Det mesta hänger ihop när det gäller ridning. Pratar vi om sitsen så hänger ALLT ihop. 

Har ryttaren god kroppskontroll, vet hur sitsen fungerar och påverkar hästen är allt som det ska.

Finns det nåt på mitten av ryttaren, biten mellan höft och armhåla, som inte fungerar riktigt sprids "felen" som ringar på vattnet utåt i ryttarens kropp. Det ger en "enkel" felsökning. Starta på mitten, med bålen och jobba därifrån. 

Som vanligt när något dyker upp i mitt huvud har funderingen väckts på en träning. Som i morse när jag träffade en ny ryttare. Det var en ganska rutinerad ryttare, som till vardags arbetar med hästar.

När det kommer en ny ryttare brukar jag titta när de rider några varv i de olika gångarterna samt på vad ryttaren har för position i sadeln. Sen ber jag alltid om en kort sammanfattning av ridkarriären och frågar hur ryttaren ser på sin ridning.

I morse kom vi ganska snabbt in på sitsen. Ryttaren satt ganska bra i sadeln, rätt upp och ner men hade bland annat problem att hålla still händerna. Sen gav det ena det andra, jag var på de stela vristerna och det slutade med att ryttaren berättade att den alltid fått höra att den skulle hålla still underskänkeln. Det hade resulterat i stela ben.

Jag fick för länge sen en kommentar i ett domarprotokoll om en "ringande underskänkel". Det glömmer jag aldrig ...  Det var innan videofilmandets tid, ingen visste väl hur de såg ut när de red? Men vem vill ha en ringande (flaxande) skänkel?

Klämmer ryttaren med lår och knä, slår underskänkeln.(Gäller nedsittning i trav)

Det är en "ringande underskänkel". Som jag slet för att bli av med den! Det tog många år under skickliga Richard Whites öga att få rätt på kroppen, så skänkel la sig stilla intill hästen, med foten fjädrande i stigbygeln.

Bilden till höger visar en korrekt placerad skänkel på en av mina elever. (Estetiskt tilltalande också, snygg färgmatchning och en bra variant av sporre.)

Är det rätt på mitten, blir det rätt i ändarna. Skänkeln, armar, händer och inte minst ryttaren huvud får möjlighet att hamna rätt och fungera där de ska. Försöker man rätta till felen omvänt, utifrån och in då finns det stor risk att man skapar nya, mycket krångligare problem än man hade från början.

Det finns paralleller i andra sporter, som golf. Att svinga en golfklubba korrekt för att få ut maximala slag är lika svårt som att sitta och rida rätt i sadeln. Är du stel i höfterna och rör kroppen fel skiter sig resten. Du kan som i ridning alltid kompensera och hitta en hyggligt fungerande väg, men riktigt rätt blir det inte.

Det finns inga genvägar. Tröttsamt att höra kanske, men det är den bistra sanningen. Det kan du som ryttare fundera över när det dyker upp olika så kallade hjälpmedel för att fostra in ryttarkroppen i en bra position. Det finns inga genvägar ..

Vill du lyckas fullt ut gäller det att göra om och göra rätt. Kroppskontroll, balans och insikt, sen sitter du som en smäck i sadel. Eller slår en golfboll långt, snyggt och rakt. Det tar sin lilla tid, var beredd på det. Det är en givande tid.

                                             Hej hopp // Kajsa

Flyinges stora ridhus är sällan så andäktigt tyst som när Kyra hälsar på och pratar ridning. Den jag vet fått samma koncentrerade uppmärksamhet är Carl Hester. Men Carl och Kyra är lika goda föreläsare och besitter samma imponerande erfarenheter. Har vi tur eller vi här i Sverige som får dessa ridningens giganter på besök?

Igår var inget undantag, tystnaden lägrade sig när Kyra fick ordet och sedan satt alla åskådare och lyssnade koncentrerat i tre timmar. Vid några tillfällen tittade jag mig runt och det var så att hon hade ALLAS uppmärksamhet. 

