klart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.
  
Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj". Och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.
 
Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.
  
Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från Försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.
  
Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den sex gånger per dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.
  
"Jamen du har ju själv valt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar.
Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.
  
Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare. Så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er. ;)
  
För att göra förslaget rimligt bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk.
Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en. Vare sig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämlikhet i denna fråga i lagen.
  
Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem, och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.
  
/Caroline"


Läst 52761 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Amazing, del 5: Vi avslutar projektet med galopp

Kajsa Boström

Gothenburg Horse Show för vissa – traktormeck för andra

Avelsbloggen

Amandaträning

Saras vardag

Till Husbloggarna