Här är ett gäng Flyingeryttare som gör sig redo för avfärd till OS i Barcelona 1992. Känner ni igen dem?
  
Innan Falsterbo flyttade familjen Fredricson med hästar in på Flyinge för en vistelse över sommaren. Det kändes bra att Isabelle och lilla Filippa skulle få lära känna Flyinge och Skånes ridsportkultur. Dessutom går det inte att komma ifrån att Flyinge ligger mer centralt för internationellt tävlande än Ridskolan Strömsholm.
  
Vi har hyrt chefsbostadens ovanvåning, där jag hade förmånen att växa upp som tonåring. Minnena fullständigt fyller min själ. Jag känner hur hästmänniskan Jens formades här, vilket jag är så tacksam för idag. Under en 30-årsperiod är det klart att människor kommer och går. Många av dem som jag tog intryck av rider nu på de evigt gröna ängarna, andra har suttit av eller är spridda över världen. Några finns också kvar här på Flyinge, de är härliga att träffa och vi har blivit fantastiskt väl mottagna.

Flyinge år 1983 var jag yngst i laget, på träningen och vid fikabordet. Jag lyssnade, härmade och ifrågasatte – nyfiken med ett driv att lära mig så mycket jag kunde om banhoppning. Många av de duktiga Skåneryttarna hade då inga ridhus och när frosten kom sökte de sig till ridskolorna för att kunna träna vintertid. Hit kom ryttare som Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson, Maria Gretzer med flera. Det var naturligt att höja, kratta, rida med, rida fram eller avsluta ett ridpass och till och med någon gång få hoppa några språng på deras hästar.

Jag hängde alltid i ridhuset, för där pågick ständigt något i hippologisk toppklass. Göran Lindstrand gick och tömkörde, Kyra Kyrklund skolade hästar och elever mot mästerskap som om det var det naturligaste som fanns och alltid skulle finnas. Peter Eriksson var innovativ och körde sina hopphästar under en period för att stärka påskjutet. Vilka minnen! Och där satt jag, mitt i denna virvelvind av kunskap och driv. Det var där ryttaren Jens Fredricson formades, samt tron på att inget är omöjligt.

Alldeles för många av dagens unga ryttare, blir för ensamma i den vardagliga träningen. Att träna ihop är underskattat i vår sport i jämförelse med andra idrotter. Kanske är det därför jag trivs så bra på riksanläggningarna.

Det är en stor fördel för de unga ryttare som lyckas skapa glädje i att utveckla en god grundsits och position i luften som verktyg att förbättra sin inverkansridning. Inverkan är som konstnärens händer som formar leran och en välutvecklad inverkansridning skapar en fantastisk grund för framtiden.

Det är och kommer alltid att vara lättare att lära in än att lära om.
  
/Jens

Tränar nya hingsten Luxembourg för Kyra.
   
Tron på att man gör rätt är ofta viktigare än att faktiskt göra rätt. För långsiktig framgång på flertalet hästar krävs dock att man utvecklar en systematik i sin ridning. I processen ingår nog lika mycket att tänka och studera, som att träna och rida. Det hade varit enkelt om det bara fanns ett sätt som fungerade, men så är inte fallet.
Det finns lika många system som det finns ryttare. Ibland känns det som att vi alla är på upptäcktsfärd i en enorm byggnad utan ljus, där vi entusiastiskt letar efter ljusknappen för att finna dörren till nästa rum att utforska. När likasinnade möts i samma rum, kan ridning diskuteras i timmar. Att konversera med någon en våning upp kan dock lätt få självförtroendet att dala. Påtagligt ofta är det i grundridningen okunskapen inträder.
  
”Ridningen är som en religion, ridläran är din bibel och du har inte ens lärt dig hälften av första sidan”, sa Dadde Nätterqvist till mig för trettio år sedan.
  
Kan tyckas föga pedagogiskt, men det skapade en respekt och nyfikenhet för hästar, ridlära och ridkonst som jag har burit med mig hela livet. Det finns inga enkla genvägar i sökandet efter fulländning och harmoni när man blir ett med sin avspända, balanserade och smidiga häst.
  
Självklart finns en väg runt den klassiska ridningen. Ryttaren kan välja att utgå från sin känsla och lägga fokus på exempelvis fodring, planering, motion och hoppning inför nästkommande tävling. Oavsett vilken väg man väljer, är det viktigt att alltid sträva efter att rida så skickligt som möjligt och därigenom få hästarna att utveckla sin fulla potential. I sin ensamhet blir det lätt i huvudsak hästen som tränas, sitsen glöms bort och ridpassen blir lätt en rastning av hästen.
  
