Här är ett gäng Flyingeryttare som gör sig redo för avfärd till OS i Barcelona 1992. Känner ni igen dem?
  
Innan Falsterbo flyttade familjen Fredricson med hästar in på Flyinge för en vistelse över sommaren. Det kändes bra att Isabelle och lilla Filippa skulle få lära känna Flyinge och Skånes ridsportkultur. Dessutom går det inte att komma ifrån att Flyinge ligger mer centralt för internationellt tävlande än Ridskolan Strömsholm.
  
Vi har hyrt chefsbostadens ovanvåning, där jag hade förmånen att växa upp som tonåring. Minnena fullständigt fyller min själ. Jag känner hur hästmänniskan Jens formades här, vilket jag är så tacksam för idag. Under en 30-årsperiod är det klart att människor kommer och går. Många av dem som jag tog intryck av rider nu på de evigt gröna ängarna, andra har suttit av eller är spridda över världen. Några finns också kvar här på Flyinge, de är härliga att träffa och vi har blivit fantastiskt väl mottagna.

Flyinge år 1983 var jag yngst i laget, på träningen och vid fikabordet. Jag lyssnade, härmade och ifrågasatte – nyfiken med ett driv att lära mig så mycket jag kunde om banhoppning. Många av de duktiga Skåneryttarna hade då inga ridhus och när frosten kom sökte de sig till ridskolorna för att kunna träna vintertid. Hit kom ryttare som Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson, Maria Gretzer med flera. Det var naturligt att höja, kratta, rida med, rida fram eller avsluta ett ridpass och till och med någon gång få hoppa några språng på deras hästar.

Jag hängde alltid i ridhuset, för där pågick ständigt något i hippologisk toppklass. Göran Lindstrand gick och tömkörde, Kyra Kyrklund skolade hästar och elever mot mästerskap som om det var det naturligaste som fanns och alltid skulle finnas. Peter Eriksson var innovativ och körde sina hopphästar under en period för att stärka påskjutet. Vilka minnen! Och där satt jag, mitt i denna virvelvind av kunskap och driv. Det var där ryttaren Jens Fredricson formades, samt tron på att inget är omöjligt.

Alldeles för många av dagens unga ryttare, blir för ensamma i den vardagliga träningen. Att träna ihop är underskattat i vår sport i jämförelse med andra idrotter. Kanske är det därför jag trivs så bra på riksanläggningarna.

Det är en stor fördel för de unga ryttare som lyckas skapa glädje i att utveckla en god grundsits och position i luften som verktyg att förbättra sin inverkansridning. Inverkan är som konstnärens händer som formar leran och en välutvecklad inverkansridning skapar en fantastisk grund för framtiden.

Det är och kommer alltid att vara lättare att lära in än att lära om.
  
/Jens