Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om ”Hästmiljonären” och det som framkommit där. Efter lite reflektion så vill jag gärna dela med mig av mina tankar. 

Liksom många andra så är jag förfärad och ledsen över vad jag sett. Detta trots att jag spenderat många år i tävlingstall på högsta nivå. Det är inte en vardag som jag känner igen alls, men jag tycker att det är bra att det kommer upp till ytan och synas under lupp. Hästarnas välfärd måste vara prio ett! Med det sagt kan jag också tycka att det sen i höstas har frodats en kultur där man genast skriker Djurplågeri! så fort något inte är 100% perfekt. Det kan jag också känna blir tråkigt. Toleransen för djurplågare ska vara noll – men vi får inte heller glömma att hästar är levande djur och att de kan t.ex. visa på konfliktbeteende för att de blev rädda för en sten vid vägen, eller ett löv som blåser framför dem, en flagga som smäller i vinden, eller ett hästätande domarbord osv. Skillnaden för mig ligger i hur ryttaren hanterar situationen! Är det snälla händer och en uppmuntrande skänkel, och kanske en klapp och några lugnande ord? Eller är det sågande händer, hackande sporrar och upprepade piskrapp som gäller? Här får man också ta lite höjd för att en ryttare kan råka dra sin häst i munnen en kort sekund ifall man tappar balansen i en plötslig tvärvändning, (i alla fall om man nu tycker att vi ska få lov att rida på hästar överhuvudtaget del vill säga). Annars är vi alla djurplågare och vi kan bara lägga ner vår fina sport helt på en gång. Stunder av missförstånd, obalans och spänning kommer att finnas så länge som vi rider. Det är inte djurplågeri i min värld. Medans piskränder, söndriga munnar och blodiga sår i skänkelläget ÄR i allra högsta grad djurplågeri och den typen av ridning skall bekämpas med alla medel.  

Det är bra att missförhållanden lyfts fram i ljuset och att man börjar diskutera vad som är rätt och hästvänligt. Det är viktigt både för hästarnas skull, och för att vi ska kunna fortsätta rida och hålla hästar, så som de flesta av oss hästmänniskor vill. Jag tycker till exempel att det är helt vansinnigt att hästar som blåsts ut med blod i munnen inte genomgår en obligatorisk vetcheck direkt efteråt. Det är ju en enorm stor skillnad på om den blöder för att den bitit sig i tungan eller kinden (vilket kan hända när hästarna är lite nervösa och fibblar lite mer med bettet än vanligt), eller om den blöder för att den har stora sår i munnen från regelbundet hård ridning! Det senare ska förstås bestraffas hårt! 

När den här typen av saker uppdagas är det naturligt att man börjar fråga sig varför. För de flesta av oss är den typ av ridning som vi fått se helt oacceptabel, och man får anta att även ryttarna som fångats på film en gång i tiden varit barn, och att de kännt samma glädje och beundran som vi gör för dessa fantastiska varelser. Jag kan inte svara på varför, men en sak som jag sett frekvent i mitt flöde är att folk skyller på pengar! ”De tänker bara på pengar”. Det kan väl finnas en viss sanning i det, även om de som arbetar som beridare sällan får se några av de där pengarna. Här menar man ofta att det är FÖR MYCKET pengar inblandade, och att djur och pengar hör inte ihop o.s.v. Jag skulle vilja vända på det! Det finns på tok för LITE pengar i hästbranschen! Det är det som skapar all den här stressen och pressen som gör att vissa går över gränsen. Hästarna måste prestera på kort tid för man har inte råd att mata och ta hand om och utbilda den under lång tid för då äter de (bokstavligen) upp den lilla vinst som du hade chansen att göra vid en försäljning. Hästarna får inte lov att ta lång tid på sig vid en inridning för ägarna pushar på och vill inte betala för en månad eller två extra, och självklart måste hästen visas på test, och får den inte diplom så är man missnöjd och berättar för alla vilket dåligt inridningsstall det är... Och vinstmarginalerna är så otroligt små så man måste ta in många hästar. Man har inte råd att säga – tyvärr, vi har fullt. Och inte har man råd med mer personal heller.

Jag säger förstås inte att det här är rätt. Att man har rätt att stressa, och pusha och piska bara för att få ekonomin att gå ihop. Det har man INTE! Men om vi ska lösa problemet så måste det belysas från fler än bara ett håll. Jag tror att det är jätteviktigt för hästarnas välfärd att det finns en erfaren och kunnig yrkeskår därute, som kan hjälpa till med utbildning av både hästar och ryttare. Som kan ge råd kring utrustning, skötsel, träning och utbilda både hästar och ryttare. Och då måste man också kunna ta ordentligt betalt för sina tjänster. Det är alldeles för vanligt att folk betalar nån stallkompis någon hundralapp för lektioner, för att denne förhoppningsvis kan marginellt mer än den förste... Här saknas den långsiktiga röda tråden om hur man bygger hållbara, glada hästar. Man vet inte vad som är en korrekt sits och korrekt hjälpgivning, och har inte kunskap nog att kunna se och förstå konfliktbeteenden eller lokalisera en hälta. Och resultatet är förstås att hästarna får lida! Problemet är att ingen vet om att de lider, för man saknar kunskap nog att förstå att de lider. Den blinde leder den döve...

Personligen tror jag inte att det är för mycket pengar i branschen – tvärt om! Det är på tok för lite! Kunskap och erfarenhet försvinner för att folk inte har råd att fortsätta (eller ork för man måste jobba så extremt många timmar för att få det att gå ihop). Man väljer helt enkelt en annan karriär och kanske till och med slutar helt med hästar. Resultat stressas fram för att hästägarna inte har råd att betala beridarna – de har inte råd att betala beridarna för de kan inte få tillräckligt betalt för sina hästar när de säljs. Eftersom de inte har råd att betala beridarna tillräckligt mycket så har inte beridama råd att anställa personal och så är den onda cirkeln igång.

För visst behöver vi ryttare som kan utbilda hästarna!? Erfarna ryttare med bra balans som kan rida in unghästarna på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Skickliga, modiga ryttare som kan klara av de lite svårare hästarna och ge dem en chans och bli bra ridhästar så att de inte hamnar bortglömda i nån hage nånstans eller i värsta fall behöver avlivas. Och kunniga, avancerade ryttare som kan utbilda läromästare, och verka som förebilder för yngre/oerfarna ryttare.

Jag tror tyvärr att de fall som vi sett på senaste tiden är exempel på folk som antagligen inte borde hålla på med hästar från första början. De har inte empatin att känna med ett djur, utan djuret är bara en ”sak” för dem. Det är förstås svårt att få bort dessa människor helt, men med bättre regelverk och större insyn kan vi komma långt!