Det roliga är att hon kommer ju inte med något nytt. Vad hon gör, är att försöker få in vikten av god basridning i våra arma huvudet. Precis det vi behöver få upprepat för oss om och om igen.

Jag roade mig med att sammanfatta gårdagens clinic, på det enklaste sättet.

* Sitt rakt upp och ner

* Dra inte i tyglarna

* Låt bli att klämma med skänkeln

* Rid inte så fort

Enkelt ... och varför ska det krånglas till? Varför uppkommer det avvikande tolkningar av dessa enkla grunder?

Alla hästar, oavsett vad deras uppgift blir i livet behöver god utbildning. Det behöver hjälp att bli liksidiga, balanserade och trygga i det de förväntas göra. Hur svårt kan det vara?

Sätt hästen på linjen, se till så den kan gå rakt i egen balans. Använd rätt tygel att vända med, vänster tygel för vänstersväng och höger för högersväng. Lär hästen att behärska sin steglängd och att kunna variera den efter behov.

Förstå att hästen från början är ett oskrivet blad och alltid utan egen agenda. Spänn bågen lagom mycket i taget, lätta på handen och belöna.

Jag tackar för onsdagens självklarheter och önskar att Kyra aldrig ledsnar på att förkovra oss, för då finns det hopp.

                                      Hej hopp // Kajsa

Våren är unghästutbildning 24-7, först i ledet står treåringarna och de är fascinerande att följa. Vimsiga, okoncentrerade och raggiga hästar med långa manar blir fina välfriserade, dresserade och hanterade hästar.

Dagens första häst var en pigg och yster treåring. Hon är ganska gott i fas i utbildning men har inte riktigt fattat grejen än, det där med att "ta med sig" eller bära sin ryttare ordentligt. Såg henne förra veckan och så igen i morse och nu börjar polletten rassla ner!

Det var lite av ett magiskt moment att se när hon kom på hur hon skulle hitta balansen och  hand, det slutade vingla och hon la liksom in en växel till. 

Nummer två var en lika pigg och yster fem-åring. Hon är inte riden nåt alls sen hon var hos oss för inridning som treåring. Nu är hon tillbaka hos oss, har fått en ny ägare och kör en liten repetitionskurs. Förra veckan var det lite rörigt, galoppfattningarna krånglade och det mesta krånglade. Men, med tålamod och ett sadelbyte så glänste hon idag!

Sen var det dags för fyraåringen, han med en liten släng av patellaupphakning. Just nu har han det lite jobbigt med sina bakknän men är så snäll i ridningen. Vi tar det varsamt och han får träna på att hålla reda på sina långa ben. Idag funkade äntligen båda galoppfattningarna och han fick fin balans i traven.

En dag att komma ihåg för det är inte alltid det går som på räls med unghästarna precis. Vi pratade om det efteråt, i stallet, hur viktigt det är att de får tid att förstå. Att vi som utbildare verkligen ser varje individ och ger dem rätt förutsättningar. 

Som den sadeln vi bytte ut. En modern hoppsadel av ett bra märke men med kramporna till stiglädren på helt fel ställe till denna ryttaren. Hon hamnade i bakvikt, stolsits och hästen fick inte balansen rätt. Det kunde ställt till riktiga problem om vi fortsatt krångla med henne den dagen.

Det är små tuvor som stjälper stora lass ibland, tänk på det! Ge de unga hästarna tid, tålamod och kunskap så fattar de vad ridningen handlar om.   

                                                      Hej hopp //Kajsa

Här är Amazing, fem år och väldigt duktig. Med en sadel som passar...

Om du säger så där till en människa, blir denna säkert ledsen eller kanske arg. För uttrycket "Är du helt helt bakom" betyder rätt och slätt: "Är du dum på riktigt?" och det tror jag alla vet.

När det talas om att en häst är bakom kan det betyda att den är dum men oftast sägs den vara "bakom lod". Ett av alla de uttryck inom ridsporten som jag har lite svårt för. 

