Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.
Hej alla Hippson-läsare!
Välkomna till Brewster som ligger i delstaten New York i USA. Jag som skriver heter Kajsa E och kommer att ge er en inblick i mitt liv som ponnymamma på andra sidan Atlanten. Min ponnymamma-status beror på dottern, hon är fjorton år och om möjligt ännu hästtokigare än vad jag är.
Brewster är beläget cirka nio mil norr om New York city. Eller som vi säger, ”en och tjugo med tåget”. Vi bor strax utanför det lilla samhället, i ett villaområde, men det är mindre intressant. Vad som är intressant är ridskolan, Crossroads Equestrian Center, där vår quarterkorsning Milla står uppstallad.
Jag jobbar extra i stallet, rider vår Milla och tar lektioner – utan några större ambitioner mer än att ha roligt. Jag och Milla älskar att vara ute i skogen på långa ritter, men tyvärr händer det inte lika ofta som jag skulle önska.
Dottern älskar att tävla och gör väldigt bra ifrån sig. Hon har tävlat i ”Hunt Seat Equitation”, men har nu börjat rida Kenzie som är en snabb och modig ”jumper”. Hennes dröm att få tävla i ”show jumping” håller på att gå i uppfyllelse. Vilket betyder vanlig banhoppning i Sverige, mer om det senare.
Jag har en blogg där jag berättar om vardagliga händelser och om företeelser i mitt liv runt hästarna – samt om alla människor jag möter i hästvärlden. Men också om tävlingar vi åker på, ja, allt ”hästigt” jag har för mig. Nu till helgen, till exempel, kommer Joe Fargis – en olympisk guldmedaljör – och håller clinic på Crossroads. Dottern och Kenzie ska få lära sig nya trick av 1984 års OS-vinnare i hoppning.
När jag är i Sverige varje sommar pratas det naturligtvis häst. Om inte annat pratar vi i allmänhet om vad vi gör och vad som händer i våra liv. Då har jag förstått att ridskolorna och tävlingarna på många sätt fungerar olika här jämfört med vad de gör i Sverige. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant, främst för hästintresserade där hemma, att få en inblick i hästlivet på gräsrotsnivå i USA.
/Kajsa
Läst 7944 ggr | Kommentarer | Kommentera |
OM DENNA GÄSTBLOGG
Emilie Persson vet hur det är att vara ryttare och att leva med övervikt. För henne gick mobbningen så långt att hon genomgick en gastric bypass-operation. Läs om hennes erfarenheter här.
Ett starkt ämne som cirkulerat i hästvärlden nu, i alla fall i den digitala, är övervikt och den bild vi hästtjejer har angående våra kroppar. Det som gör mig mest upprörd är att många av dem som sitter och kommenterar alla dessa inlägg, har åsikter och framför allt skriver inläggen, inte alls har drabbats av detta. De vet inte hur det är att vara personen i kroppen som har x antal kilon extra, men det vet jag!
De har ingen jävla aning (ursäkta min svordom) om hur det är att vara överviktig, hur man mår när man inte ser ut som alla andra smala tjejer, hur det känns att gå in i en ridsportbutik för att handla ridkläder och det inte finns något som passar. När man ska köpa en kavaj och knappt ens herrmodellerna funkar.
Det är lågt att då säga att en människa som är fet inte ska få rida – ja absolut, jag tycker inte heller alltid att alla ekipage är okej ur djursynpunkt, men att man sen ändå har mage att sitta och kommentera personers vikt sådär i media, det är vågat!
Jag tänker höja min röst, ta tillvara på den möjlighet jag har att sprida min erfarenhet av att faktiskt ha varit en av de feta människor som ni anser inte platsar i ridsporten. Framför allt säger ni att mobbning inte finns, men det ska jag tamejtusan säga att det gör.
Inom ridsporten finns det mobbning på hög nivå och den slår oftast miljoner gånger hårdare mot en människa – då kommentarer som "du är djurplågare", "du är för fet för hästens bästa" eller varför inte "konstigt att inte ryggen går av" kan flöda in. Då slår man inte bara denna överviktiga människa i magen och försöker trycka ner personen i skorna, man yrkar även på djurplågeri.
Jag minns att dessa kommentarer slog hårdare emot mig då hästarna var och är mitt allt, att någon skulle se mig som en djurplågare var det sista jag ville.
Jag minns när jag gick på dessa möten för att få beviljad magsäcksoperation, hur jag slets mellan vad jag innerst inne ville och vad jag gjorde för att bli accepterad. Självklart gjorde jag det för min kropps skull, men synen som andra hade på mig tärde nog mer.
Att få möjligheten att vara som alla andra, passa in i den "vanliga modellen" och kunna få möjlighet att rida med samma snygga kläder, i samma snygga sadlar och slippa alla glåpord som kunde komma från både vänner, bekanta, läsare och ibland även lärare – det sporrade mig mer att faktiskt genomföra en operation.
Jag har varit där, jag har mått som en j-vla kratta, och även om jag idag väger x antal kilon mindre tänker jag aldrig sluta stå upp för personer med övervikt!
/Emilie
Här hittar du ursprungsinlägget i Emelies blogg.
Läs mer i papperstidningen
I nummer 6 2014 av tidningen Hippson, som kommer till prenumeranterna i dagarna och finns i butik från tisdag, finns en lång artikel om ryttarvikt. Går det att säga hur mycket en häst orkar bära? Och vad blir de psykologiska konsekvenserna av viktgränser och invägningar?
Mer om innehållet i tidningen – och hur du beställer
Läst 19741 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästtokiga Sara Hansson spenderar fyra veckor som volontär på ett räddningscenter för mustanger i Orlando, Florida. Under delar av tiden gästbloggar hon här på Hippson.
Ja, då var det dags att åka hem.
Sitter just nu på JFK, har varit i New York sen i lördags och ska snart flyga hem till Sverige.
Det var tungt att lämna Florida i lördags, jag tänker erkänna att jag grät när jag kramade mina djur hejdå.
Alla människor där har ju Facebook så jag vet att jag kan prata med dem när jag vill, men djuren har inte riktigt samma tillgång till internet...
Men jag har haft fyra underbara veckor, jag har lärt mig nya saker och jag hoppas att jag tillfört något till organisationen.
Mustanger är fantastiska hästar som tyvärr inte värderas lika högt i allas ögon, för mig är det oförståeligt hur man kan behandla ett djur illa. Hur man kan låta ett djur svälta eller låta ett djur gå utan vatten i 40 graders värme. Det Diane & Malice gör är fantastiskt och de gör det med så mycket hjärta att det är rörande.
Tack till alla som gjort min resa fantastisk och tack Hippson för att jag fått gästbloggar hos er!
Vill ni fortsätta läsa om mitt liv och mina äventyr så kika in på min andra blogg: saramyalexandra.spotlife.se
Tack för mig! Ha det underbart & god jul!
Sara
Läst 16463 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här hittar du alla våra husbloggare
Arkiv
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014