Lovisa Munter

Äntligen hemma från Prag. Eller äntligen, tävlingen i den tjeckiska huvudstaden bjöd även i år på magi. Får ni någon gång chansen att åka dit och uppleva tävlingarna där - åk! Det är en av mina absoluta favorittävlingar med atmosfär som bara de svenska tävlingarna (jag må vara partisk här, men ingenting slår atmosfären i Göteborg) rår på. Jag hade bara Buddy med mig både i fjol och i år så jag har haft ynnesten att kunna se någon stor klass från läktaren båda åren, vilket jag normalt sett aldrig har tid med. Stämningen är otrolig! Jublet när det tjeckiska laget Prague Lions tog sig vidare till söndagens lagfinal ger mig fortfarande gåshud.

För vår del var veckan minst sagt en berg-och-dalbana. Buddy har inte tävlat inomhus sen Prag förra året(!) och det räcker med att titta på honom, hur stor han är och hur han galopperar, för att fatta att den här hästen inte är skapt för trånga inomhusarenor. Första dagen hoppade vi en uppvärmningsklass där han var spänd, men hoppade bra. Andra dagen var det dags för lagklass och tja... Det var ingen succé. Han var spänd redan inne på framhoppningen och väl inne på banan föll tre bommar. Övriga lagmedlemmar hade liknande resultat och laget lyckades inte ta sig vidare till semifinal. Inte för att vi hade räknat med det heller, hela säsongen har varit lite stolpe ut för oss.

Bertram valde att rida honom i en av kringklasserna på fredagen för att låta honom få ta sig runt arenan i lugn och ro en gång till innan grand prix:en. En bom ner och åtta tidsfel, en riktig skolrunda. 

Hade absolut inga högt ställda förväntningar inför lördagens GP eftersom han varit lite sisådär under veckan, hoppades mest att de skulle göra en okej runda. Men så ska man aldrig räkna bort Buddy när det verkligen gäller... Han var som en ny häst redan på framhoppningen, scopet vi saknat både i Riyadh och under lagklassen var plötsligt tillbaka och han såg ut som sig själv igen. En snöplig ryttarmiss till sista hindret ledde till att sista bommen föll men vi var alla otroligt nöjda. I andra rundan stannade alla bommar kvar i skållorna och de gick upp i ledning! Att vi sedan precis missade podiet efter att Julien, Henrik och Max var snabbare gör helt ärligt inte så mycket. Hade de inte haft den lilla, lilla missen i första rundan hade de vunnit och det är så klart surt att tänka på men jag är bara så glad att han är tillbaka i toppform igen efter sin lilla höstvila. 

Det är en sak jag aldrig riktigt kommer förstå med varken min ryttare eller häst, de kan gå in i en trevlig 150 och ha tre ner på torsdagen, men när det verkligen, verkligen gäller och alla andra tycks ha problem, då är de nästan alltid på topp. VM-finalen (lag) i fjol hade bara sex nollor, lagfinalen i Prag i fjol hade bara tre dubbelnollor och i Spruce var det bara en häst som var dubbelnolla i nationshoppningen, varje gång var de felfria.

Kom hem i söndags kväll och igår jobbade jag hemma på gården. I morgon åker vi till Sentower med 13(!) hästar så det var mycket som skulle packas och klippas. Buddy gick i hagen hela dagen med sina shettisar så han var nöjd! Han har en vecka ledigt innan det är dags för världscupspremiär i A Coruña och veckan efter är det Geneve. Sen hoppas och tror jag att årets säsong är över för vår del, sju veckor i rad på tävling utan paus är i hektiskaste laget.


Läst 7655 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
16
2023

Hej! Det var ett tag sedan (som vanligt), men den här gången har jag faktiskt inte så mycket att uppdatera er om eftersom både jag och Buddy har haft lite semester efter succéhelgen i Kanada i september. Buddy fick hela sex veckors ledighet med massor av hagtid och härliga uteritter. Det hade han minst sagt förtjänat!

För egen del hanns det bara med en vecka, men då passade jag på att åka till Barcelona och nationshoppningsfinalen. Det kan ju tyckas att det inte kan räknas som semester när man ändå är på hästtävling, men jag hade en helt otrolig vecka nere i Katalonien. Hann med både en hel del turistande, goda middagar och att få se fantastisk hoppning. Extra kul så klart eftersom att Tyskland vann söndagens final, jag var ju trots allt där med Felicia som jobbar för (tyske) Richie Vogel. 

Jag, United Touch och Felicia

Tävlingsmässigt för egen del har vi inte gjort särskilt mycket. Vi var som sagt i Samorin med några yngre förmågor och sedan dess har vi haft ungefär samma upplägg i Sentower, Peelbergen och nu senast i Lier. Några nya hästar och lovande unghästar har får komma ut och prova sina vingar medan de mer rutinerade hästarna har haft lite ledigt. Vår nya (superduktiga!) hingst Castigo vann sin första GP med oss, på sin första tävling med Bertram, så det var fantastiskt kul. Utöver honom har vi några riktigt fina sex- och sjuåringar som vi förhoppningsvis får behålla ett tag till.

Nya hingsten Castigo de Amor vann sin första GP med oss

Comeback för Buddy blev det i saudiarabiska Riyadh och helt ärligt så hade vi en jäkla skithelg. Buddy var alldeles för taggad och lyckades faktiskt inte ens kvala till grand prix:en. Vi hoppade tre klasser totalt, och det blev bara en väldigt långrsndig vecka på en plats dit man kanske inte valt att åka utanför jobbet. Man kan säga mycket om GCT:s blodspengar och det faktum att så många ryttare spenderar såpass mycket tid i Mellanöstern men det får bli ett annat inlägg. 