Jag följde idag, som betraktare, en tråd i ett nätforum där någon lagt in en bild på en dressyrhäst som arbetade i en ganska hög samlingsgrad. Hästen såg i mina ögon väldigt bekväm ut med huvudet i en bra position, vilket några i kommentatorsgänget uppenbarligen inte tyckte. 

Ett annat tillfälle i veckan då jag följde en tråd om dressyrhästars huvudplacering var när resultatet från SIHS på Friends Arena diskuterades. Där gick åsikterna isär om vem av ryttarna som haft hästen "i lod".  Det var där jag kom att tänka på att uttrycket "gå bakom lod" ofta används väldigt godtyckligt. 

Vad det gäller "bakom lod" så är det intressant att många inte vet hur lodplanet, vilket är den korrekta benämningen, definieras. Lodplanet är inte nosryggen utan linjen ögat genom munnen. När den linjen är lodrät kommer hästen nosrygg att ligga klart framför det som många tror är korrekt eller "lod".

Nu är nästan inte en en enda häst den andra lik, så att det skulle finnas någon exakt grad på vinkeln mellan hals och huvud som är den enda korrekta en utopi. Dessutom så finns det många parametrar som behöver vägas in för att det ska gå att göra en riktig bedömning om hästens form, inte bara hur nosryggen lutar.

Det är svårt att från marken exakt bedöma hur hästens kontakt med ryttarens hand är, alltså det som i stort avgör var hästen håller sitt huvud i förhållande till lodlinjen. Carl Hester berättade en intressant sak i en intervju, just angående ryttarens hand och hästens lodplan.

Carl fick frågan om vad han och Charlotte jobbade med just nu, hon betraktas ju nästan som den perfekta ryttaren, vad finns att slipa på? Jo svarade Carl, vi jobbar med Charlottes armar. Dom har blivit för raka, Valegro kunde emellanåt bli för stark och "gooig" och då hängde han i händerna på henne. Nu måste hon lära sig att böja på armbågarna, bli mer elastisk i armen.

På något sätt befriande att höra, för det tyckte jag ibland, att Valegro låg på för hårt. Han var ändå oftast så mycket bättre än de andra i klassen och vann men när han gick med lättare kontakt var han bländande!

Så, där ser man att även solen Charlotte har en lite fläck. Den ridningen hon hänfört en hel värld med har också sina svagheter, även om hon dolde dem väldigt väl...

Det kan vara bra att tänka på när man bestämmer sig för att dela med sig av sin åsikt om hur en häst arbetar, allt är inte vad det ser ut att vara. hästen kan hålla huvudet i lodplan på fler sätt, rätt eller fel. Titta på helheten och luras inte av en stilla hand, det har Carl lärt oss nu.

Så här är det beskrivet i TR II 3:2 moment 230 Dressyrens mål.

       "Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något
      framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på
      halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan."

Tänk på det, nosen något framför och böj på armbågarna!

                                          /Kajsa

Här är Valegro med Charlotte, från hans avskedsföreställning på Olympia/London

                                          Foto: Horse World of Carro

Uppfinningsrikedomen och utvecklingen av sadlar har väl egentligen inga gränser. Alla olika grenar inom hästsporten har en uppsjö av modeller. Det framkommer nya rön, om de är vetenskapligt grundade eller ett utslag av sadelindustrins behov av förnyelse för att hålla uppe försäljningssiffrorna vet jag inte.
  
Sadelproblem är vanligt förekommande och det är nästan alltid ett väldigt dyrt problem. I princip alla som köper en sadel idag har använt sig av en sadelutprovare. Antingen en som är bunden vid ett märke eller en som generellt passar in sadlar oavsett märke. 
  
Hästen själv är en bra värdemätare på om sadeln passar eller inte, oavsett om den är specialutprovad eller inte. En klok ryttare lyssnar på sin häst, känns det inte bra så är det med all säkerhet inte bra. Förvånande ofta är det andra hälsoproblem med hästen som av misstag hamnar under kategorin "sadelproblem". Det gäller att vara observant!
  
