Kajsa Boström

Påsk, snöväder på sina håll, alldeles för kallt och våren håller sig borta. Jag längtar ihjäl mig efter att slippa långkallingar och håller mig i trim med att bära alla min krukor med påskliljor ut på morgonen och tillbaka in på kvällen. Surt.

Hade en nästan ledig dag idag, en uppladdning för helgkursen med några av dem som inte åkt till Blåkulla.

Det var lite tryckt stämning när jag gick genom stallet och in i ridhuset för några timmars jobb imorse. Det kändes att det var något...  och jo, en häst skulle få galoppera vidare till den evigt gröna hagen på förmiddagen.

Det där, att ta bort en häst påverkar fortfarande mig väldigt starkt, även om jag inte känner just den aktuella hästen. Jag blir beklämd och sorgsen. Som tur var hann jag bli färdig och kom iväg innan, men jag såg när hästen gick väg bakom hörnet med sin ledare och den obligatoriska hinken. ♥

Så är livet med djur och jag är ändå glad att möjligheten finns att vid behov att förkorta lidandet för en häst. Vi har ett stort ansvar.

Efter den tunga starten blev Skärtorsdagen bara bättre. Jag fick årets första(väl påpälsade)fika på min soliga altan och inte minst, en påskpresent låg i min brevlåda!

En väldigt omtänksam vän samt en förlagsdirektör, vilken också följer min blogg, tyckte att jag skulle ha ett ex av "Flickan på den dansande hästen", precis nyutgiven på svenska. Så nu ligger den och väntar på mig.

Jag har träffat två bloggföljare idag och jag är alldeles uppfylld av positiv respons!

På tal om positiv, så stötte jag på någon som Ridsportförbundet har lanserat, mest riktat till barn och ungdomar tror jag. Det heter "Ridsportens tio ledstjärnor".

Gå in och läs, det var ett bra koncept! http://www.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/

Jag fastnade för den första stjärnan: 

"Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."

De orden skulle jag vilja ha på en stor tavla i varje stall och varenda ridhus. Att som ryttare, eller vilken roll man nu har alltid kunna gå ifrån sina hästar när dagen är slut med gott samvete.

Jag tar med mig det, ställer undan kvasten i ett hörn och ser fram emot en trevlig helg i ridhuset.                   

                                       GLAD PÅSK!    /Kajsa


Läst 59220 ggr Kommentarer Kommentera

En grå och blåsig lördag i mars kan vara hur kall som helst, ja alldeles f-b kall om du frågar mig. Istappsfingrar, blått höneskinn över hela kroppen och vindrufsfrisyr. Allt detta trots tre lager kläder, toppat med tjockaste dunjacka, tumvantar och mössa långt ner över örsnibbarna.

Precis ett sånt väder som sätter unga spänstiga hästar i beredskapsläge. Det kan ju dyka upp något spännande att fokusera på eller någon liiiten anledning att öva de fria skolorna ovan mark.

Tjohejjj! Som den skolade hästmänniska jag är så stod jag och väntade på att den här unge mannen skulle landa på backen, springa ordentligt så det kunde bli ridning och jag fick fota. Så jag missade att få bilder på den fina uppvisningen han gav oss. Det gav mig något att tänka på, så här i efterhand känns det lite fyrkantigt. 

Men det är alltid roligt att se en pigg och glad häst, de är riktiga spänstfenomen och balansekvilibrister. Så nästa gång, då ska jag föreviga istället för att vänta.

Till slut gick det att sitta upp, skritta, ta några mjuka travsteg och hinna av innan det gick åt skogen. 

Tur att piloten är professionell nog att inte ta en sån här dag för ett misslyckande utan en dag  att lägga till erfarenheterna.

Zig Zauer (SWB) f-15 e. Everdale u. Zsa Zsa Gabor


Läst 54267 ggr Kommentarer Kommentera

Nu har jag varit iväg igen, på annan ort, undervisat och pratat ridning utan uppehåll i två dagar.

Det är under dessa långa dagar med många instruktioner som jag kan börja fundera över sammanhang och betydelse i det jag pratar om varje dag.

Jag påpekar ofta vikten av att kunna rida lätt i balans. Lättridning är svårt och långt ifrån något alla kan. Här är en tjej som kan.