Den här veckan är vi i Prag, årets kanske allra viktigaste tävling för vår del eftersom vi inte hoppade EM i somras. Efter segern i A Coruña i somras har Bertan och Buddy kvalat in för att få rida GCT:s Super-GP på lördagskvällen. I fjol var vi här och vann ligafinalen med vårt dåvarande lag Miami Celtics; helt klart ett av mina bästa minnen någonsin. Vi kom hit som "sämsta" lag från säsongen med de absolut yngsta ryttarna och hästarna. Todde att vi skulle hoppa "kvartsfinalen" och sedan få åka hem men vi tog oss vidare till semifinalen som sista lag, en semifinal som vi vann! Sedan kom söndagen och Buddy slog till och hoppade felfritt och vi vann alltihop efter en nervkittlande avslutning. En av mina bästa dagar i livet!

Prag i fjol: Buddy & jag, Clitschko & Charlotte (Michael G Duffy) och Gamin & Thibault (Edouard Schmitz)

Nu är vi alltså tillbaka i Prag, har inte haft den bästa uppladdningen då Buddy inte hoppat inomhus sen... Prag förra året, och var riktigt ringrostig i Riyadh. Det är dock svårt att veta med honom, inga hinder är för stora och han har alltid blivit bättre ju större uppgifter han ställs för. Det blir nog bra... Jag vet i alla fall att jag kommer vara svimfärdig av nervositet när lördagen väl kommer!

Buddy vilar upp sig inför vad som komma skall


Läst 8412 ggr Kommentarer Kommentera

Wow... Vart ska jag börja? Kanske med att beklaga den dåliga uppdateringen här, får skylla på att min dator havererat och att det kändes svårt att ladda upp från telefonen. Min stackars dator är förvisso fortfarande trasig, men den sista tiden har varit händelserik nog för att förtjäna ett inlägg, tekniska hinder till trots.

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit beta av tävlingar i St. Lô, Dublin, Gijon och Calgary och utöver det har inte mycket annat hunnits med. Till franska St. Lô hade jag med mig Edison, Carrera och en ny förmåga i Quidera, även kallad "Lillie". Planen var egentligen aldrig att åka dit men eftersom resten av teamet ändå skulle dit åkte vi också. Helgen bestod av regn, regn och mer regn, som sig bör i Normandie. Hann med att vinna ena GP-kvalet (med Eddie) och vara tvåa i det andra (med Carrera) innan jag behövde åka en dag "för tidigt" för att hinna med båten till Dublin.

Dublin är väl antagligen årets viktigaste tävling för oss, eftersom Bertram är irländare. För egen del är det en av mina absoluta favorittävlingar, för er som inte varit där påminner det rätt mycket om Falsterbo. En gammal klassisk nationshoppningstävling med massor av publik och fantastisk stämning! Förra året hade vi lite stolpe ut hela helgen men i år tog vi revansch, minst sagt. Cassie startade helgen med att vinna speedderbyt och Eddie vann lördagens "lilla GP". Vår stjärna Buddy ville förstås inte vara sämre och var felfri i söndagens grand prix, bara ett snöpligt pet stoppade oss från att vinna. I stället blev vi fyra men det är inte fy skam det heller.

Buddy och hans gamla kompis "Champ" (numera Tipperary) som Bertram sålde till Cian O'Connor tidigare i år.

Jag och Eddie efter hans vinst i lördagens 1.50!

Efter Dublin hade jag några lediga dagar hemma innan vi åter styrde söderut för den långa färden mot spanska Gijon. Tre nätters körning och tio hästar på bilarna; Bertram, lillebror Harry, flickvännen Emily och eleven Nathaniel var alla på plats. För vår del hade vi med hela a-laget med Buddy, Eddie, Emmylou och en ny sjuåring, "Gary". Hade ännu en gång en riktig toppenvecka där Buddy vann första GP-kvalet och Eddie det andra medan Emmy var trea i en rankingklass och Gary tog två pallplatser bland unghästarna. Söndagen slutade med att Buddy var sexa i grand prixen medan Harry vann sin första 4* GP med sin Calculatus! Otroligt roligt, speciellt eftersom han ägs av Nathaniel som ju var på plats.


På väg hem från Dublin


Efter ännu en lång tripp tillbaka hem hade jag ett par lediga dagar som mest bestod av att packa och förbereda för förra veckans stora tävling... Legendariska Spruce Meadows i Kanada. Varken jag eller Bertram hade varit där tidigare och det har varit en riktig barndomsdröm att någon gång få uppleva.

Nu fick vi inte bara uppleva Spruce, vi hade faktiskt en helt otrolig vecka. Buddy var fyra i första GP-kvalet och kom lite hastigt och lustigt med i laget till lördagens nationshoppning. Vi har inte varit med i det irländska laget sedan VM i fjol och att jag ens hade släpat med ett lagschabrak var rena turen. En t-shirt till mig själv hade jag endast med för att ha som pyjamas och Bertram hade inte ens med sig en grön kavaj, utan fick gå och köpa en på plats, så förberedda var vi, haha.

Och så kom lördagen... Jag älskar personligen nationshoppningar och har alltid gjort. Det är en speciell känsla att sadla upp hästen och få använda landslagets färger, om det så är Sverige eller Irland. Banan var extremt stor och svår i mitt tycke, och underlaget rätt knepigt med lite löst, nästan lerigt på toppen och hårt under det. Skruvade i de stora broddarna och Buddy slog till och hoppade felfritt första rundan, så gjorde även hans kompisar Legacy (ett tidsfel, Daniel Coyle) och Brooklyn (Denis Lynch). Conor Swail gick omkull på vattnet, så vi förlorade honom till andra rundan och hade således inget resultat att räkna bort till andra rundan.