En av "mina" hästar har fått ett sadelproblem, inte för att det är fel på sadeln utan för att hon tappat i vikt. Anledningen till det är årets grovfoderröra, hon har inte riktigt ätit som hon ska. Ryttaren upplevde att hästen betedde sig konstigt, den var kantig och lite ovillig att gå framåt. Samtidigt insåg ryttaren att sadeln åkte bakåt och det ganska ordentligt. Sadeln i fråga passades ut enligt all konsten regler för några år sen efter en ganska besvärlig period med långt sökande efter något som passade både häst och ryttare.
  
Men, nu passar inte sadeln, lätt panik uppstod och i ett försök att låna en sadel tills hästen ätit upp sig insåg ryttaren att det var en svår uppgift. Alla som provades åkte bakåt och hoppsadeln stod som alternativet. Eftersom dressyr är hästens egentliga uppgift kändes det inte jättebra att behöva rida det jobbet i hoppsadeln...
  
Stallägaren där hästen bor, kom med ett förslag, hon hade en gammal sadel hängandes i en skrubb, närmast en relik. Det visade sig vara en klassiker, en Stübben Tristan blanknött och fin.
  
Stönande, alla ryttare som varit med ett tag vet hur hård och obekväm en gammal Stübbensadel är, slänger ryttaren på sadeln och .... den satt som en smäck! Hästen som är en känslig dam travade glatt iväg med sin inlånade sadel utan att så mycket som vippa på ett öra. De kom tillbaka efter ridturen med sadeln på ursprungsplats, slät päls på hästens rygg och  ömmande sittben i ryttarens rumpa.
  
Det är alltså bara för ryttaren att bita ihop för hästen gillade sadeln. Vi diskuterade idag, på morgonens träning hur vi stod ut med dessa sadlar förr? Jo, man vänjer sig!
  
Jag kan jämföra med hur cyklisterna har det, racercyklisterna. De har en hård, smal och i mina ögon förfärligt obekväm sadel att sitta på. När min sambo häromåret cyklade Vättern runt sittandes på denna sadel i 9 timmar trodde jag att han skulle förgås. Men nejdå, rumpan hade trimmats för uppgiften under de ca 100 timmars träning som föregått själva Vätternrundan.
  
Jag skulle inte cykla runt huset med rumpan i den sadeln...
  
Så under tiden som den hästen står på gödning får ryttarens rumpa vänja sig vid "hårda tider". Det går fint, redan efter några dagar känns det mycket mindre besvärligt.

                                     Ibland går det den hårda vägen också!  / Kajsa

Jag satt och skrev på ett helt annat inlägg när denna filmen dök upp på Youtube och jag blev "tvungen" att avbryta. Titta på denna killen när han rider, det finns mycket att tycka om men idag fastnade jag för hans händerna.

Står Tyskland inför ett byte av regent på dressyrtronen? Sönke Rothenberger aspirerar kanske på platsen, men Isabell är nog en väldigt tuff försvarare.

Egentligen bryr jag mig inte om dem av dem som är bäst, jag tittade på ridningen.

Händernas position är något jag tjatar om varenda träningspass. "Stilla med händerna", "Sänk handen" "Händerna tillsammans" och framför allt "Tryck inte händerna neråt!"

Oftast beror händernas felaktiga placering på att ryttaren inte har koll på allt som händer, ibland på att man "övat" in felaktigheter över tid. 

Att få en bra handställning hänger mycket ihop med ryttarens förmåga att ha en god kroppskontroll, att veta hur armar och ben hänger ihop med bålen. Naturligtvis beror ju händernas placering också ihop med hur hästen går.

Arbetar hästen i en god form, går i egenbalans,  blir det enkelt för ryttaren att ha en bra position isadeln och en stilla hand. Hästen ska bära sin hals och sitt huvud själv med en elastisk och lätt kontakt med ryttarens hand. 

