Avel är ett område där jag är tämligen okunnig. Men enligt de uppgifter jag hittat föds det ungefär 2500 föl av svenskt varmblod per år. Siffran går väl lite upp och ner. 

Hur urvalet av hingst går till skiljer sig nog en del, vetenskapligt eller med hjärtat och det finns säkert fler sätt.

En av mina ryttare Ulrika Strandberg, som också är tränar-kollega har med sitt väldigt lilla avelsprogram, ett sto, lyckats få fram tre diplomerade hopphästar av fyra möjliga. Nummer fyra är inte riktigt kry och har nog aldrig varit det.

Urmodern Libertas SWB e. Levantos II som Ulrika tävlade i svår hoppning var en duktig häst. Det fanns nog en del egenheter i sinnelaget på "Berta", jag bara anar för jag var inte inkopplad på den tiden. Kanske är det den aspekten Ulrika tagit hänsyn till vid val av hingst, inget jag heller vet.

                                                                         foto: Therese Törnell

Vad jag däremot vet, är att Berta har reproducerat sig med den äran. Jag har under de sista åren jobbat med och följt de tre diplomerade avkommorna  sen respektive treårsålder. Den yngste, Cordillera (SWB) f.17 e. Contant Q fick sitt hopp-diplom igår. Han hoppar så jag njuter och han kan ståta med en 9:a på temperamentet vid gårdagens bedömning. Det är bra!

Den äldsta, Dogajolo (SWB) f.14 e. Daquar CC, tränas vid sidan om sin hopputbildning även i dressyr av Ulrikas syster Liselotte. Han var inte inte riktigt färdigutvecklad i sin rörlighet när han var tre, idag rör han sig riktigt fint.

Nummer två i skaran, Luccarelli (SWB) f.15 e. Elliot VDL får sin dressyrträning vid sidan av hoppningen av Ulrika själv. "Lucas" fick välförtjänt dubbeldiplom vid sin unghästtest. Han rör sig som en panter och ligger väldigt nära mitt hjärta. En spjuver som hoppar väldigt bra.

Till sist är det olycksfågeln Coralillo (SWB) f.16 som inte riktigt fått något flyt i livet. Han är under utredning och jag hoppas det ska komma fram något svar på varför han inte kan hantera sin kropp.

Bertas fyra avkommor vilka alla är kvar, förädlas och ägs helt eller delvis av sin uppfödare är begåvade hästar. Lille Coralillo vill, men kan inte för dagen. 

Det är roligt att det kan få lyckas även när aveln är i liten omfattning. Ett begåvat sto där ryttaren med sin erfarenhet av stoet har hittat rätt hingstar, har lämnat avkommor med goda anlag.

Vi jobbar vidare och har ett intressant projekt med Dogge och Lucas, dressyr och hoppning hand i hand kan vi kalla det. Tränarsamarbete över gränserna! Vem vet kanske minstingen Cordillera också får vara med så småningom. Spännande är det!

                                            Hej å hå //Kajsa

Ridsportens Innovationer är ett nytt begrepp i ridsporten. Just nu hittas det på som aldrig förr och en del idéer är bättre än andra. Att rida program under tävlings-lika former och få en bedömning är ett bra sätt att träna. 

Som med allt i världen är påhittighet när den fungerar alldeles lysande. Vi människor har ju kommit på en del bra saker under årtusenden. Att tända eld och få ett hjul i rullning är saker som säkert uppfunnits när tiderna krävt en utveckling. Förr kanske vi hittade på lite mer för att överleva men att vara kreativ är något gott.

Den digitala programridningen som Ridsportens Innovationer startade är över och ca 100 ryttare (tror jag) har deltagit. Ryttarna har varit uppdelade i lätt och medelsvår klass. Ryttarna har kunnat välja program inom varje avdelning vilket jag tycker är bra. 

De filmade ritterna har bedömts av kvalificerade domare och efter det har domarna plus en representant för organisationen utsett ett segrande ekipage. Exakt vilka parametrar som avgjorde vet jag inte, men vad jag vet är att ett ridskoleekipage vann avdelningen Lätt Klass.