I Spruce är det så långt att gå tillbaka till stallet att man måste stanna uppe vid banan mellan rundorna. Som tur är har de boxar på framridningen där man kan låta hästarna pausa, dricka och kissa. Buddy kändes pigg och fräsch när vi började värma upp inför andra rundan, där Daniel och Legacy hoppade felfritt medan Denis och Brooklyn hade ett surt nedslag. Bertram gick ut sist av alla; felfritt och Irland vinner, ett tidsfel och det blir omhoppning mot Tyskland och mer än så och mest troligt en silverplats. Snacka om press! Tack och lov så höll de ihop det och var 18(!!!) hundradelar inom maxtiden, annars hade det mest troligt blivit omhoppning om segern mellan oss och Tysklands Richard Vogel, som av en slump råkar ha min bästa kompis och rumskompis för veckan, Felicia, som hästskötare. Hade kunnat bli dålig stämning på rummet den kvällen! Hur som helst så vann vi och snacka om att alla var euforiska! Ett av mina allra roligaste minnen i livet, helt klart.


Irländska laget som vann nationshoppningen

Redan dagen därpå var det dags för prestigefyllda Rolex GP. Normalt sett är nationshoppningarna på fredagen men här är grand prixen redan dagen efter, så hästarna får väldigt lite tid att återhämta sig. Vi vet dock att Buddy normalt sett blir bättre ju större det bli och ju mer han hoppar och så var det även i söndags. Han var helt fantastisk. Har nog aldrig varit stoltare över honom, och då är jag ändå hans absolut största fan. Det kom till och med en glädjetår när han gick i mål felfritt, och det händer inte ofta!

Vi var tidigt i klassen så han fick lite tid att återhämta sig i boxen innan han var sist ut i andra rundan. Återigen hoppade han otroligt, men det syntes att han kanske var lite trött mot slutet och en bom föll in i sista kombinationen. Det blev en tredjeplats bakom Martin Fuchs och Tiffany Foster och alla runt den här fantastiska hästen var jätteglada. Han är verkligen någonting alldeles, alldeles extra. Han har alltid varit bra men det sista halvåret är det som att poletten riktigt trillat ner och han har mognat på alla plan. Vi har hoppat sju 5* grand prixer sedan mars och han har varit topp-4 i alla utom två, och de två gångerna har felen kommit av ryttarmisstag.


Buddy tillsammans med ettan och tvåan i grand prixen: Tiffany Fosters Figor (också med svensk hästskötare, Caroline!) Och Martin Fuchs Leone Jei.


Rent generellt var förra veckan helt otrolig. Spruce är definitivt en av mina absoluta favorittävlingar, hade dessutom flera av mina bästa vänner på plats och det gör ju inte saken sämre. Längtar redan efter nästa års upplaga! Innan dess ska vi hinna med en massa annat, både inomhus- och Florida-säsongen närmar sig med stormsteg. Jag och hästarna kom hem i tisdags eftermiddag och samma kväll satt jag redan i lastbilen på väg mot slovakiska Samorin. Det går fort i hockey, och tydligen i ridsporten med. Vi har tre nya hästar med oss, två sjuåringar och en "vuxen" som går de lite mindre klasserna. Buddy har så klart några veckors välförtjänt semester och massor av hagvistelse framför sig, det har han förtjänat!


Läst 13305 ggr Kommentarer Kommentera

Upp som en sol och ner som en pannkaka, heter det väl, men i vårt fall var förra veckan precis tvärtom! Vet inte riktigt hur jag ska lyckas sätta ord på en vecka som började i total katastrof men som slutade med en av de bästa dagarna i mitt liv (hittills!) men jag ska försöka: Vi kom hem från Ommen sent söndag kväll efter att ha hoppat Grand Prix:en där; Edison var helt klockren hela veckan och var tvåa i GP-kvalet över 1.55-hinder vilket är det bästa han gjort hos oss. Hoppade sedan själva GP:n strålande med bara ett tramp i vattnet, vilket vi egentligen räknade med redan på förhand då vatten är lite av hans nemesis. På det stora hela en bra helg där även vårt lilla speedsto Carrera var tvåa i en 1.45. Kom hur som helst hem och packade om lastbilen för avfärd mot Spanien dagen därpå.

På måndagen unnade jag mig lite sovmorgon innan jag körde mot Holland för att plocka upp Gwen som jobbar för vår dubbla lagkamrat (Irland och New York Empire, vårt lag i Global Champions League) Denis Lynch och deras två hästar. Det är extremt långt till A Coruña så det är mycket smidigare att dela på körningen även om det blir lite trångt med fyra hästar och all packning i min lastbil som rymmer sex hästar. Efter lite tetris med packningen fick vi allt på plats och rullade vidare ner mot franska Bordeaux tisdag kväll. Hade en smidig första sträcka och lät hästarna vila ut på det lilla inackorderingsstallet under tisdagen. 

Här någonstans börjar problemen... Hann köra i kanske två timmar innan det var dags att stanna och tanka och på väg ut från bensinstationen har en stor trailerlastbil kört fast i gräset och blockerar hela utfarten vilket leder till att vi får backa oss tillbaka genom hela lastbilsparkeringen och bensinmacken, för att sedan köra ut genom en rondell - mot trafiken - innan vi lyckas ta oss upp på motorvägen igen. Hinner köra i fem minuter innan lastbilen börjar "halta" och svart rök skymtas i ena backspegeln. Inser ganska snabbt att det rör sig om punktering men vill inte stanna på motorvägen så vi lyckas kravla oss till nästa bensinstation. 