I tisdags var Kyra Kyrklund här, vilket är lika med högtidsstund! Jag älskar hennes sätt att inledande fråga vad jag har för problem med hästen, för att därefter som en magiker börja arbeta med min sits. Ganska snabbt leder instruktionerna till att hästen plötsligt börjar arbeta både rak och genomsläpplig. Problemen visar sig alltså inte sitta i hästen, utan i mig.
  
Veckans träning fokuserade på rakriktning, vilket också är mitt favoritarbete.
Med den sköna finlandssvenskan, frågade hon mig:
”Vilken är den svaga sidan på den här då?”
  
För ovanlighetens skull har Luxembourg den manfria sidan svag och mjuk, vilket för mig är lite förvirrande. Jag uppfattar nämligen att den manfria sidan ofta är stark och stel, medan mansidan är den svaga. När lektionen led mot sitt slut hade jag en liksidighet deluxe. Halleluja!
  
Jag tar också regelbundet hjälp av Lussan Nathhorst. Hon är lite blygare till sättet, med massa humor och skratt så där lite under ytan. Hon har hjälpt mig att hitta en härlig bärighet och fjäder i Uncanto di Villagana, som ni ser på filmen. Ofta börjar hon med att kommentera något som vi gör bra, för att sedan ha detta som utgångspunkt i arbetet. Lussan jobbar utifrån formen och utvecklar hela tiden ryttarkänslan. Det är som att hon rider med mig till lösgjordhet och vidare till engagemang i gångarterna.  Hon ger mig ett bra självförtroende och uppmuntrar mig att experimentera och testa gränserna i ridningen.
  
Jag känner mig så grymt privilegierad som har möjlighet att förkovra min ridning med sådana fantastiska förebilder.
   
In the pursuit of excellence, there is no finish line!
  
/Jens

Jag och Uncanto di Villagana i Lidköping:

Jag var 18 år när jag kom på att jag ville åka utomlands och utveckla min ridning. Vi bodde då i Flyinge och jag tänkte att Danmark inte var alltför långt bort. Elisabeth Lundholm, som var lärare på Flyinge, föreslog att jag skulle ta kontakt med den danske beridaren Lindy Fogh Pedersen. Han var dansk mästare i både hoppning och dressyr och bedrev sin verksamhet i Nykøbing Mors. Jag var då en hängiven ryttare utan några större ponny- eller juniormeriter. I någon typ av diffus barndomsdröm gestaltade sig ordet Svår hoppning, att dessutom få göra det i en röd ridkavaj skulle göra lyckan total.

Att ta sig dit blev en nyttig geografilektion, Nykøbing Mors låg längst upp på nordvästra Jylland. Dessutom talades en danska som var helt obegriplig. Min räddning var att Lindys fru Bettina var svenska, vilket gjorde att Lindy och jag förstod varandra riktigt bra.

När vi kom fram var det dags för provridning och jag fick en sexårig dansk hingst vid namn Grand Canyon presenterad för mig. Jag började rida och kände direkt att han inte lyssnade till mina hjälper.

Efter tio minuter sa Lindy:

”Du kan börja arbeta honom nu”.

Pappa viskade lite diskret till mig att använda benen och ta in hästen på en volt. Men inte hjälpte det, jag var helt slut i benen och kände mig så fasansfullt värdelös.

”Jag ser att du inte kan arbeta en häst”, hörde jag det eka ridhuset.

Jag insåg att Lindy hade helt rätt.

Det är 30 år sedan nu, men jag minns det som igår. Lindy valde ändå att satsa på mig. Jag fick mocka, sköta och rida tio hästar om dagen samt följa med och tävla på helgerna. Pedagogiken var enkel- skrik högt och ilsket, allt som är fel och lite till. Förhoppningsvis kan eleven själv lista ut vad som är rätt. En ganska klassisk ridsportpedagogik, som jag tänker diskutera vidare i ett annat blogginlägg.

Det jag vill komma till är att Lindy trots det gentilt lät oss beridarlärlingar rida en gång i veckan för Gunnar Andersen, en legendarisk dansk dressyrtränare. Vi putsade stövlarna, tog på dressyrsadel och kandar. Jag minns hur fullständigt ointresserad jag var av dessa förmodligen fantastiska lektioner. Dels tyckte jag att han var gammal, dessutom pratade han en danska med ett hippologiskt ordförråd skolat långt utöver mitt.

Men det var något mer, en rädsla att han och mina ryttarkollegor skulle fatta att jag inte förstod någonting, att jag famlade i ett totalt mörker. Håll uppe garden, le och låtsas att du fattar. Rid på en volt längst bort, så att den gamla gubben varken kan se dig eller ha röstresurser nog att instruera dig. Titta bort så att du inte får någon fråga. Dessa tankar var undanflykter som skulle kosta mig många förlorade år av utvecklad grundridning. I min iver att lyckas hamnade jag i en egen liten bubbla där en autodidakt ridkänsla, baserad på att härma utan att riktigt förstå vägen till målet, blev mitt fokus. Det tog varken mig eller mina hästar mot några högre höjder.