Att ha en bra förebild i ridningen är betydelsefullt, det finns många skickliga ryttare att ta efter. Kolla på de bästa, till exempel Charlotte Dujardin eller Sönke Rothenberger, ingen av dem sitter med händerna "all over the place" och joxar. En fin hand är inget som dyker upp av sig själv när det är dags att starta Grand Prix, den behöver trimmas in från start.

Kolla nu på filmen så skriver jag vidare på det jag fick avbryta.  

                                                     Hej hopp /Kajsa

Ett av ridningens stora mysterier är hur ryttarens kropp ska användas för att på bästa vis inverka på hästen. 

Förklaringar och beskrivningar av en god sits har funnits i över 2000 år och konstigt nog är det ungefär samma sak som beskrivs. Sitt rakt upp och ner, näsan framåt, armarna intill, händerna stilla i riktning framåt och fötterna rakt under kroppen. Genialt i all sin enkelhet.

Det finns inget nytt under solen, vi forskar, mäter, uppfinner men det mesta är nog redan beprövat och uppklarat om man läser den litteratur som finns. Vi ryttare behöver ha koll på vad vi ska göra, alltså behöver vi en god kroppskontroll, balans och oändlig påfyllnad med träning.

Många är de som delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller sits och inverkan. Det skrivs kloka artiklar, det görs informativa filmer och kunniga människor står timmavis och berättar för stora åhörarskaror hur ridning ska utföras på bästa vis.

Vi, alltså vi som läser, ser och hör allt detta nickar instämmande, ibland häpnar vi när någon är riktigt skicklig på att förklara men alla är vi överens om hur det ska gå till. Eller hur det borde gå till...

För på något vis uppkommer det då och då små....buggar, kan man säga, i systemet. Det växer fram trender eller varianter av det korrekta som sprider sig med blixtens hastighet. 

Det kan gälla ryttarens positions i sadeln, plötsligt kan man ana att ryttare börjar se ut som vattenskidåkare, alltså lätt tillbakalutade i sadeln med lite för mycket i handen. Någon har sett någon och tyckt att det ser fräckt ut och vips är trenden väckt, stolsitsen har fått en pånyttfödelse.

Det kan gälla handställningen, plötsligt är det någon ryttare som lägger omkull händerna i höjd med låren eller börjar att använda tygeln växelvis, såga, för att justera placeringen av hästens huvud. Allt är lika illa men likväl får avsteget från det korrekta följare och strax är det en grupp som sitter och sågar med omkullagda händer. Trenden är där.

En annan avvikelse från det optimala är att ryttarna har liiite för långa läder, tån hamnar ner och hälen med sporren uppåt. Hälen kan också hamna i uppdraget läge p g a att hästen inte bjuder framåt. Då griper sporren in och hälen dras uppåt om ryttaren inte har koll på sig. Oavsett orsak ska tån aldrig peka ner i marken, någonsin.

Det där med uppdragna hälar fick jag en fråga om för ett tag sen av en tjej som suttit och tittat på en svår klass vid en större tävling.

"Vad kommer det sig att ryttare på den nivån, nästan alla i den klassen sitter med hälen uppdragen och gnager med sporren i hästens sida nästan hela programmet?"

Jag svarade pedagogiskt och bra på den frågan tycker jag med att: Det är svårt att rida och ibland gör man lite mindre rätt.

Vad skulle du svarat?

Jag läser här i Hippson en artikel om hur viktigt det är att belasta foten rätt i stigbygeln. Det kan man tänka är "breaking news" Men faktiskt inte, för precis det där lärde RW (Richard White för den nytillkomne, äkta hälft till Kyra Kyrklund) mig för 25 år sen, vikten av att belasta foten rätt och hur jag skulle få foten och benet i korrekt position.

Jag ska fråga honom hur han visste det redan då. Han vet väldigt många saker jag aldrig hört någon annan tränare prata om. Undrar om han är en av de få som vet allt?