Min första punktering!

Däcket är totalförstört och efter två timmar av samtal och väntan dyker en reparationsbil upp. Här uppstår nästa problem: Vi har inte tillräckligt hög gräns på vårt diesel-/servicekort och måste lösa det innan de börjar byta däck. Lättare sagt än gjort att få tag på vår tyska kontorsdam klockan 03:30 en onsdag morgon, men efter att ha ringt runt till exakt alla hemma i Tyskland och på Irland lyckades jag väcka vår hemmaryttare som i sin tur fick tag på den som står på kortet, som kunde godkänna kredithöjningen. Efter fyra timmar var däcket bytt och vi kunde rulla vidare, trodde vi... Eftersom vi kört en bit på det trasiga däcket hade bromsarna i sin tur gått sönder, men som tur var hade inte servicekillarna hunnit åka än, så de bytte den trasiga bromsen och efter fem timmar var vi på väg igen.

Nytt däck - check! Fungerande bromsar - inte check!

Efter det "lilla" haveriet och de extra timmarna på lastbilen som adderats för hästarna stod vi i valet och kvalet om vi skulle försöka hitta ett stall på gränsen till Spanien där vi kunde stanna i några timmar, eller om vi skulle fortsätta köra. Jag ringde runt till vartenda stall i trakten men det visade sig vara omöjligt att hitta någon som hade plats för oss. Som tur är är tre av fyra hästar extremt resvana och den fjärde (Edison) en rätt cool kille, så vi valde att ge upp sökandet efter stall och körde vidare. 

När det var dags att byta chaufför svängde jag in på en liten bensinmack i norra Spanien, vi gav hästarna lite välförtjänt mash och sedan var det åter dags för problem. För er som inte varit vid Spaniens norra Atlant-kust kan jag berätta att det är rätt mycket berg; inte de perfekta förutsättningarna för att köra lastbil. För att ta sig ut från den här lilla macken måste man ner för en brant backe och sedan går det rakt upp igen. Vi kör fast. Bakändan på lastbilen tar i vägen och vi kommer inte loss. Nu är det vi som blockerar hela utfarten och två spanska polisbilar kommer och försöker förklara att vi måste ta oss därifrån, på något sätt, på egen hand. Efter många försök att försöka ta oss loss utan att skada bilen inser vi snart att det finns bara en utväg - plattan i mattan, vi kommer inte komma loss annars. Sagt och gjort, Gwen trycker gasen i botten och vi kommer loss. Tack och lov blir det inte en skråma på lastbilens underrede men vägen tog en del stryk. I väg kom vi i alla fall och sex timmar senare än planerat är vi framme i vackra A Coruña. Vi är trötta, hästarna likaså, men alla (inklusive lastbilen!) mår bra och det var väl det viktigaste i slutändan.

Eddie & gänget har lite fikapaus innan vidare färd

Buddy äntligen framme i A Coruña

Så... Efter den här stressiga resan, på fler timmar än jag vill tänka på, kändes inte förutsättningarna som de bästa för en bra helg, men ack så fel jag hade. Båda hästarna travade upp för veterinären klockrent på torsdagen innan det var dags för tävlingarna att dra igång på lördagen. Eddie som var med som andrahäst fick gå rakt in i första lagrundan och gjorde det med den äran. Ett ner förvisso men inte alls ett dåligt resultat med tanke på att han lite rutin på den höjden (1.55) och aldrig rest så långt i lastbil tidigare. 

Några timmar senare gick Buddy andra lagrundan/GP-kvalet och som han gjorde det! Vi har aldrig tidigare haft något flyt i just den klassen utan har ett par gånger missat att kvala och ett antal gånger kvalat in men precis på håret, som vi gjorde i till exempel Monaco. Den här gången var han helt perfekt och alla om sett Bertram rida vet nog att det sällan går långsamt, så de gick rätt upp i ledning och höll den resten av klassen. Vinst i GP-kvalet! Laget gick det inget vidare för men våra två hästar hade onekligen gjort sitt allra bästa.

Buddy ute och sträcker på benen några timmar innan GP:n

På lördagen vaknade jag med ett pirr i magen. Buddy kändes onekligen som att han var i toppform och den stora sandbanan passade både häst och ryttare ypperligt. Det var en lång väntan på grand prix:en, vi gick ju dessutom ut sist efter att ha kvalat bäst. Många timmar av förberedelse hann det bli innan vi gick upp till framhoppningen. Det var en stor, svår klass och de felfria rundorna var till en början inte många innan ett gäng stora namn mot slutet hoppade felfritt. Jag hade en bra känsla när det var vår tur och den visade sig stämma för Buddy hoppade helt fantastiskt!

Sist ut i omhoppningen är så klart en drömsituation, du kan se vad alla andra gör och har allt i egna händer. Det fanns egentligen inte särskilt mycket tid att spara förutom att du, om du hade en häst med väldigt stor galopp, kunde gå på sex i stället för sju mellan ettan och tvåan. Buddy har en väldigt stor galopp, och Bertram har aldrig sparat på den, så de sex sprången var perfekt och sedan klickade allt. Kunde inte se det sista räcket från där jag stod och filmade men jag var helt säker på att han rev när de gick i mål, så inte förrän jag såg Bertrams näve i luften fattade jag att det faktiskt hade gått vägen...

Wow! Euforin, jag kan inte ens sätta ord på det. Buddy har vunnit några stora grand prix:er tidigare, men aldrig i Europa och aldrig mot ett sånt här motstånd. Det var en sån lättnad... En sån glädje! Höll ihop det under prisutdelningen och inte förrän vi var tillbaka i stallet och hade avklarat dopingprovet kom glädjetårarna. Den här hästen! Min bästa vän! Är så stolt över honom och allt han gör för oss. Han steppar alltid upp ett snäpp när det blir riktigt stort och svårt. 

