Kajsa Boström

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.


Läst 41921 ggr Kommentarer Kommentera

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.


Läst 39998 ggr Kommentarer Kommentera
Peder och All In är väl en perfekt matchning!? Människa och häst, när de tillsammans fungerar som allra bäst.
  
Peder är oerhört kunnig, mycket ödmjuk och också vältalig. Han höll på Idrottsgalan igår ett fantastiskt tacktal där han framhöll allt det positiva som finns i ridsporten samt allt och alla runt honom som gjort det storslagna möjligt. Grattis till en stor sportsman!!
   
Vad jag däremot inte tror om honom är att han baktalar sina medtävlare eller förringar deras prestationer.
Han ser säkert deras insatser för vad de är, ingen blir en stor idrottsutövare utan bl a 100% egen insats. Om nu svenska journalistkåren ännu en gång underskattar kraften hos ridsportutövarna så är det deras problem. Vi vet vem vi vill ska vinna!
  
Jag är en mycket golfintresserad och golfspelande dressyrtränare och har tävlat inom båda sporterna. Därför kan jag säga att jag VET hur svårt det är att nå det bästa resultatet, oavsett vilken disciplin vi talar om. Stenson fick sina priser och är precis lika mycket värd att få dem som de andra tävlanden var värda sina.
  
Det delades ut ett pris till en ishockeykommentator igår, vår enda kvinnliga, vilken verkligen fått smaka på småaktighet och även okunnighet från den dåliga klicken i hennes sport. Hon höll ett gripande tacktal vilket bl a handlade om att vi ska ge plats för alla och respektera varandra. Applåderna varade länge...
  
Jag tycker det är tråkigt att läsa på sociala medier idag. Inte alla grattis till vinnarna naturligtvis, utan de andra negativa kommentarerna, om de som inte vann. Varför? Den frågan ska jag fundera över...
  
Jerringpriset är folkets röst, vi i ridsporten är en homogen grupp och vi tillsammans fick fram "vår" vinnare. Det kan vi vara stolta och glada för.
  
Jag tittar ofta och mycket på sport och såg från OS i Rio förutom ridning OCH golf, även cykling och hoppades att Jenny Rissved skulle få ett av prisen igår. Hon har precis som de andra ett mycket framgångsrikt 2016 bakom sig, fast i en sport som kanske inte har lika många utövare som ridsporten.
  
Hon fick ett pris, även om det inte blev just Jerringpriset och det är jag glad för det också.
  
Grattis till Peder, till alla som röstat på Peder och till oss ridsportare. Grattis till alla andra pristagare och de nominerade som inte vann denna gången.  Det går fler tåg...
  
Foto från OS i Rio: Tomas Holcbecher

Läst 50069 ggr Kommentarer Kommentera

Oxveckorna, det är så dessa veckor efter jul och nyår kallades i det gamla bondesamhället. Man slet som en oxe och det var mörkt och kallt...

Det var värre med slitet förr och det var lika lite dagsljus så här i januari. Vi behöver dagsljus och alla behöver vara utomhus, kanske ta en promenad mitt på dagen. Jag är definitivt ingen vintermänniska, jag fryser alltid och avskyr mörkret men jag är iallafall ute varje dag.

Läste på fb ett inlägg från en deppig och uppgiven hästtjej i norra Sverige, hon hittade ingen inspiration att åka till stallet eller rida. Hon skrev ungefär såhär:

"Jag har noll lust eller inspiration att gå ut i mörkret och kylan för att rida, vi har ingen ridbana eller ridhus. Vi har en stallplan som går att rida på men den inte i ridbart skick nu. Vi har ett kallstall och min häst står i lösdrift..."

Kallstall och/eller lösdrift är det som enligt en del expertis är det bästa för våra hästar. Jag har bara bra erfarenheter av hästar på lösdrift, tills de ska ridas in. Sen vill jag ha dem på stall. Ett stall där jag inte behöver ha värsta polarklädseln för att inte frysa rumpan av mig. Att sköta om och sadla en häst med tumvantarna på är inte min grej.

Om våra halvblodshästar (alltså den typ av hästar jag arbetar med) skulle må dåligt av lite varmare stall vintertid, undrar jag hur de överlever i områden där det inte är kall vinter? I Spanien t ex, där står inte ryttarna och huttrar i ett kallstall med dunjacka och scoterkängor på när de sköter om sina hästar.

Det behöver per automatik inte vara dålig luft i stallet för att det är några fler plusgrader.

Jag förstår till fullo den där trötta och oinspirerade tjejen, halka, mörker och kyla är inga bra förutsättningar att odla ett ridintresse. När jag började rida hade vi på min ridskola inte heller något ridhus och ingen belyst ridbana. Vi red på vintern runt på en stallplan, belyst endast av lampan utanför stalldörren. Ramlade vi inte av de vinterystra ponnyerna så ramlade ponnyerna med oss på. Utvecklingskurvan för oss ryttare var tämligen vågrätt under vintern.

