Häromdagen när vi löshoppade en häst fick jag fick anstränga mig lite mer för att få hoppningen bra, jag fick koppla på min ringrostiga ridkänsla och ”bli ett” med hästens galopp och läsa av hennes beteende. I tanken måste jag vara hästen för att det ska bli perfekt.
  
En del ryttare är födda med en fantastisk känsla för rytm och distans till hindret. De lägger alltid hästen i ett perfekt tempo, väljer en bra väg och får hästarna att hoppa fantastiskt.  Jag älskar att studera dessa ryttare. En del rider med mindre känsla men har ett stort självförtroende så de sätter mod och vilja i hästarna. Vi gör olika. Vi är olika.
En stor nyckel till framgång är känsla. Överlag skulle jag vilja att vi lyfter det här med hästkänsla och ridkänsla lite till.
  
Kan vi börja träna på att få mer känsla? Kan tränarna i Sverige lyfta fram mer fokus på känsla i träningen än omöjliga hoppövningar? Få ryttarna att rida mer avspänt men inte slappt? Mer effektivt men inte hårt? Jag tror ju det. När vår tidigare landslagstränare Henk Nooren kom hit och började med sina små hinder och linjer hittade många ryttare inklusive mig själv en avspändhet och precision i ridningen som resulterade i att hästarna började hoppa 30% bättre och våra hjärnor och kroppar var öppna och mottagliga för detaljerna i ridningen. Visst kan man få mer känsla.
Mer känsla av att verkligen läsa av hästarna i det dagliga arbetet. Då menar jag INTE att ryttarna ska verbalt uttrycka sig om att han känns si och så och då gör han si och så. Utan vara tysta och känna! Sorry. Blunda och se – som det står på vår magnet på kylskåpet. Ridkonsten handlar om kommunikation mellan ryttare och häst. Vi måste lyssna och tänka när vi rider. När ryttaren och hästen är för långt ifrån varandra kommunikationsmässigt brukar jag försöka förklara att de måste lära sig tänka och känna sig in i hästens beteende mer.
  
Prata inte människospråk, prata hästspråk. Hur beter sig hästar med varandra när de kommunicerar? 
Peder och jag pratade häromdagen om att många rider förbi och igenom känslan, de använder helt plötsligt för mycket av sin egen fysiska kraft för mycket och för länge. Arbetet blir gjort men inte förfinat. Jag gillar mer och mer den amerikanska modellen som grund, den är mycket mer fokuserad på sitsen, handen, vägarna och rytmen. De jobbar så fokuserat med att skjuta hakan framåt och sitta perfekt på samma sätt som vi nordbor börjar med att likt en makaron i sadeln, med spända axlar och  försöker göra alla ridbanans krumelurer med oftast en för hård hand.  
Framtiden blir alltid mer förfinad, speciallicerad och mer i detalj. Så även aveln. Så förutom att vilja arbeta hårt ha ett starkt psyke, kunna resa sig efter nederlag kommer känslan för hästen och ridkonsten vara det vinnande receptet. 
  
Mer känsla för feeling. 
/Lisen

Flips Little Sparrow med Peder. Sparven har en jättestor kapacitet, men hon har lite svårt att koordinera sig ibland, lägger man på ”ben” hoppar hon inte alls. Hon måste vara ostörd och få tid på sig, ryttaren måste sitta still och inte trycka på då kan hon hoppa riktigt bra.
Foto: Jenny Abrahamsson

 
Kylskåpsmagnet – blunda och se!