På väg in på prisutdelning

Buddys första GCT-seger och Bertans första sen 2018!

Foto: Hipica Casas Novas/Oxer Sport

Hitta en stoltare hästskötare

Foto: Estrella Lopez Rouayrenc

Hade lovat honom att jag skulle hitta honom en hage om han var duktig på lördagen, så efter att han fått varva ner lite i boxen smet vi ut till de egentligen avspärrade hagarna ovanför stallen och han fick lite välförtjänt hagmys. Om jag kunde fånga honom sedan? Inte en chans! Men han hade trots allt förtjänat det, så jag lät honom gå där tills han också tyckte att det var dags att komma in. Några timmar av eftervård och sedan dags för firande med mina tvåbenta kollegor. 

Innan jag vågade mig på att släppa honom lös...

På söndagen hoppade vi ingenting, Bertram valde att spara på Eddie i stället för att rida 1.50:n så jag hade en lugn och mysig dag med mina fyrbenta pojkar innan vi begav oss hemåt under kvällen. Den här gången gick resan helt smärtfritt, tack och lov, och tisdag morgon var vi åter på hemmaplan. Buddy och Eddie i sina egna hagar och jag i min egen säng, har nog aldrig sovit så gott efter en vecka på soffan efter att min lastbilssäng (också!) gått sönder, haha. Den här veckan har vi ingen tävling så jag har några dagar ledigt, tänkte dock åka till Riesenbeck och kolla på GCT-tävlingarna där för att stilla tävlingssuget. Veckan därpå blir det Dinard för vår del, en av mina absoluta favorittävlingar!

Hittade nya söta kompisar på stoppet i Bordeaux

Hemma i hagen för en veckas tävlingssemester


Läst 19279 ggr Kommentarer Kommentera

Long time, no see! Kan knappt minnas när jag skrev här sist och jag kan inte skylla på att jag varit jätteupptagen, bara på att jag slarvat bort laddaren till min dator. Men! Laddaren är upphittad och jag lyckades hitta en timma av "ledighet" mellan klasserna här i nederländska Ommen där vi är på tävling den här veckan. Sedan sist har vi hunnit med Lier, Geesteren och förra veckan var vi i Monaco innan det blev ett kort stopp hemma för att sedan rulla vidare hit. På måndag åker jag till La Coruña för GCT-tävlingarna där, så tävlingarna avlöser minst sagt varandra för tillfället.

I Lier och Geesteren hade vi med oss lite nya förmågor samt ett par hästar åt elever, Emmylou var med och hoppade ett par rankingklasser medan Edison gjorde tävlingscomeback efter Florida. Inga större framgångar men nyttigt för hästarna att komma ut och tävla. För egen del var Geesteren ett riktigt trauma, det är inte ofta jag tycker att en tävling är helt olidlig men just den tävlingen var riktigt hemsk... 30+ grader, dammigt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt; en månad senare torkar jag fortfarande bort svart damm från saker i tävlingsskåpet. Lägg där till över hundra meter till närmsta vattenkran (hästarna dricker en del när det är så varmt...), fruktansvärt underlag på framhoppningen och absolut ingen gödselhantering = flugor och allmänt äckel vart man än försökte gå med hästarna. Vi var många som hörde av oss både till de stewards som var på plats men också FEI, och efter ett par dagar satte de upp fler vattenkranar, men tävlingen i sig var ändå under all kritik. För vår del räddades helgen enbart av att Emily, Bertrams flickvän, gick och vann söndagens GP med sin hjärtehäst Cornet. Så kul! Hon hade aldrig vunnit en grand prix innan, så att gå in och vinna sin första 4* GP var riktigt stort!

Efter Geesteren hade vi två veckor på hemmaplan, vilket var välbehövligt eftersom jag drog på mig en ordentlig förkylning som resulterade i lunginflammation. Lyckades bli frisk lagom tills det var dags att hoppa in i lastbilen och köra 8+10 timmar ner till Monaco. Monaco var första tävlingen efter GCT:s transferdag där Bertram värvades till New York Empire, så det var säsongens första GCT för vår del. Om jag var nervös för att köra till Windsor var det inget mot det här, haha. Som stort Formel 1-fan har jag rätt bra koll på hur det ser ut i Monte Carlo och historierna man hört från andra som kört lastbil där är allt annat än trevliga... Efter en dags paus i franska Dijon körde jag mot Nice där vi skulle bli eskorterade vidare till tävlingsplatsen. Mitt i den värsta rusningstrafiken var det sedan dags att ta sig genom alla Monacos tunnlar och ner för bergen till hamnen. Allt var väldigt välorganiserat med poliser som kunde stanna upp trafiken där det behövdes och efter en svettig halvtimma kom vi fram.

Emmy & Buddy redo för avfärd

Inte riktigt lastbilsanpassat!

Svårslagen lastbilsparkering och vy från densamma!

Buddy och Emmy var väldigt glada att komma av den varma lastbilen och in i sina boxar, för min del var körningen i Monaco inte över, nu var det dags att bli eskorterad till parkeringen och den biten gick inte riktigt lika smidigt. Eftersom jag var i princip sist på plats hade jag lyxen att få stå precis vid framhoppningen i hamnen i stället för på den stora parkeringen tio minuter bort, men för att ta sig dit var man tvungen att köra ett halvt varv på F1-banan, genom den berömda tunneln för att sedan vända i en rondell och köra tillbaka ner till hamnen. Jag fick dels möte med vad som kändes som 100 stora bussar i den trånga, trånga tunneln samt lyckades tappa bort min guide så det blev några extra vändor i rondellen innan jag hamnade rätt, haha. 

