Hej! I onsdags var det dags för operation av min menisk. Jag har ju skadat mig ganska mycket genom åren, men aldrig så att jag har behövt opereras, det har alltid läkt av sig självt. Så det var lite nervöst, men jag var också väldigt taggad!

Jag anlände till Mölndals sjukhus 9:30 och fick först prata med en sköterska, svara på en del frågor osv. Sedan fick jag byta om till sjukhusskjortan och lägga mig i en säng med ett täcke direkt hämtat ifrån värmeskåpet. Mysig början!

Sedan kom sköterskan tillbaka och skulle ge mig dropp. Jag tycker inte att det gör ont att ta sprutor osv, men jag tycker det är väldigt obehagligt att se på, så att se den där infarten i armen gjorde mig lite illamående till en början, men det gick över. Hon kom sedan med en mugg med massor av piller och sa att det var smärtstillande och bedövning som jag skulle få precis innan det var dags för operation. Jag hade ännu inte fått någon information om jag skulle vara sövd eller inte, så när hon sa "bedövning" tolkade jag det som att jag skulle vara vaken under operationen (jag frågade henne alltså inte). Fick lite panik men tänkte att det är ju bara att göra.

Jag låg sedan i sängen och pillade med mobilen och bara väntade. Då visar det sig att en annan läkare på avdelningen hade testat positivt för corona under morgonen, så då blev det lite hey baberiba då alla som hade varit i kontakt med honom var tvungna att gå och göra snabbtest. Hon som låg mittemot mig i rummet skulle ha opererats av den här läkaren, så den stackaren fick åka hem istället :(



Jag var då ensam kvar i rummet och låg längst in och timmarna gick, så jag blev lite orolig att de hade glömt bort mig. Ringde på klockan för att dubbelkolla, och som tur var hade de inte glömt bort mig, men det blev väl lite mer väntan än vanligt med tanke på det som hade hänt på morgonen. Efter 4,5 timmar kommer narkossköterskan Martin. När han presenterar sig som NARKOSsköterska känner jag en otrolig lättnad. Jag ska få sova mig igenom detta, hurra!

Min läkare, Sebastian, kommer också in och vi går igenom vad som ska hända nu. Han säger återigen att det är inte säkert att det går att laga menisken då den kan vara alldeles för trasig, men han ska göra vad han kan. Jag får ta min mugg med piller, gå och kissa och sedan rulla iväg för operation. Jag frågade Martin om han någonsin hade hoppat fallskärm eller bungyjump. Nej, det hade han inte, men jag sa att det är precis den känslan jag har i kroppen nu. Innan man kastar sig ut. Hjärtat slår i 110 och det är skräckblandad förtjusning som rusar genom kroppen.

Vi rullar in i operationssalen och tre andra som ska hjälpa till under operationen är där. Eftersom jag som sagt har lite svårt för att se på sånt som har med operationer m.m. att göra så har jag ju aldrig kollat på sjukhusserier, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men det var TOPPEN! De fick mig att känna mig helt lugn, de snickesnackade, spelade julmusik i bakgrunden och allt var bara så trevligt!

De tog mitt blodtryck, kopplade på EKG och sedan skickade de in lite smärtstillande samtidigt som de desinficerande hela benet. Jag frågade hur lång tid operationen skulle ta och de sa ungefär 30 minuter. Klockan var nu strax 14:30. Fick lite lustgas och Martin sa att jag skulle bli lite gött lullig. Efter en stund frågade han hur jag kände mig, men jag kände mig precis som vanligt, så då sa han att nu kör vi och efter det minns jag inget förrän jag vaknade.



Jag vaknade upp och det första jag frågade var "vad är klockan?". 15:30! Snabbt jobbat, svarade jag! Jag har hört att väldigt många mår illa när de vaknar upp efter att de blivit sövda samt att man kan vara väldigt groggy, och det värsta jag vet är att må illa så det hade jag sagt innan och när jag vaknade upp mådde jag hur bra som helst och var helt klar i huvudet! Ena sköterskan sa "herregud, du sprudlar verkligen".

Sedan kom min läkare och berättade att han var jättenöjd med operationen, att han faktiskt hade lyckats sy ihop menisken ändå. Eftersom han lyckats med det så sa han att han verkligen, verkligen vill att vi opererar mitt korsband också, och jag inser ju också att det är det bästa i längden, så jag kommer att göra det. När det blir vet jag dock inte än, för nu måste menisken få tid att läka helt först, men jag ska på återbesök om sex veckor till läkaren och då kommer vi väl bestämma när nästa operation blir.