Några år senare var det George Morris kurs på Flyinge. Under kvällen hölls en föreläsning, där han inledningsvis berättade om sin väg till medaljerna. Till min stora förvåning var det Gunnar Andersen som hade skolat honom i den grundläggande hoppdressyren. Mer allmänt känt, var det ungraren Bertalan de Nemethy som haft störst betydelse för hans hoppkarriär. Kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Det tog rätt lång tid innan jag faktiskt började förstå hur viktig grundridningen är för hästens gymnastisering. Det är inte bara smidigheten, utan även rakriktningen som är nyckeln till en ärlig bjudning till båda tyglarna. Först när detta uppnås kan hästen anses vara riktigt lydig. För att grundridningen skall få en positiv effekt på hästen, måste det utvecklas en förståelse för hästens anatomi och rörelsemekanik i kombination med en automatiserad sits och inverkan. Ett fåtal ryttare har en så utvecklad ryttarkänsla att de bara behöver känna, medan jag och många andra både måste känna, tänka och förstå.

Jag börjar förstå hur gammal jag är när många av mina läromästare, inspiratörer och tidigare hästägare rider runt på de evigt gröna ängarna. En av dem är ICA-handlaren, hingstägaren och den avsuttna hästkarlen Ole Madsen. Han var en god vän till familjen Fredricson när vi bodde i Uppsala. Dessutom var han Holsteinerfrälst, en ganska god frälsning under sjuttio-åttiotalet när det mest rann Trakehnerblod i den svenska halvblodshästen.

1989 gjorde jag militärtjänst på Livgardet som 420 Fredricson delandes våningssäng med 422 Gårdlund, vars far också var professor och mycket avelsintresserad. En dag blev jag inkallad till löjtnanten som förkunnade att jag hade fått permission för att hjälpa Ole Madsen att hämta en hingst i Danmark. Bättre än ålning medelst hasning, tänkte jag och gav mig iväg på en resa som skulle visa sig bli starten på min internationella ryttarkarriär.

Vi gav oss iväg i Oles gamla Mercedes och ett enaxlat, gult släp märkt med två stora Chiquita bananmärken, mot färjan Göteborg- Fredrikshamn. Vid hamnen väntade en riktigt gammal hästlastbil, med ett träbyggt skåp utan fönster och med ett tak så lågt att hästen fick ducka. När vi lastade av gick grimman sönder och hingsten visade upp en fantastisk ökad trav på kajkanten, barfota med en svans som nästan nådde till marken. Han var det vackraste jag sett. Hans namn var Rastell, då sex år gammal e. Raimondo- Gotyk - Atlas I- Granat- Markolf.


Rastell och jag på Hovstallet i Stockholm 1993.

På väg hem stannade vi vid en mack i Strängnäs och Ole ringde upp ryttaren han kommit överens med skulle rida hästen. Det visade sig att han hade fullt i stallet samt en del ouppklarade affärer med Ole. Jag satt där och hoppades att han skulle fråga mig om inte jag kunde rida hästen, men var alltför blyg för att föra det på tal. Sedan hände det då ofattbara, han frågade mig. Klart att jag sa ja!

Lång historia för att komma till lite slutsatser! Hingsten kunde hoppa. Han var extremt försiktig och bra bak, men lång i ryggen och svår att reglera. Jag kom in på kavalleriets officershögskola i Umeå 90/91 och började pendla från Flyinge. Det resulterade i att jag red på helgerna och att hästen reds lite hipp som happ däremellan. På den tiden var Kyra dressyrdrottning på Flyinge, så cool och skicklig som ingen annan.

Vid en middag i chefsbostaden sa hon till mig så att pappa hörde:

”Det kommer inte att bli någonting av Rastell om han inte kommer i kontinuerlig träning”.

Jag rodnade och började ursäkta mig hit och dit i vanlig ordning när man inte ser lösningar. Då sa hon på sin härliga finlandssvenska:

”Jag kan rida honom i veckorna när du är uppe i Norrland och fostras till en riktig man”.

Så blev det. Ett år senare hade jag en smidig, stark och rak hopphäst som jag skulle vinna min första 150-hoppning på, iklädd en röd ridkavaj. För att senare göra en lång och lyckad internationell karriär, där World Cup finalen i Göteborg och Europamästerskapet i Mannheim var höjdpunkterna. Vi red flitigt i det svenska nationslaget ibland annat Aachen, St. Gallen, Gijon, New York, Toronto och Falsterbo. Tack bästa Kyra. Nu började jag förstå vikten av att kunna utbilda hästar i ett utvecklat system!

Det är via dressyrarbetet man lär sig att vinna omhoppningar utan att chansa.

/Jens