Det jag ofta ser är ryttare med framskjutna höfter och därför en kropp bakvikt. Alltså blir det en rumpa som "bumpar" ner i sadeln både oföljsamt och ibland med dubbelstuds.

Jag har skrivit om detta förut, att lättridning 2.0 borde vara bättre än den jag fick lära mig. Men det verkar sitta som lim i sadlarna, att vi fortfarande rider lätt som rekryterna gjorde i manskapssadlarna.  Hej å hå, upp-ner, höfterna fram!

Men vad jag kom att fundera över nu var det eviga tjatet om att man ska rida lätt på "rätt ben". Jag hade med en ryttare i helgen som helt tappade fokus i varje övergång galopp-trav för att hon skulle se efter att hon hamnade på rätt ben i lättridningen. Ingen bra grej...

Vi fick lära oss när jag började rida,  att just detta sittande på rätt ben var livsviktigt för hästens välbefinnande.

"För varje gång du sitter ner på fel ben slår du in en spik i hästens kistlock!"

Det gjorde att vi alla hästälskande ungar hellre dog än hamnade på fel ben. Tveksam pedagogik om du frågar mig.

Så nu undrar jag hur viktigt det där egentligen är? Jag tittade väldigt ingående på en ung häst idag och kunde inte komma på vad som skulle ställa till så stor skada? Rider ryttaren lätt korrekt och hästen går i balans kan det inte spela någon roll. Rider ryttaren lätt i bakvikt och trillar ner i sadeln är det lika illa vilket ben den råkar "bumpa ner på, tänker jag.

Men är det så att det verkligen har betydelse har jag förlängt livet på många hästar, för jag rider med min erfarenhet om spikarna i hästen likkista ALDRIG lätt på fel ben.

                                            //Kajsa


Läst 67270 ggr Kommentarer Kommentera

Sverige lär ha en av de bästa ridskolorna som finns. Det är något vi ska värna om och jag pratar ofta om detta, alla kan vara med, alla ska ha en möjlighet att lära sig att rida.

Just det där, att alla kan få chansen att lära sig, bygger på att vi använder ETT utbildningssystem, den klassiska ridläran, inte minst för att du ska kunna gå från en ridskola till en annan utan att behöva lära om. En sån enkel men viktig sak som handställning, händernas, tyglarnas och bettets inverkan det ska alla ryttare kunna förstå efter en ganska kort tid. 

       (Ryttaren på bilden har en bra handställning och hästen går med en fin kontakt.)

Förstå innebär inte nödvändigtvis att klara av, för det krävs naturligtvis god handledning, träning, träning och mer träning för att utvecklas. Men ingen ryttare ska efter 20 år i olika ridutbildningar lära sig att tygeln inte är en handbroms eller balansstång. Ingen ryttare ska heller tro att tygeln är en trollstav...

Jag hade ett intressant samtal med en ryttare om just detta för ett tag sen. Den här ryttaren är inte unik, men en av dem som vågar fråga fast den förväntas kunna efter många år på ridskola. Du frågar ju inte hur ratten på bilen funkar efter 20 års bilkörande för vem vill framstå som trögfattad?

Det här är vad ryttaren berättade för mig när jag påpekade att hästen "hängde i handen", alltså gick i framvikt och var omöjlig att reglera. 

"Ja, det har jag funderat över. När jag gör en förhållning för att minska tempot eller göra halt så händer ingenting. Då drar jag i tygeln och det händer egentligen inte så mycket mer. Drar jag längre så händer det oftast något så småningom. Det konstiga är att jag fått lära mig på teorilektionerna att man ska rida på lätt kontakt, typ "2 gram i handen". Hur ska jag få till det när hästen bara drar framåt så fort jag rör tygeln, släpper jag händer ju inget överhuvudtaget."

Visst är det en intressant frågeställning? Ingen tränare eller ridlärare kan svära sig fri och säga att "det gäller ingen av mina elever". Jag träffar på den övertro på tygeln och kraften varenda gång jag möter nya elever, i alla delar av landet och på alla nivåer. Mina egna elever är inte några heliga undantag men de skolas snabbt in i mitt eviga korståg mot det som jag kallar "handridning".