Parkerad blev jag till slut och någon timme senare var det dags för vetcheck, och här kommer de riktiga problemen... Jag lyckades skära upp benet på någon vass kant utanför stallet, men det kändes bara som ett litet skrapsår så jag tänkte inte mer på det förrän jag kom ner till besiktningen och insåg att hela min sko var fylld av blod tackk vare ett skärsår som gick hela vägen in till benet. Då är man glad att man inte är känslig för blod, kan jag säga. Hann ändå besiktiga båda mina hästar innan jag blev ivägtvingad till läkaren för att sy ihop såret. Inte det roligaste jag gjort, men såret verkar ha läkt ihop fint nu så här en vecka senare så jag kan inte klaga för mycket. Medan jag var fast hos läkaren hade mina fina vänner gjort iordning mitt stall, det räddade verkligen en tuff dag.

Buddy & Emmy på plats i stallet

Resten av helgen rullade på utan större missöden, tack och lov. Vi hoppade inte en felfri runda på hela helgen, ibland är det bara så det är. Buddy var sådär i GP-kvalet på lördagen och jag var i stallet till 01 efteråt för att pyssla med honom, och tillbaka vid 05 dagen efter för att försöka ha honom så fräsch som möjligt när det var dags för GP senare samma kväll. Sagt och gjort, han var som en helt annan häst, väldigt mjuk och hoppade otroligt. Ett par ryttarmissar på slutet gav två ner men jag tror aldrig att jag varit nöjdare med åtta fel, för jag hade verkligen fått ett kvitto på att mitt slit lönat sig. 

Sightseeing för tvåbenta - här Monacos berömda hårnål

... och sightseeing för fyrbenta!

Det finns framhoppningar och så finns det framhoppningar!

Min kära mamma var med i Monaco och bodde i lastbilen med mig, och jag tror att även om hon fattat sedan tidigare hur galna arbetstider vi ibland har, så var det nog värre än vad hon trott! Jag har egentligen inga problem med att jobba mycket, framför allt inte när det gäller våra bästa hästar men den här helgen blev det knappt någon sömn alls. Vi hann ändå med lite sightseeing och fick umgås mycket, så det var nog hela helgens höjdpunkt. Hon åkte även med mig hem i lastbilen och fick uppleva precis hur stressigt det kan vara när man hamnar på avstängda vägar och måste upp i bergen med en alldeles för stor lastbil! Vi tog oss ut på andra sidan till slut och efter många timmar av motorvägstugg kom vi hem till Tyskland. Ett dygn hemma och sedan direkt vidare till nästa tävling; det är vad det är men det kunde varit värre!


Läst 23480 ggr Kommentarer Kommentera

Hej igen! Nu har utomhussäsongen i Europa dragit igång på allvar och vi är mitt uppe i en fullspäckad tävlingsperiod. I skrivande stund sitter jag dock hemma och följer Roms grand prix från tv-soffan, vi brukar normalt sett vara där med irländska laget men i år har fokuset varit lite annorlunda eftersom vi inte har något riktigt stort mästerskap att sikta mot under året. Det gick ju dock bra för killarna i gröna kavajer även utan oss; de tog Irlands första seger någonsin i Roms nationshoppning! Jag höll så klart lite extra på dem eftersom jag har flera vänner både bland hästskötarna och ryttarna, så det var otroligt kul att de gick hela vägen!

För egen del har vi som sagt en liten andningspaus mellan tävlingar den här veckan. Med undantag för att vi åkte till vår "granne" Marcus Ehning och hoppade en nationell klass igår med ett par nya hästar har vi bara varit hemma. Det var faktiskt min första nationella tävling med Bertram sedan jag började här för 2,5 år sedan, och det blev faktiskt seger direkt, så det var en lyckad dag. Nästa vecka väntar Riesenbecks 2* tävlingar med Emmylou och Cassie och därefter lite större uppdrag för Buddy och Caprisco som har ett par veckors semester med långa dagar i hagen efter ett par lyckade tävlingsveckor.

Semester-Emmy!

För två veckor sedan styrde jag lastbilen med just Buddy och Caprisco mot engelska Windsor, vilket var min första gång i England utan chaufför. Nervöst! Jag brukar annars vara rätt bra på att hålla nerverna i styr men när det gäller helt nya grejer som allt fruktansvärt pappersarbete som det innebär att åka till länder utanför EU (älskade verkligen Brexit, som ni hör) eller som att köra på världens smalaste tåg med en stor lastbil, ja, då får även jag kaninpuls! Pappersarbetet gick dock smärtfritt och jag lyckades ta mig både på och av tåget som tar oss under engelska kanalen utan att repa lastbilen, så det var en lyckad resa trots allt. Nästan i alla fall... Väl framme i Windsor hamnade jag, av någon anledning, på den nationella parkeringen i stället för den internationella, och behövdes bärgas av två enorma traktorer för att ta mig ut! Vid sådana tillfällen är man väldigt glad att man är i ett land där alla är naturligt hjälpsamma och trevliga, och inte i typ... *host* Frankrike *host*. Till slut kom vi i alla fall till rätt parkering, även om vi fick bli bärgade ännu en gång på grund av att veckans tidigare skyfall gjort vackra Windsor till ett gyttjebad. 

EuroTunnel mellan Frankrike och England, inte många centimeter till godo på sidorna i en lastbil!