Jag skickar med en liten filmsnutt jag fick av en kompis, hon har en skänkel som alltid eller nästan iallafall, är korrekt placerad. Inget kläm med sporren där och hälen är lägre än tån. Bara att öva gott folk, för det är roligt att sätta trender som leder framåt!

                                                 Hej hopp! / Kajsa
 

Det händer då och då att jag träffar ryttare som har lärt sig, eller anser att man ska hålla om hästen med skänkeln. Alltså då menar de verkligen HÅLLA OM, dvs klämma, trycka eller på annat sätt med skänklarnas/benens muskelkraft försöka påverka hästens energi, balans eller riktning.

Ibland är det ryttare som trycker och klämmer så de får muskelvärk eller krampkänning i full förvissning om att det är så det ska vara. Det är oerhört energikrävande att sitta och klämma runt hästens bål ett helt ridpass och dessutom fullständigt förkastligt, om du frågar mig.

Det finns många beskrivningar, mer eller mindre fantasifulla om hur skänkeln ska verka. Men de som menar på allvar att ryttaren med sina ben ska klämma ett halv ton häst framåt hoppar jag över att citera.

"Skänkeln skall var såsom hälld utmed hästens sida", det låter väl vackert, nästan lite poetiskt? Så här beskrev Hans Wikne, en riktig hedersman, skicklig ryttare och tränare för mig hur han ansåg att skänkel skulle ligga intill utan att klämma. Han sa också att: "Stövelns insida ska hämta värme från hästens sida". Med det menade han intill och stilla, foten i lätt kontakt med stigbygeln.

I vår svenska RIDINSTRUKTION, av äldre årgång står det om skänkeln att: "För en riktig inverkan i rätta ögonblicket fodras att skänkel, utan att klämma, städse förbliva i omedelbar närhet av hästen.(slutet skänkelläge)

Här jag i full fart med att förklara skänkelns placering och inverkan för en ung ryttare. Hon red som demo-ekipage på en clinic jag gjorde på Göteborgs Fältrittklubb i april i år.

Men, den absolut roligaste och mest jordnära reflektionen om skänkeln fick jag häromdagen av en ponnypappa, tillika mjölkbonde. Jag pratade med hans dotter, 12 år, om hur och var skänkeln skulle användas och förklarade också varför man inte ska klämma med den runt hästen om man ville ha mer fart och rörlighet.

Jag minns inte exakt hur pappan uttryckte sig men ungefär så här och jämförelsen är ju obetalbar i sin enkelhet!

"Men, det är ju som med korna då! Om jag har en bråkig dj---l som trampar runt, lyfter benen eller sparkas när den ska mjölkas, då sätter jag ett spännband runt magen på den, ungefär där hästen har sin manke. Sen spänner jag lite i taget tills kon trycker emot och står stilla med alla fyra benen i marken. Då fattar jag ju varför hon(dottern)inte ska klämma med skänkeln!"

Sammanfattningen blir att vill du rida på en rörlig häst, lär den att gå för lätta skänkelhjälper. Vill du mjölka en ko i lugn och ro, med kossans fyran ben tryggt på marken, kläm åt runt magen!

                        Ibland blir det liksom glasklart...  / Kajsa
 

Nu har jag varit iväg igen, på annan ort, undervisat och pratat ridning utan uppehåll i två dagar.

Det är under dessa långa dagar med många instruktioner som jag kan börja fundera över sammanhang och betydelse i det jag pratar om varje dag.

Jag påpekar ofta vikten av att kunna rida lätt i balans. Lättridning är svårt och långt ifrån något alla kan. Här är en tjej som kan.

Det jag ofta ser är ryttare med framskjutna höfter och därför en kropp bakvikt. Alltså blir det en rumpa som "bumpar" ner i sadeln både oföljsamt och ibland med dubbelstuds.

Jag har skrivit om detta förut, att lättridning 2.0 borde vara bättre än den jag fick lära mig. Men det verkar sitta som lim i sadlarna, att vi fortfarande rider lätt som rekryterna gjorde i manskapssadlarna.  Hej å hå, upp-ner, höfterna fram!

