Unni på hästarna Box Car Willie och Doobie i Drammen.
FOTO: Paulo Velez/HorseMultimedia.com
  
En ryttare som får bråda dagar i Falsterbo är Unni Ragnarsson, 14 år. Hon kommer från lilla Bondersbyn utanför Kalix i Norrbotten och rider stor häst sedan ett år tillbaka. Både i allsvenskan och i childrens-klasser.
   
Text: Anki Yngve
  
Unni har under våren ingått i Piteå Ridklubbs elitlag, som vann semifinalen på Strömsholm. Dessutom vann hon childrens-klassen samma helg, blev uttagen till landslaget och fick rida NM i Köpenhamn. Under Falsterbo Horse Show startar hon både allsvenska-finalen och finalen i Mountain Horse Children’s Challenge.
  
Hej Unni, först och främst, hur var childrens-NM i Köpenhamn förra helgen?
– Det var kul att få åka på ett mästerskap och framför allt att bli uttagen till laget. Vi tog lagbrons och jag blev sexa individuellt, vilket jag är nöjd med då jag endast har ridit Doobie sedan i februari. Hon rev bara en bom på fem rundor.
  
Du är 14 år och redan framgångsrik. Berätta, hur är det att tävla med Kalix som utgångspunkt?
– Det går bra, men det blir mycket resande om man vill åka på större och lite mer speciella tävlingar. Alla kval går långt söderut. Vi hade 35 mil till närmsta allsvenskaomgång och 94 mil till närmsta Children’s Challenge-kval, till exempel.
– Annars är det inte så stor skillnad, när man inte har så mycket tävlingar i närheten blir det oftast att man tränar mer, vilket kan vara till fördel ibland.
– Jag är tvungen att rida ut väldigt mycket då jag inte har egen ridbana, det gör att mina hästar automatiskt blir ganska vältränade. Dessutom tror jag att hästen tycker att det blir roligare att hoppa när den slipper göra det jämt, så det finns både för- och nackdelar med att bo som jag gör.
  
Men just nu befinner du dig i Skåne?
– Jag bor hos mormor och morfar och har Doobie uppstallad hos mammas kompis Maria Alfredsson, sedan childrens-kvalet på Åby. Det blir för långt att åka fram och tillbaka när det nu blev både NM och Falsterbo. Eftersom jag har sommarlov går det bra att vara borta så pass länge, jag missar inte någon skola. Annars hade det inte gått.
  
Piteå vann Agriaallsvenskans semifinal på Strömsholm. Vad är målet i Falsterbo?
– Det är ju ett snäpp svårare nu och det blir debut för min del i 1,35. Men alla hade bra lag på Strömsholm och ändå vann vi, så jag tror att vi har en god chans i Falsterbo. Vi satsar på pallplats!
  
Dina lagkamrater har en bit att åka, hur lägger de upp resan?
– De flesta tävlade i Sundsvall förra helgen och fortsätter nu neråt. De stannar nog på vägen i Enköping hos Micke Schultz, vår tränare, och sedan kör de hela vägen till Falsterbo.
  
Du rider alltså både allsvenskan och childrens-klasserna under FHS. Vad tycker du om den här nya kategorin, alltså barn och ungdomar på stor häst?
– Jag tycker det är kul att det finns klasser för oss yngre. Övergången från ponny blir lättare när man fortfarande kan tävla mot dem som är lika gamla som en själv, men i en annan kategori. Ännu finns det ju väldigt lite childrens-klasser, även om det har blivit betydligt mer sedan förra året. Det finns inte sådana klasser uppe hos oss, därför tävlar jag väldigt sällan ”childrens” utan oftast mot vuxna.
  
Ni föder upp egna hopphästar hemma i Bondersbyn, berätta!
– Ja, vi föder upp hopphästar under namnet ”Northern Jumping”. Bland annat har vi sålt hästar till Tyskland, England och Belgien, och så inom Sverige så klart. Många av hästarna säljs som föl, men vi har ett par unghästar som är på utbildning och som jag förmodligen ska få hem och rida. Kanske nästa år.
– En av mina favoriter är Northern Comme Plot (e. Plot Blue – Contender), hon är min men bara fyra år ännu. Sedan köpte mamma ett sto, Ayala (e. Contender – Cento), som har fått två föl och som nu har börjat tävla. Henne ska jag nog också börja rida, får se vem av dem som kommer hem först.
– Nu när jag rider stor häst kommer vi att behålla lite fler av uppfödningarna. Vi har bland annat ett ettårigt sto e. Stakkato – Embassy I – och fick ett sto e. Cristallo I i år som ser jättefint ut. Hon blir också kvar!
   

FOTO: Victoria Mickelsson

Minna Telde är tillbaka i rampljuset efter en längre tävlingspaus. Men snart blir det uppehåll igen, den rutinerade ryttaren väntar sitt andra barn. För en kvinnlig ryttare på högsta nivå gäller det att planera in barnafödandet mellan mästerskapen.