Det är inte ok att rida runt år efter år utan att få hjälp att förstå vikten av att rida med en god elastisk kontakt. Alldeles oavsett om du rider på ridskola eller tränar privat. Det får ta tid, för det tar tid, ett helt liv att lära sig rida. 

Så mystiken kring tygeln och dess betydelse behöver skingras. Ämnet är sedan några år väldigt ofta i fokus. Du kan i sociala medier varenda dag hitta stilfulla bilder och kloka ord om att rida med lagom spänd nosgrimma, vettiga bett och mjuk och följsam hand. I hoppningen såväl som i dressyren, alla pratar om det, men i handlandet finns mycket att fundera över.

Så fortfarande år ut och år in är instruktionerna jag oftast använder: Lätta på handen, Ihop med händerna, Stilla med händerna, Dra inte baklänges, Hästen ska ha huvudet i färdriktningen, pannan framåt. Det är ingen exakt vetenskap att rida en häst på tygeln med bra kontakt, det handlar inte om huvudet placerat centimeter hit eller dit om lodplanet. Det handlar bl a om att lära sig att hantera tyglarna.

Jag håller med den ridlärare som uppgivet tog kontakt med mig för ett tag sedan. Hon upplevde att det är svårt att nå fram med prat om bra grundridning och att det får ta tid när, hjälptyglar och olika bettkombinationer  ändå verkar vara högsta mode. 

I senaste numret av Tidningen Ridsport fanns ett reportage från ett av de största och mest framgångsrika stallen i Europa. Trevlig artikel men tittade man på bilderna var det ingen häst som reds utan hjälptyglar.

Det är ju så, att ryttare gör som du gör, inte som du säger... Är du dessutom framgångsrik som ryttare eller Youtuber får det du gör stor genomslagskraft. Oavsett om dina ryttare/följare förstår vad de härmar eller om det är bra för deras hästar.

Vi får helt enkelt skärpa till oss se till så alla som vill lära sig rida får samma chans att lära sig god ridning. Inte minst för hästarnas skull. 

                                     Så lätta på handen!  //Kajsa
 


Läst 52434 ggr Kommentarer Kommentera

Bruksprovet är klart och jag läser om vad som hänt. En av hopphingstarna, Knockout RMH, fick tydligen den samlade expertisen att dra upp mungiporna. Han är efter välmeriterade Kannan och bara det lovar kanske framgång som fader till nya hoppgiganter.


Knockout RMH e.Kannan u. Celine H Caretano Z- Landgraf I
Foto:Jennie Börs

Nu visade det sig att jag känner hans mamma! Knockouts mamma alltså. Mer korrekt så känner jag hela mödernelinjen och där finns det riktiga ston att ärva hoppgener ifrån!

Upphovet till denna fina "stofamilj" är Bengt och Anita Johansson, Stuteri H som låg i Horred. 

Jag träffade urmodern Roxianne första gången i mitten på 90-talet. Då fick jag lasta ur henne på vägen för trailern som skulle ta henne till träning hos mig hade kört fast i en isig backe vid mitt ridhus. Vi lärde känna varandra bra på den stunden! Sen fortsatte det med dottern Lambada (skadades tyvärr tidigt och gick i avelsboxen) som sen fick dottern Celine H.

Jag hjälpte till när hästarna var unga, men Bengt hade en duktig unghästryttare och bra personal på gården. Stuteri H fick många diplom på treårs-testen genom åren, i hoppning naturligtvis men även i gångarter.  Precis så det blir när ett teamwork fungerar som bäst.

Bengt hade ett långt och framgångsrikt samarbete med hoppryttaren Helena Persson, hon tog över de hästar som skulle ut på hopparenorna när de fått sin grundutbildning. Idag har hon kvar Bonzai H. Den mest framgångsrika av H-hästarna blev nog Classic, reserv vid VM i Rom -98 om jag minns rätt.

Celine, henne döpte jag till "Spindelhästen". Kvick och ädel med väldigt fina rörelser. Hon blev kvar på stuteriet till hon var fem år. Då hade hon en bra grundutbildning och fått ett föl.

Och nu är hon mamma till en fin hingst! Tänk vad hästvärlden ändå är liten... Jag är faktiskt lite stolt, så där i skymundan.