Jag känner faktiskt ekipaget för det har Västerviksortens Ryttarförening som hemmaklubb och där har jag haft träningar under några år. Där har jag fått det höga nöjet att träffa och lära känna bland annat Rigoletto som vinnarhästen heter. Fast när vi träffades första gången, på en clinic för ridskolan döpte jag honom till Rally-Kalle. Han fick verkligen upp draget under galoscherna den eftermiddagen!

Vid det tillfället reds han av Åsa, också en ridskoleryttare men för det mesta var det dagens segerryttare Ingrid Lindebratt som var med på mina träningshelger. Det är inte ekipagets första framgång för de har tävlat innan men jag tror detta smäller allra högst.

Det är roligt att se hur rutinerade instruktörer på en ridskolan fostrar goda ryttare och kapabla hästar. Jag hade turen att få samarbeta alla instuktörerna på VORF och deras utveckling var lika god som deras elevers. Det kändes lite tungt när jag fick inse att den långa resan tur och retur gjorde en fortsättning omöjlig. Från kust till kust  i detta landet får man köra bil och det är långt tvärs över landet.

Tack för initiativet säger jag till Ridsportens Innovationer. Precis så här tycker jag att den digitala utvecklingen av ridsporten ska fungera, det ska ge så många som möjligt chansen att få prova på. För de som tycker tävling och träning mot tävling är roligt är detta ett bra alternativ, kanske inte bara nu utan även när pandemin släpper taget om oss.

Alla har ett stort ansvar här, för det finns ingen som håller koll på hästarnas väl och ve. Här finns inga överdomare eller tävlingsveterinärer. Men jag tror och hoppas att alla ser till att allt går rätt till, precis som vanligt.

Nu ska jag läsa vidare om det jag ska skriva om nästa gång, mirakelmössan. Rally-Kalle och Ingrid kom liksom emellan och det var bara roligt!

                                                    Foto: Lisa Sernfalk

                             Hej hopp i den nya digitala ridvärlden!  // Kajsa

Nu skickas utmaningar kors och tvärs på sociala medier. Ska jag inte lägga ut en bild på min hund eller stöttande partner i livet så ska jag klappa händerna kl. 20.00. Allt är tänkt att pigga upp i dessa dystra tider. 

I hästvärlden är det tungt för alla tävlingsryttare som ser vårsäsongen segla bort i Corona-diset. Det blev inget med något. Allt står på vänt, eller? Det verkar som det föds kreativitet ur eländet, vi människor är uppfinningsrika! Hjulet fortsätter trots allt snurra om än lite annorlunda och långsammare.

Nu poppar online-tävlingarna upp, lika välkomna som morotsblast i rabatten på våren. Det finns en tröst i tävlingstorkan!

Det finns fler utvägar ur motivationsbristen, höj din nivå och utmana dig själv med mer bra träning. Alla kan bli bättre ryttare, alltid. 

Jag tävlar nu för tiden inte i ridning men golf och fick igår beskedet att alla tävlingar tills vidare är inställda. Surt, jag har en uppåtgående formkurva och var taggad inför starten av seriespelet. Tji fick jag. Men efter ett besök igår hos min eminente tränare/mentalcoach Lasse är jag på hugget igen.

Med nya verktyg för att höja nivån på den svagaste delen av mitt spel är jag full av motivation. Precision kräver mycket och bra träning, det hinner jag nu. Jag kan också gå fler träningsrundor på banan för att befästa vad träningen förhoppningsvis ger mig. Rakare och mer exakta slag ger mig en lägre score. (Färre antal slag= bättre poäng)

Det behövs någon som tror på en och kan ge bra guidning i träningen, sen är det bara att ta tag och ge sig själv möjligheten. Målet sätter du själv och vips utmaningen är klar!

En annan utmaning, i ridsporten blev jag en del av i förra veckan. En av mina hoppryttare hade utmanas av en vän och kollega att ta ett ordentligt steg utanför komfortzonen. Nu tränas det kan jag lova. Två killar i hoppsporten ska tävla i dressyr mot varandra, i dressyrsadel, online. Allt filmas korrekt och bedöms av en utomstående och objektiv domare.