Text & foto: Ida Röök

Vi har inte sett så mycket av Minna Telde och hennes svarta hingst Santana på sistone. Efter VM gick topphästen in i väggen, det tog lång tid för honom att komma tillbaka igen.
– Han var jättetrött. Vanligtvis är han en häst med mycket motor och "go", men då såg han ut som en gammal valack i hagen. Han orkade ingenting och det tog tid att få honom att hitta gnistan igen, säger Minna.

Fick en lång paus
Santana fick helt ledigt, han gick i hagen och skrittades bara ut i skogen. Först när han kändes redo satte Minna igång att träna honom igen.
– Det har inte varit något fel på honom rent medicinskt, men han vara bara platt. Helt slut. Jag fick vänta ut honom tills han ville börja jobba igen.
VM var den senaste tävlingen de gjorde tillsammans, innan världscupen i Friends Arena nu i helgen (där ekipaget slutade trea).
– Men jag älskar ju det här. Att tävla är det bästa jag vet, säger Minna.
Snart väntar dock paus igen, inte för Santana dock. Minna väntar barn och under tiden hon tar ett uppehåll hålls hästarna igång av tränaren och kollegan Cecilia Kristoffersen och hennes man Einar Kristoffersen.
– Graviditeten är planerad och jag är fantastikt glad för att det fungerade att planera in den nu, att det gick som jag ville, säger Minna.

Rider så länge kroppen vill
Planen är nämligen att Minna Telde ska vara tillbaka i sadeln i god tid inför Falsterbo nästa år, barnet i magen väntas komma i april.
– Man måste ha en plan och jag vill rida Falsterbo för att sedan kunna vara med på EM som går i augusti nästa år. Anledningen till att jag ville ha barn nu är för att jag inte vill vara gravid över OS i Rio. Och så vill jag heller inte att Ruben, som är tre och ett halvt, blir för gammal så att det blir för långt mellan syskonen, säger Minna.
Hon rider så länge kroppen vill.
– Jag mår jättebra, mycket bättre än jag gjorde när jag väntade Ruben. Men det är kroppen som bestämmer, jag äventyrar ingenting utan låter den tala. Eftersom jag har ett så bra upplägg med Cilla och Einar behöver jag inte känna någon press heller. Jag kör på så länge det går, säger hon.
   

Missade ni Minnas häftiga julkür – som hade premiär i Friends Arena? Se den här!

Fem ryttare ställde upp i söndagens sista hoppklass - Malin Baryard Invitational. En hoppning där Malin, vid sidan av sig själv, även bjudit in tre ryttare plus lät publiken rösta in den fjärde.

Peder Fredricson, som blev inröstad av publiken, lovade att rida så snabbt han kunde - och det gjorde han. En bom föll tyvärr för honom och H&M Sibon, så Peder slutade på tredje plats.

Malin Baryard Johnsson red sin Corporal VDL, en häst som verkligen är en fröjd för publiken att titta på. Hans språng är spektakulära, men kanske stannar han lite för länge i luften? Tyvärr blev det tidsfel, utöver felen för en rivning i varje fas.

John Whitaker hade inte tur i klassen, det såg ut som att han höll på att riva ett hinder med foten i första omgången. I fas två åkte det hindret ner, men då på grund av Lord of Arabias hov, inte ryttarens fot i alla fall.

Det stod alltså mellan herrarna Jur Vrieling och Roger Yves Bost, två snabba ryttare som inte släpper en seger frivilligt. Resultatlistan vittnar om att de gav allt de hade, det skilde endast några hundradelar.
Roger Yves Bost som tävlade för första gången i Sverige 1977 – då på ponny-EM – red kaxigt, snävt och målmedvetet. Han kanske inte rider snyggast, men oj så effektivt han kämpar med sin häst över varje hinder.

För segern belönades han med en Volkswagen Tiguan och ritningar till ett arkitektritat hus, något som faktiskt kan komma till användning inom en snar framtid.
– Min dotter ska gifta sig i sommar, efter det kommer familjen att bli större så hon behöver ett hus, sa Roger.
Vad tycker du om klassen, Bosty?
– Vilken stämning och publik! Jag trodde inte att jag skulle vinna, men tänkte att jag får göra mitt bästa.

Även banbyggare Peter Lundström var nöjd med dagens klass, och ännu mer med veckans samtliga banor.
– Med en så bra arena blir det bättre resultat och trevligare ridning, eftersom utrymme finns. Och vad jag har hört så har ryttarna varit nöjda.
– Vi ska vara väldigt glada över att vi har en så fantasisk banbyggare som Peter i Sverige, han bygger riktigt bra banor, inflikade Malin.

Resultat

Janelle Larsson åker hem med dubbla rosetter efter söndagens tävling. Hon kom på andraplats i kvalet och vann finalen, som reds framför fullsatta läktare.

C-ponnyn Sabrina Fair såg ut att gilla fart och fläkt lika mycket som sin ryttare. Det var ingen tvekan om att de satsade allt i omhoppningen.


Sabina Fair och Janelle i kvalklassen.

På andra plats kom skicklige Tom Svitzer med Snow Flake, endast en sekund efter segraren Janelle.

Tom Svitzer och Snow Flake.
 
Resultat