Det blev bättre, några år senare fick vi ett ridhus. Visserligen ett litet ridhus, men det var ljust och gav vindskydd och vi tyckte att vi kommit till himmelriket. Det är inte bara umbäranden och tuffa förhållanden som ger bra ryttare, det behövs också vettiga förutsättningar!

Idag byggs det ofta isolerade ridhus, även här i den södra halvan av landet. Varför ska då stallet vara iskallt när ridhuset är tempererat? Nä, jag vill ha det hyfserligt i stallet när jag ska ta hand om mina hästar och förstår till fullo den vintertrötta tjejen.

Om tjejen frågat mig hade mitt råd till henne hade varit: Ge hästen en vintervila, låt den gå i hagen och genomlid oxveckorna. Det finns tid att rida sen, när det blir vettigt underlag, human temperatur och ljus för våra vintertrötta själar. Hästar far inte illa av att vila så länge de går i hagen och rör på sig själva.

Foto: Caroline Olofsdotter Boström


Läst 77202 ggr Kommentarer Kommentera

Professor Kyrklund kan förklara hur du ska rida så du fattar även om du är döv. Hon har ett sagolikt kroppsspråk. Det var många fniss och några gapskratt när Kyra med sitt gedigna kunnande och sitt lättsamma sätt förgyllde vår dag på ett frostnupet Flyinge.

Jag kan kallt konstatera att om vi ryttare generellt slutar att dra i tyglarna i allmänhet och yttertygeln i synnerhet kan vi rida något lite bättre.

Dessutom ska vi hålla koll på att benen sviktar i fotleder och knän, att vaderna INTE klämmer och att vi rider framåt utan att fara iväg, eller rida ifrån bakbenen. AmEnkelt, tänker du för du  gör ju aldrig något av det där. Haha, säger jag. Alla ryttare som red på clinicen idag fick tillsägelse vid något tillfälle, om klämmande ben eller för stretande, dragande eller röriga händer. Och det var inga blåbär som red runt i Flyingehallen. Bara att konstera att ingen går fri, vi drar och vi klämmer lite till mans.

GP-hästar, Msv:A-hästar, ponnyer, unghingstar och hopphästar, sammansättningen på dagens ekipage lämnade inget övrigt att önska.

Sitt still, hitta takt och balans och ett anpassat tempo. Frågor på det??


Läst 81229 ggr Kommentarer Kommentera

Det rinner under en dag förbi mycket nyheter, information och andra texter på sociala medier.

Min ögon fastnar på en blogg där jag läser att man INTE ska klappa en rädd häst. Bara så där, nonchalera den, agera "flockledare" och rid vidare var budskapet, så lär den sig att inget är farligt. Så tänkte den som skrev det inlägget.

Jag läste en annan artikel för ett tag sen där en forskare jag glömt namnet på ansåg att det smått klassiska resonemanget att vi ska vara som en flockledare för hästen, ta befälet över den, inte alls stämde med hur hästen ser oss. Så tänkte forskaren och hade också en forskarförklaring på varför. Det var något med att hästar inte förstod det där med att respektera oss.

Beröm eller bestraffning, det är de enkla medel vi har att kommunicera djuren, logiskt resonemang är lönlöst, så tänker jag.

Enkla övningar och upprepning i en positiv anda. Bygga upp förtroende och skapa en trygg inlärningsmiljö, i alla situationer. Hästen måste lita på att jag, som handhavare aldrig försätter den i fara eller försöker få den att göra något den inte är förmögen att utföra. Säger jag att hästen ska gå hit, dit eller förbi ja då ska den veta att det är ok.

En häst som "tittar" är inte alltid rädd, den kan också vara oförstående eller nyfiken. Men är den rädd på riktigt, ja då tycker jag att den ska lugnas. En vänlig strykning över halsen kan aldrig vara fel.

Jag brukar säga att det finns en likhet mellan hästar, hundar och små barn. De behöver alla trygghet, god och tydlig ledning och individuellt utformad utbildning.

Och vem vill inte lugna och trösta ett barn som blivit rädd? Jag tänker precis likadant om hästar och även hundar. Jag har barn, har haft flera hundar och väldigt många hästar. I min värld har det funkat utomordentligt att lugna och vid behov trösta när fara, verklig eller inbillad, närmar sig oavsett vem det gäller.

Det finns oändligt mycket klokskap nedtecknat om hästar. Den förste som skrev en bok om hantering av hästar och ridning var greken Xenophon. För sådär 2300 år sen plitade han ner i sin bok hur han ansåg att en ängslig häst skulle hanteras.

"Consequently, when your horse shies, at an object and is unwilling to go up to it, he should be shown that there is nothing fearful in it, least of all to a courageous horse like him. Talk to him encouragingly... but if this fails, touch the object yourself that seems so dreadful to him,and lead him up to it with gentleness"

Klok kille den där greken.


Läst 91955 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.