Så nu sitter två hoppryttare, killar i trettioårsåldern som tillbringat all sin uppsuttna tid i hoppsadlar över hinder och tränar dressyrprogram. Med allt vad det visat sig innebära ...

Halten ska vara DÄR! Övergångar, upptagningar, enkelt byte vad är det? Vi hade riktigt roligt på träningen förra veckan när vi introducerade programmet, Msv B:2.

Det var en utmaning för mig att förklara, visa och instruera. Ryttaren är rutinerad men i en annan skola. Som tur var hade vi en hel hög med hästar att tillgå även om den utsedda "dressyrhästen" fick extra slipning. De andra fick stå till tjänst som övningshästar på var sina delar. En rolig dag i ridhuset hade vi och som sagt utmaningen var lika stor för oss alla.

Tävlingen avgörs i påskhelgen, funderar på om jag ska starta lite betting? Vi har ett träningstillfälle kvar, här ska gnetas! Ni ska få ett smakprov, en stil-bild. Det är inte den utvalda hästen, vi är lite hemliga men ni (motståndaren) kan få se hur snyggt ryttaren sitter. 

Som sagt, se det ofrivilliga tävlingsuppehållet som en tillgång. Gör något nytt, det finns oändligt med saker att lära sig. Allt för att bli en bättre ryttare. Om jag får tillåtelse att publicera filmerna kommer de här, håll nu tummarna för min ryttare!

                                       Hej hopp i vårsolen! //Kajsa

Hej! I denna orealistiska röra som världen är nu tänker jag dela med mig av mina funderingar om andra saker än virus och elände. Lite tankar om ridlära, rätt upp och ner.

Det finns oftast fler sätt att förklara en företeelse. Själv använder jag gärna bildspråk för att försöka tydliggöra ridningens alla mysterier. En dag när jag skulle förklara varför och hur hästen hamnar i framvikt använde jag skottkärran. Alltså vad som händer om jag lastar skottkärran fel och kör den i en nedförsbacke. Det är sällan lösningen att försöka springa fortare då för att hitta balansen igen.

Igår när jag skulle förklara hur en volt ska ridas hamnade Göteborgs fina spårvagnar i fokus. Vem vill åka i en spårvagn som inte håller sig kvar i sina spår? Att lära ut handlar inte så mycket om att, utan hur något ska göras och framförallt varför. Det kan vara svårt att hitta rätt ord.

Förhållning är ett uttryck det finns många tolkningar av. Hur ska jag få min häst att förstå hur den på bästa vis ska växla ner i tempo, byta gångart i balans eller stanna? Jag skulle kunna fylla en mindre bok med alla förklaringar jag fått om hur det är tänkt att en förhållning ska göras. För att sen inte tala om hur hästen ska förstå vad den förväntas göra. 

Vad ingen vill med en förhållning är att hästen "hamnar på näsan", alltså i handen på ryttaren och i framvikt. Tyvärr är det ett vanligt resultat. Utan att det är statistiskt säkerställt kan jag säga att det vanligaste problemet ryttare upplever är att hästen hänger i handen. Förhoppningsvis inte alltid men tillräckligt ofta för att det ska bli obekvämt och tungt att rida.

Hästen gillar definitivt inte bli dragen i munnen eller få huvudet fixerat i någon position. Så det gäller att lära sig att hantera tygeln med finess. Bett och snören av olika sort löser sällan eller aldrig problemen.

Det finns ett gammalt uttryck jag tycker skulle användas oftare vid utbildning av både hästar och ryttare: "Hästens accepterande av bettet". Det bygger på att hästen fått tid att förstå sin del och att ryttaren har insett hur tygeln verkar som bäst.

En häst ska kunna klara att hålla balansen i alla övergångar, den ska inte hamna på näsan. Gör den det har det begåtts ett fel av ryttaren. Ganska enkelt att räkna ut. Sen är det bara att göra om och göra rätt.

En kväll i solnedgången var jag ute vid havet för att få lite fina bilder av en vacker kvällshimmel. Jag lyckades skrämma upp ett andpar, men inte mer än att de landade strax igen, lite längre ut. Kameran hann med även om kvalitén på bilderna blev sådär.