Men vad jag kom att fundera över nu var det eviga tjatet om att man ska rida lätt på "rätt ben". Jag hade med en ryttare i helgen som helt tappade fokus i varje övergång galopp-trav för att hon skulle se efter att hon hamnade på rätt ben i lättridningen. Ingen bra grej...

Vi fick lära oss när jag började rida,  att just detta sittande på rätt ben var livsviktigt för hästens välbefinnande.

"För varje gång du sitter ner på fel ben slår du in en spik i hästens kistlock!"

Det gjorde att vi alla hästälskande ungar hellre dog än hamnade på fel ben. Tveksam pedagogik om du frågar mig.

Så nu undrar jag hur viktigt det där egentligen är? Jag tittade väldigt ingående på en ung häst idag och kunde inte komma på vad som skulle ställa till så stor skada? Rider ryttaren lätt korrekt och hästen går i balans kan det inte spela någon roll. Rider ryttaren lätt i bakvikt och trillar ner i sadeln är det lika illa vilket ben den råkar "bumpa ner på, tänker jag.

Men är det så att det verkligen har betydelse har jag förlängt livet på många hästar, för jag rider med min erfarenhet om spikarna i hästen likkista ALDRIG lätt på fel ben.

                                            //Kajsa

Människan i allmänhet gillar att dela in tillvaron, sortera, sätta etiketter och ordna. Därför har vi ryttare nu en samling bokstavskombinationer att hålla reda på, här är några:

CR - Centrerad ridning  CR, beskrivning och om certifiering

VBR - Vertikal Balanserad Riding  VBR, beskrivning och hur man får sin certifiering

AR - Akademisk ridning 

WE - Working Equitation

Sen tidigare finns de klassiska: H - hoppning, D - dressyr, F/CC - Fälttävlan, P - ponny och säkert några till.

De  två första jag nämnt säger sig står för ridutbildningar med mer eller annat fokus på ryttarens sits än vad som ingår i den traditionella klassiska utbildningen. 

Jag reserverar mig för att jag kan tolkat informationen fel! Det är lätt att dra slutsatser...

I mitt senast blogginlägg, om ridning i olika delar av Sverige, råkade jag nämligen generalisera en smula genom att dra hela Norrland över en kam. Det retade upp några i den norrländska befolkningen vilket jag tycker är tråkigt. Så nu garderar jag mig, vill du som läsare veta mer klicka på länkarna ovan och bilda dig din egen uppfattning.

Jag har i mitt CV ingen av dessa certifieringarna utan har drillats och lär ut sits och inverkan enligt den klassiska ridläran.

Det har har fungerat ändå. De flesta av mina ryttare och även jag sitter ändamålsenligt med bra inverkan i sadeln. Jag har vad jag vet ingen ryttare med ont i ryggen av ridning och ytterligt sällan hästar med ömma eller skadade ryggar. De som inte kan sitta nu håller på att lära sig.

Som jag ser det går det bra att lära sig att sitta och inverka korrekt i sadeln såväl genom den klassiska ridläran som med CR eller VBR.

Hur jag lärt mig? Jag hade turen att stöta på den bästa bokstavskombinationen i hela världen, nämligen RW (utläses Richard White). Det han inte kan om sits, hur ryttarkroppen hänger ihop samt hästarnas biomekanik är inte värt att veta.

Med god grundutbildning, Richards ovärderliga guidning/träning, många timmars funderande samt ett envetet intresse av att kolla på och lära av skickliga ryttare är jag trygg med hur jag instruerar.

Detta är en av få bilder jag har på Richard. Här rider ha på en unghäst jag hade för utbildning och senare red i 6-års Breeders på Falsterbo. Avsaknaden av hjälm är preskriberad, bilden är 20 år gammal.

Det finns som tur är olika sätt att lära sig! Här är några "ögonblicksbilder" på en del av mina ryttare.

             // Kajsa