För min del var det första gången i Windsor, som är en otroligt vacker och klassisk engelsk tävling. Som bakgrund till tävlingsbanan och stallarna har man det kungliga slottet och allting är lite som taget ur en engelsk film. En kväll lyckades jag och min kompis Julia, som jobbar för Abdel Said, ta oss in till Windsor/Eton vilket är otroligt mysigt, med en massa fina restauranger och charmiga pubar, så har ni vägarna förbi London kan jag varmt rekommendera en tur ut dit. Hästarna verkade också trivas; boxarna är stora och gräs finns överallt. Caprisco hoppade 145, 155 och 150 med ett ner varje dag, medan Buddy gjorde sin tävlingsdebut efter Florida och hoppade en 150 som uppvärmningsklass med ett ner och några tidsfel. Under söndagens GP bjöd han på en av sina absolut bästa rundor någonsin, dubbelt felfri och tredjeplacerad bakom Martin Fuchs/Conner Jei och Ben Maher/Explosion efter en riktigt tight omhoppning med många absoluta världsekipage. Var så himla, himla glad, dels för placeringen, så klart, men kanske framför allt för hur bra och enkelt han gjorde det. Han är en väldigt stor häst med massor av scope, men han är lite "handikappad" och ridbarheten är långt ifrån den bästa. Det ser ofta lite vilt ut och han springer och genar med huvudet utåt i svängarna, men den här klassen såg han så fin och avslappnad ut, och även Bertram var otroligt nöjd med honom, så det var nog min absoluta höjdpunkt med helgen. Kul också att det är hans tredje tredjeplacering i en Rolex-GP sedan augusti!

Bästa Budda och jag efter Windsors GP

Lät hästarna vila i sina boxar i några timmar innan jag lastade och körde hemåt under småtimmarna mot måndagen. Överlevde både tåg och tullpapper även den här gången och anlände hemma i Tyskland måndag eftermiddag. Bara dygnet senare lastade jag på Buddy och Caprisco igen och styrde mot Hamburg. Även detta en tävling där jag inte varit innan, och jag var positivt överraskad även den här gången. Inte lika "posh" som Windsor, så klart, mer en tysk folkfest! Caprisco gick en 145 första dagen som uppvärmning innan han fick förtroendet att gå GP-kvalet, vilket är det absolut största han gjort i sitt 9-åriga liv, och han gjorde det med den äran! Felfri men sex hundradelar över tiden, men han var helt fantastisk! Det har tagit lång tid för mig att fastna för den här stora, nervösa hästen som vi hade så mycket problem med i början (stannade, tappade sin ryttare, noll respekt för människor, rädd för allt) och nu är han en av mina absoluta favoriter.

Caprisco och Buddy i Hamburg

Buddy hoppade söndagens GP och var egentligen ungefär lika fin som han var veckan innan i Windsor. Årets första tävling på gräs för Buddy och det har egentligen aldrig varit hans främsta styrka, även om han aldrig gjort det dåligt heller, han har dock alltid varit som bäst på stora sandbanor under strålkastarljus (gissa varför vi gillar Florida...) men i Hamburg var han toppen. Ett ryttarmisstag ledde till ett snöpligt nedslag men i övrigt ännu en toppenrunda från Buddy som verkligen är i fin form just nu, och minst sagt har förtjänat lite ledighet innan de större tävlingarna drar igång igen om ett par veckor.


Läst 24110 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Fick en fråga på Instagram om jag kunde skriva några inlägg om vad vi använder för utrustning och produkter och... Det är ganska många saker så jag tänker att det får bli ett gäng inlägg i ämnet i stället för bara ett. Idag kör vi tävlingsskåpet, men först några rader om vad jag haft för mig sen sist; inte jättemycket, vi är inne i en ganska lugn period innan Europa-säsongen drar igång på allvar. För två veckor sedan var vi i belgiska Sentower Park med tre hästar. Emmylou var med och gick lite lägre klasser bara för att få ha kul och inte behöva ha någon press på sig. Vårt nya sto "Cassie" som Bertram tagit över från Harry gjorde tävlingsdebut för oss och avslutade helgen med en vinst i 140 medan Caprisco slog till och vann GP:n vilket så klart var jättekul!

Annars har det varit ganska lugnt, första maj hade killarna sin årliga Aloga Auction på Sentower där de sålde 18 unghästar för över 65 miljoner(!!!) Qinn, 7-åringen som vi hade med i Florida, blev kvällens dyraste häst när han klubbades för drygt 11 miljoner kronor. En fantastisk kväll på alla sätt, vi är många som jobbat under många månader för den här enda kvällen och det hade inte kunnat gå mycket bättre! Nu är allt över och auktionshästarna ska vidare till sina nya hem, och vi kan äntligen börja fokusera på tävlingarna igen. Nästa vecka åker vi till Windsor och därefter till Hamburg, men nu över till vad det här inlägget skulle handla om...

På översta hyllan har jag alla olika skötselprodukter, en del av dem finns redan i min groomingkorg men jag har i så fall nästan alltid en back up i skåpet. I den röda CWD-väskan är alla skoputssaker och i den grå korgen hovtejp, silvertejp, gummiband, kam och hårklämmor för flätning, nummerlappar och en liten bok där jag skriver ner all utrustning vi använder vid varje tävling samt vad hästarna gör varje dag under tävlingarna. En del hästar har sitt system som funkar och då är det enkelt att ha det i huvudet men en del hästar varierar vi upplägg och utrustning för ganska mycket och då kan det vara bra att kunna gå tillbaka och se vad som funkat och inte.