När jag satt hemma och tittade på bilderna i datorn kom jag på att det var en bra liknelse. Hästen behöver "landa", minska tempot eller stanna som en fågel gör när den ska landa på vattnet. Bromsa upp farten, sänka rumpan och landa mjukt på vattnet med rumpan först och huvudet över ytan.

Då är det funktionellt och dessutom vackert att se på. Sen kan de "simma" vidare om det är tanken. Egentligen ganska enkelt?

Nu när allt är upp och ner och det finns få tävlingstillfällen är det ett ypperligt tillfälle att träna, träna, träna. Förhållningarna kommer sitta som en smäck. Tänk på att du aldrig är starkare än en häst.
  
Lycka till!   
//Kajsa                                                     

Som alltid, en vanlig ledig söndag läser jag Göteborgs-Posten till frukost. Ledighet betyder läs allt, även Sport- och Kultursidorna. Där, på Kultursidorna läser jag en artikel om Svenska Balettskolan i Göteborg. Den artikeln har jag gått och funderat på hela dagen..

Jag liknar ofta dressyr med dans eller mer specifikt, balett. Jag vill att dressyr ska se ut som dans, när den är som bäst. Kontroll, styrka och balans i symbios med förståelse, det är mitt mål.

(Balett (av italienska balletto, diminutiv av ballo, alltså ’liten dans’) är en dansform uppbyggd på formaliserade positioner och rörelser som är mycket krävande i fråga om styrka och vighet.  Ur Wikipedia)

I GP:s artikeln läser jag:

"Man måste lära sig att stå still innan man kan börja dansa. Du måste förstå hur du bygger din kropp, de olika delarna på varandra, som klossar. Du måste lyssna på läraren som förklarar. Sen kan du börja röra på dig."  Susanne Lindström, danslärare Svenska Balettskolan.

Hästen är som en elev i balettskolan. Den behöver lära sig hur den ska bära sin kropp och sin ryttare på bästa vis. Vi behöver förklara och upprepa och hästen behöver lyssna. Styrkan kommer med genomtänkt träning. Likadant är det med balansen och de tekniskt svåra rörelserna(positionerna) Träning, upprepning och tålamod.

Jag tycker att balett är vackert att titta på, nästan lika vackert som det är att se en dressyrhäst i fullkomlig balans bära sin ryttare.

På ett annat ställe i artikeln läser jag:

"Det finns en kulturkrock mellan det svenska jämlikhetsidealet och den traditionella baletten med fokus på solister. Det är inte alla som lyckas bli dansare. Men att inte bli dansare betyder inte att man misslyckats. Att våga, att satsa och anstränga sig är starkt. Det visar att vi människor kan och klarar mycket mer än vi tror. Det kan alla ta med sig." Olof Stigert f d rektor.

Det är också precis som med dressyr och tävling, alla ryttare kommer eller vill inte hela vägen fram till Grand Prix med sin häst. Men de har försökt och det är gott nog, med nästa häst kanske de når ända fram.

Men hur du än sätter dina mål i ridningen, tänk på att det är fantastiskt att dansa med någon som är följsam. Någon som vill det du vill ...

                    Här dansar Amazing med sin ryttare.

Det finns en fin beskrivning på hur dressyr kan vara:

"Att bringa de båda varelsernas tyngdpunkter i samklang, så att hästen inte störs i sin rörelse hör till ridandets konst."   A. Podhajsky

                                          Dansa vidare!  /Kajsa

Det mesta hänger ihop när det gäller ridning. Pratar vi om sitsen så hänger ALLT ihop. 

Har ryttaren god kroppskontroll, vet hur sitsen fungerar och påverkar hästen är allt som det ska.

Finns det nåt på mitten av ryttaren, biten mellan höft och armhåla, som inte fungerar riktigt sprids "felen" som ringar på vattnet utåt i ryttarens kropp. Det ger en "enkel" felsökning. Starta på mitten, med bålen och jobba därifrån. 

Som vanligt när något dyker upp i mitt huvud har funderingen väckts på en träning. Som i morse när jag träffade en ny ryttare. Det var en ganska rutinerad ryttare, som till vardags arbetar med hästar.