Nu har jag på mig en ortos på benet (en jätteställning) som är inställd på 0-90 grader. Den ska jag ha i tre veckor 0-90 grader, sedan om tre veckor ska jag plocka bort stygnen och då även ställa in ortosen på fri rörlighet och ha den i ytterligare tre veckor. Jag frågade läkaren givetvis när han tror att jag kan rida igen och förhoppningsvis, om allt går som det ska, så kanske jag kan sitta upp igen om sex veckor när vi plockat bort ortosen.

Nu är jag 100% sjukskriven och han sa först att jag skulle vara det till 20 februari (!!!!) men då fick jag panik och då sa han att jag måste i alla fall vara det dessa tre veckor innan jag tar stygnen, sedan KANSKE jag kan få gå tillbaka om det ser bra ut. Hoppas!

Eftersom jag mådde så bra direkt efter operationen åkte jag hem på studs. Fick först en genomgång av en sköterska om vilka mediciner jag ska ta (tre olika smärtstillande, lösning för magen och blodförtunnande sprutor) och en tid till fysio redan dagen efter.

Så dagen efter operationen, i torsdags, åkte jag tillbaka till sjukhuset för att träffa en fysioterapeut. Jag fick massor med olika övningar som jag ska göra 3-5 gånger om dagen.

Innan operationen kunde jag inte räta mitt ben helt, eftersom menisken låg i kläm, och jag kände direkt efter operationen att jag kunde räta det, vilket är fantastiskt. Sedan känner jag så klart att de varit inne och "grävt" och stundtals gör det ganska ont, men tabletterna jag har fått hjälper verkligen! Nu är det också svullet efter operationen, vilket gör att rörligheten är sämre än innan, men jag kyler i princip all min vakna tid och jag märker redan skillnad i min sjukgymnastik.

Jag har fått mängder med lyckönskningar, hejarop och folk skriver att jag är bland de starkaste de känner så att jag kommer greja detta galant. Det värmer verkligen mitt hjärta <3 Jag hoppas verkligen att allt kommer läka som det ska nu och att jag inte kommer bli galen av att vara sjukskriven. Jag uppdaterar dagligen på min InstaStory om ni vill följa med där (aamaziingsara). Nu dröjer det ju innan jag kommer rida igen, men Ratzia, Marco och Bill är anmälda för kurs nästa vecka för Nina Fox Stark där de kommer att tömköras ena dagen och ridas andra dagen (mamma och Lovisa rider), så självklart kommer jag att uppdatera er om det här i bloggen :)

Ha nu ett fantastiskt avslut på 2021 och så hoppas vi att 2022 blir TOPPEN! Kram

Hej Kan med glädje meddela att rubriken gäller mig och ingen häst. Dagen efter mitt förra inlägg, för drygt sju veckor sedan, skadade jag mitt vänstra knä. Samma knä som jag skadat tidigare (drog av mitt främre korsband och en liten bit av menisken 2016 och opererade inte). Det har fungerat bra och jag har levt som vanligt, men nu blev det ett ordentligt vridningsmoment i knät och knäskålen hoppade ur led (givetvis var detta hästrelaterat, vad annars ;)). Åkte direkt till akuten och gjorde slätröntgen där allt såg bra ut. Fick remiss till magnetröntgen och fysio. När jag skadade mitt knä sist gjorde det så klart redigt ont, men det blev ändå successivt bättre hela tiden, men nu har det stått still. Därför har jag inte velat blogga, för jag har velat invänta svar så jag kan berätta exakt vad som är fel.

De sa först att väntetiden för magnetröntgen skulle vara cirka fyra veckor, men det slutade med sex veckor. Sist fick jag vänta tre månader, så detta var snabbare än jag hoppats på i alla fall. Fick tid hos fysio efter två veckor. Pratade med en jag känner och förklarade mina "symptom" och hon tyckte det lät som att menisken var i kläm då jag inte blev bättre. Föreslog detta för fysio innan han skulle undersöka mig.

Han klämde, kände, slet och drog i benet. Han tyckte att det ändå kändes stabilt och han trodde inte menisken var i kläm då han menade på att jag skulle flyga i taket av smärta av det han gjorde. Sa att jag har en väldigt högsmärttröskel, men han var ändå skeptisk. Han trodde att det var svullnad inne i knät som tog emot och gjorde att jag inte kunde räta på det. Däremot var han 100% säker på att ligamenten på insidan knät som håller knäskålen på plats var helt sönderslitna, men att de opererar man sällan utan de brukar läka av sig själv på cirka 6-8 veckor.