                                    //Kajsa


Läst 49639 ggr Kommentarer Kommentera

Nyheter färdas snabbt och de spektakulära nyheterna far iväg ännu snabbare. Detta stod att läsa på Tidningen Ridsports nätupplaga idag:

"Familjen Ramel vann miljontvisten..."

En hästaffär som malt igenom det tyska rättsystemet och slutat med vinst för den enligt uppgift bedragna svenska familjen hästköpare. Hoppas det är rättvisa och jag gratulerar familjen.

Det var ju en ganska saftig prislapp på det ädla djuret så jag kan ju förstå att köparen blev purken när hästen visade sig vara halt och lytt redan i starten.

Det är något märkligt med provisioner och hästhandleri. Det finns ofta, precis som i"Insterburg-affären" en hel räcka med folk som ska räkna av sin del när en affär går i lås. Någon ringer ett samtal, hit med några %. Någon tar fram en kund, hit med fler % och slutligen, kommer någon med som tränare, hit med ännu fler %. Det kan bli en väldigt stor prislapp på hästen som köparen ska betala.

Om allt det där sker öppet och redovisas för kunden är det säkert ok. Men oftast är det någon kunden inte har en aning om. Alltså hur många det är som tjänar en hacka på hästen de just köpt. Det är inte ok tycker jag.

Nu ska jag berätta hur det kan gå till, för jag har varit med om det här under en hästletar-resa i Tyskland. Jag drar inga paralleller med hur familjen Ramel kom över sin häst, för det vet jag inte.

Jag var som sagt med en elev i Tyskland för att hitta en färdigutbildad häst. Det hade kommit ett "säkert"tips om riktiga fyndhästar från en tredje person som sa sig ha bra kontakter hos den store hästmogulen. 

Detta gjorde att vi blev tre personer, tipsaren, eleven och jag som satte oss i bilen och styrde kosan mot Tyskland. Jag ska fatta mig kort för min upplevelse av den resan är allt annat än positiv.

Det leddes ut ett antal hästar för visning och provning, tipsaren sa ja (med euro i blicken) och jag sa blankt nej till alla. Ingen av dem var det som utlovats. Ingen hade någon egentlig utbildning och hästmogulen själv blev mindre och mindre trevlig ju längre dagen gick. Det tyska gemytet satt liksom bara på ytan. När jag vänligt men bestämt även tackade nej till middag i stallet! på kvällen dag ett blev mannen riktigt sur. Trots alla snapsar vi blivit erbjudna tackade jag nej!

Nåväl, dag två envisades han med att visa en 4-årig hingst som vi inte alls skulle ha. Vi hade sett den lös dag ett och jag insåg snabbt att hur läckert och vigt den än rörde sig så var den inget för oss. Denna tidiga morgon kom det ut en mycket prydlig och stillsam 4-årig hingst. Den gick som på räls och vippade inte på ett öra. Nu blev jag misstänksam på riktigt. Eleven hoppade upp och sken som solen i Karlstad. Hon var helt såld och beskrev för mig hur fantastisk den var att rida. 

Detta stora leende noterade naturligtvis herr hästförsäljare och jag kände hur han flyttade sig närmre mig på bänken och vips låg hans arm runt mina axlar.

Jag upprepade envist att hästen inte var den vi skulle ha, hur bra den än var. Vi skulle ha en äldre, utbildad häst. Då väser han, något upprört i mitt öra samtidigt som han klämmer lite på min axel: "Hur mycket ska du ha för att släppa igenom affären? Säg dtt pris..."

Om jag fortfarande hade varit 25 år och haft kvar mitt då ganska eldfängda humör hade jag nog klappat till karlsloken. Nu gjorde jag inte det utan flyttade bara lite besvärat bort hans svettiga hand, stirrade på honom och svarade: "Det där hörde jag inte.".

Sen åkte vi och jag kan lova att efter den händelsen och efter allt jag sett på den stora "fina" hästanläggningen kommer jag aldrig sätta min fot där igen. 

Jag är inte till salu, även om det varit en miljon istället för de inte för ynka 40-50.000:- som han nog tänkte att jag skulle sälja min heder för.

Vi behöver hederlighet i branschen men det kan blir svårt när det står miljoner på spel.

                            Fortsatt fattig men sover gott.  //Kajsa


Läst 46059 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.