När det kommer en ny ryttare brukar jag titta när de rider några varv i de olika gångarterna samt på vad ryttaren har för position i sadeln. Sen ber jag alltid om en kort sammanfattning av ridkarriären och frågar hur ryttaren ser på sin ridning.

I morse kom vi ganska snabbt in på sitsen. Ryttaren satt ganska bra i sadeln, rätt upp och ner men hade bland annat problem att hålla still händerna. Sen gav det ena det andra, jag var på de stela vristerna och det slutade med att ryttaren berättade att den alltid fått höra att den skulle hålla still underskänkeln. Det hade resulterat i stela ben.

Jag fick för länge sen en kommentar i ett domarprotokoll om en "ringande underskänkel". Det glömmer jag aldrig ...  Det var innan videofilmandets tid, ingen visste väl hur de såg ut när de red? Men vem vill ha en ringande (flaxande) skänkel?

Klämmer ryttaren med lår och knä, slår underskänkeln.(Gäller nedsittning i trav)

Det är en "ringande underskänkel". Som jag slet för att bli av med den! Det tog många år under skickliga Richard Whites öga att få rätt på kroppen, så skänkel la sig stilla intill hästen, med foten fjädrande i stigbygeln.

Bilden till höger visar en korrekt placerad skänkel på en av mina elever. (Estetiskt tilltalande också, snygg färgmatchning och en bra variant av sporre.)

Är det rätt på mitten, blir det rätt i ändarna. Skänkeln, armar, händer och inte minst ryttaren huvud får möjlighet att hamna rätt och fungera där de ska. Försöker man rätta till felen omvänt, utifrån och in då finns det stor risk att man skapar nya, mycket krångligare problem än man hade från början.

Det finns paralleller i andra sporter, som golf. Att svinga en golfklubba korrekt för att få ut maximala slag är lika svårt som att sitta och rida rätt i sadeln. Är du stel i höfterna och rör kroppen fel skiter sig resten. Du kan som i ridning alltid kompensera och hitta en hyggligt fungerande väg, men riktigt rätt blir det inte.

Det finns inga genvägar. Tröttsamt att höra kanske, men det är den bistra sanningen. Det kan du som ryttare fundera över när det dyker upp olika så kallade hjälpmedel för att fostra in ryttarkroppen i en bra position. Det finns inga genvägar ..

Vill du lyckas fullt ut gäller det att göra om och göra rätt. Kroppskontroll, balans och insikt, sen sitter du som en smäck i sadel. Eller slår en golfboll långt, snyggt och rakt. Det tar sin lilla tid, var beredd på det. Det är en givande tid.

                                             Hej hopp // Kajsa

Flyinges stora ridhus är sällan så andäktigt tyst som när Kyra hälsar på och pratar ridning. Den jag vet fått samma koncentrerade uppmärksamhet är Carl Hester. Men Carl och Kyra är lika goda föreläsare och besitter samma imponerande erfarenheter. Har vi tur eller vi här i Sverige som får dessa ridningens giganter på besök?

Igår var inget undantag, tystnaden lägrade sig när Kyra fick ordet och sedan satt alla åskådare och lyssnade koncentrerat i tre timmar. Vid några tillfällen tittade jag mig runt och det var så att hon hade ALLAS uppmärksamhet. 

Det roliga är att hon kommer ju inte med något nytt. Vad hon gör, är att försöker få in vikten av god basridning i våra arma huvudet. Precis det vi behöver få upprepat för oss om och om igen.

Jag roade mig med att sammanfatta gårdagens clinic, på det enklaste sättet.

* Sitt rakt upp och ner

* Dra inte i tyglarna

* Låt bli att klämma med skänkeln

* Rid inte så fort

Enkelt ... och varför ska det krånglas till? Varför uppkommer det avvikande tolkningar av dessa enkla grunder?

Alla hästar, oavsett vad deras uppgift blir i livet behöver god utbildning. Det behöver hjälp att bli liksidiga, balanserade och trygga i det de förväntas göra. Hur svårt kan det vara?

Sätt hästen på linjen, se till så den kan gå rakt i egen balans. Använd rätt tygel att vända med, vänster tygel för vänstersväng och höger för högersväng. Lär hästen att behärska sin steglängd och att kunna variera den efter behov.