Min fysio var toppen och jätteengagerade och höll koll på när jag fick remissen till magnetröntgen. Direkt när han såg att jag hade fått tiden så bokade han in mig hos en ortoped några dagar senare för att gå igenom svaren från MR.

Så lördag den 11 december var det dags för magnetröntgen. I kallelsen stod det att de jobbade extra denna lördag för att korta ner köerna. Han som tog hand om mig på MR var också toppen. Jag hade ju gjort det en gång innan och tycker inte att det är obehagligt. 20 minuter och sedan var det klart. Hur smidigt som helst.

Torsdag den 16 december var det dags att träffa läkaren och få veta domen. För mig fanns det två mardrömsscenarion och ett drömscenario.

Mardrömsscenario 1:
Att det endast skulle vara dessa ligament runt knäskålen som var trasiga som ska läka av sig själva och att rehab skulle göra det bättre. När det blivit så himla lite bättre på sju veckor så känns det som att det skulle ta år av rehab för att bli som förut.

Mardrömsscenario 2:
Att det skulle vara heltrasigt där inne så det skulle krävas mängder med operationer och ta hur lång tid som helst att bli bra.

Drömscenario:
Att menisken är i kläm och att de "bara får den ur kläm".

Kommer in till läkaren och vet ni vad han meddelar mig? Att menisken är trasig OCH I KLÄM. Jag grät av lycka. Mamma var med mig och hon sa att läkaren först såg alldeles förskräckt ut, som att han hade meddelat mig något alldeles fruktansvärt, men jag förklarade att jag grät av lättnad och glädje.

Han sa att detta måste opereras (titthålsoperation). Jag tänkte att väntetiden är säkert jättelång och frågade vad han trodde. Nej nej, detta måste göras snart säger han, så här kan jag inte gå längre. Funderade på om jag skulle kunna ha sådan tur att få göra detta i början på januari. Han säger nej nej igen, detta måste vi göra nästa vecka, nu är det brådis. Pratar med operationskoordinatorn och får tid på ONSDAG! VILKET ÄR IMORGON I SKRIVANDE STUND!

Börjar lipa igen och en sköterska kommer in i rummet. Hon tittar med medlidande blick på mig och frågar om jag har mycket ont. Återigen säger jag att det är glädjetårar. Äntligen ska detta bli bra och snart ska jag kunna rida igen (hoppas jag verkligen).

Idag har jag varit på ortopedimottagningen och tagit covidtest, och det visade som tur var negativt. När jag kom hem gjorde jag min första descutanskrubb och ska göra en till ikväll och en imorgon bitti. Ska infinna mig imorgon kl 9:30 för att påbörja förberedelserna. Jag är såååå taggad och hoppas verkligen att operationen blir av (kan bli uppskjutet om någon kommer in akut t.ex.)

Så vad ska läkaren göra imorgon? Det vet vi inte exakt än. Först och främst ska de ju fixa så att menisken inte ligger i kläm, men vad som händer sedan är ett beslut de får ta där och då. Läkaren sa nämligen att på magnetröntgen ser man att menisken är ordentligt trasig, så han vet inte om det kommer gå att laga den eller om den måste tas bort, det ser de först när de går in. Jag sa att jag litar 100% på dem och att de får göra vad de tror blir bäst.

Vi pratade även om mitt korsband och han sa att eftersom jag levt utan det i fem år och det har gått bra så behöver jag inte ta något beslut om det nu. Skulle jag vilja operera det så är det ändå inget de gör samtidigt som det de ska göra imorgon, utan det skulle ändå få bli i ett senare skede. Men han sa att jag får känna efter och det är bara att säga till om jag skulle uppleva instabilitet, men både han och fysio tycker ändå att det är bra stabilitet, så det känns positivt.

Och hästarna då? Mamma har fått hålla igång Marco åt mig och Lovisa har fått hålla igång Bill. När det blev världens snöoväder passade vi på att ge dem lite vintervila, men annars är de igång. Och lilleman Cooper har fått åka till fälttävlansryttaren Frida Andersén för fortsatt utbildning och det går jättebra! Han har varit där några veckor nu och häromdagen la Frida ut en film hur hon galopperade på ett fält med Cooper och hoppade över en stock! Är det en framtid fälttävlanshäst tro? Han har trots allt fina gångarter :)

Ha en riktigt fin jul nu allihopa så hörs vi av efter operationen och förhoppningsvis är jag tillbaka i sadeln snart igen, redo för 2022!



Bill längtar efter hoppning och tävling igen <3


Instagram: aamaziingsara