Förstå att hästen från början är ett oskrivet blad och alltid utan egen agenda. Spänn bågen lagom mycket i taget, lätta på handen och belöna.

Jag tackar för onsdagens självklarheter och önskar att Kyra aldrig ledsnar på att förkovra oss, för då finns det hopp.

                                      Hej hopp // Kajsa

Dagen L, första Långkalsongdagen för höstsäsongen 2019. Mössan har redan varit på vid flera tillfällen men när långkallingarna åker på då är det kallt. Äntligen? Nää ...

Att vara i ridhus höst och vinter är inte njutbart. Jag kan jämföra med att föda barn, det är tur att kvinnan glömmer mellan barnen annars skulle det bara bli ett. Hade jag inte haft så dåligt minne och glömt vintern i mars varje år hade jag ALDRIG valt mitt jobb.

De här första kalla dagarna är jobbiga, jag har fullt upp med att låta bli att reta upp mig på småsaker. Ett exempel som kan få mig riktigt sur är om någon säger: Kallt nu? Det är ju plusgrader, vänta tills det är tio grader minus, då kan du gnälla!"

Det är värst NU, för när det är januari, i meter snö och minusgrader har jag vant mig. Förlikat mig och börjat räkna dagarna till vårdagjämningen. Så funkar jag och jag fryser NU.

Men som tur är finns det guldkorn även en sketkall dag i oktober. Solen sken idag till exempel, iallafall utanför ridhus nummer två. I dagens båda ridhus sken ryttarna upp miljön med sin närvaro och sitt engagemang. Det värmer en kall tränare.

Efter det träffade jag en väldigt söt men ängslig nykomling i landet. Hon anlände häromdagen och vet nog inte riktigt vem hon ska gilla. Men hon kom fram och åt morot ur handen på mig, det värmde ända in i hjärteroten. Dessa fantastiska hästar.

Sen ÄNTLIGEN!

Kyra kommer och håller clinic för vetgiriga ryttare och andra (frusna) människor.

6 november på Flyinge, kom ihåg! Jag har biljetter i tryggt förvar.

Detta lyste upp hela tillvaron. Ibland känner jag att jag behöver någon att lyssna på, någon som har kunskap. Nån som med sans och balans kan berätta och förklara. Jag kan vara tyst, luta mig tillbaka och njuta av kvällen. Jag säger det igen, ÄNTLIGEN!

                                  Håll er varma! Hej hopp /Kajsa

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

Träning med hästar består att en del praktiskt arbete och 37 delar tankearbete. I alla fall när de gäller de där hästarna som är lite utanför det vanliga. Hästarna som har lite för mycket eller ibland lite för lite av det vi vill ha.

Ett moment där man kan stöta på patrull i hästarnas utbildning är galoppombyten. Funkar det inte hyggligt från början kan det lätt byggas på spänning, frustration och allmänt trassel. Hästen på filmen, Delores en av mina tvåhundra favoriter hade från början jättestor galopp. Lägg till en del avvikelser från den för en dressyrhäst ideala exteriören så vips uppstod meningsskiljaktigheter. Vi har tränat ... 

Vi har tränat på att ta kontroll över språnglängden, att behålla balans och tajming i hjälpgivning. Själva bytena har vi bara testat nån gång då och då. Vi har närmat oss med små steg och det var i hoppningen jag första gången såg att hon enkelt kunde byta. Alldeles själv som en duktig hopphäst bytte hon rent utan att skena iväg.

Där var det, "kan själv". Jag gick hem och funderade ... och funderade ...

Sen gjorde jag en övning med hinder fast utan att hon skulle hoppa dem och hon bytte lugnt och fint åt bägge hållen. Sen testade vi utanför ridbana och manege, för att avdramatisera. Det funkade till och med att göra flera i rad. Visst, hon blir laddad men kontrollerbart laddad, stort framsteg.

Igår skruvade jag upp svårighetsgraden och det funkade! Då hann jag inte filma men jag fick en snutt förra veckan när vi var på gärdet i hagel och storm.

Tänk utanför det vanliga när det är svårt. Det är ett hett tips från mig!

                                         Hej hopp / Kajsa