Längre bak på hyllan har vi då alltså en salig röra av groomingprodukter. Pälsglans, flugspray, shampoo, solskyddsfaktor (för mig och mitt fruktansvärda pigment, hehe...), läderolja, SSD-kräm (finns bara att köpa i USA men guld för alla former av hudirritation), olika hovfetter och strålrötespray, olika sorters dessinfektionsshampoon och -krämer, kylande liniment, Helosan, babypuder, skimmelspray och säkert några fler saker jag glömt. Och så hästgodis, förstås!

Min översta låda kan sägas vara något slags ordnat kaos med allt annat man kan tänkas behöva på en tävling. I den beige påsen har jag små utrustningsdelar; öronproppar, blinkers, sporrskydd, bettgummiringar, fästen för kedjor etc. I mittenkorgen håltång, häftapparat, lite olika boosters som vi ibland ger hästarna under tävling, putssvamp och några mindre krokar. I den främre korgen en saling blandning av pennor, termometrar, godis för hästar, ryttare och hästskötare, kapsylöppnare, lim och en massa andra småsaker. På sidorna laddare till massagetäcke och andningsmask, buntband, nosludd och nose strips.

Andra lådan är betydligt simplare. Här har jag bara handdukar och träningsbenskydd samt en extra tvättsvamp som inte fick plats i de övre facken. Alla våra hästar rids på marken med vanliga strykkappor och Emmylou har sina egna med ludd eftersom hon har lite extra känsliga ben.

I lådan längst ner har jag alla benskydd. Bertram är sponsrad av Veredus så det är det vi använder, vilket jag är väldigt glad över då jag personligen inte tycker att det finns några andra skydd på marknaden som ens är i närheten lika bra när det kommer till passform och kvalitet. Även när jag red själv använde jag bara Veredus, de är helt enkelt i en egen liga! Vi har såpass mycket skydd att jag har en separat korg i lastbilen med de som vi inte använder så ofta, jag skulle säga att vi har 25 par bakskydd som vi varierar mellan och alla får så klart inte plats i skåpet.

Bredvid lådorna har vi en utdragbar sektion för träns och förbyglar med totalt åtta hängare, men jag tror aldrig att vi bara haft åtta träns med oss så det brukar se betydligt stökigare ut än på bilden ovan, haha. Längst inne har jag en ring där jag har alla lösa bett med tyglar på eftersom Bertram (tyvärr för mig) älskar sina specialtyglar som i princip är helt omöjliga att få på och av. Några av hästarna har sina egna tävlingsträns men för alla yngre och nyare hästar varierar vi en hel del. 

Till sist har vi den vänstra halvan av skåpet som i första hand är till för sadlar. Har i princip aldrig med mig mer än två sadlar men det blir ändå ganska trångt. Här har jag även sadelgjordar (vi använder nylongjordar vid träning och lädergjordar vid hoppning), longeringssaker (repgrimma, longeringsrep och longerlina), en låda med extra bett, kyllera, hovpackning, liniment, arnika, Bertrams stövlar, luvor, extra grimma, sporrar, extra tränstillbehör (kedjor, sidostycken, nosgrimmor, martingaldelar, deltan osv), uppbindningsgrimskaft samt en enorm krok med olika stallgrejer så som karbinhakar och andra fästningsanordningar. I den blå väskan har jag ännu mer groomingprodukter så som vetrap, papper för kyllera, blöjor, bomullslindor, gasbinda, plasthandskar. Slutligen i det smala facket bredvid har jag tävlingskavajer, dressyrspö och nya stigläder samt (ännu fler...) tyglar.

Sådär, det var mitt tävlingsskåp! Har så oändligt mycket mer saker än det här, förstås, men det får ni se i kommande inlägg!


Läst 23248 ggr Kommentarer Kommentera
APR
15
2023

För några dagar sedan landade jag och hästarna i ett kyligt (men soligt!) Amsterdam efter att ha spenderat de senaste tre månaderna i Floridas värme. Min fjärde Florida-vinter och min tredje med Bertram. Wellington, staden där majoriteten av Nordamerikas hoppelit spenderar vintermånaderna, är minst sagt ett speciellt ställe. Ett riktigt hästparadis för den som gillar sporten (brinner man för lösdrifter kanske man inte ska söka sig dit, men jag lovar, alla gårdar har hagar)! Med de två tävlingsplatserna och stadens största utrustningsshop, The Tackeria, som medelpunkt finns det ändlöst med bildsköna anläggningar, ridvägar och hästar så långt ögat når. Var du än går; mataffären, nattklubben eller shoppinggallerian, kommer du att springa på folk i ridbyxor.

I år hade vi med oss sex hästar, de flesta relativt nya med undantag för vår grand prix-häst Pacino Amiro (aka Buddy) och vår lilla speedhäst Emmylou. Nya i gänget var 9-åringarna Caprisco och Edison de Hus, 7-åriga Qinn C och Over Lux som Bertram tagit över från lillebror Harry. “Lucky” tog brons på young rider-EM i somras och var med i USA för att säljas, vilket han också gjorde efter bara en tävling med oss.

Pacino Amiro "Buddy" njuter av Florida-solen mellan tävlingarna

Florida har generellt sett varit otroligt framgångrikt för oss tidigare år, med två GP-segrar 2021 och tre(!) GP-segrar förra året. I år blev det “bara” en. Emmylou slog till med en 3* vinst på den stora gräsbanan. Buddy, som vunnit en grand prix båda de tidigare åren, vann i stället två GP-kval och var trea i den stora Rolex GP:n som avslutar hela säsongen. Med facit i hand var det ändå en ganska framgångrik säsong, även om den där riktigt stora segern uteblev. Samtliga av de nya hästarna tog flera kliv framåt, där Caprisco fick debutera 4* GP och Edison även han gjorde några större klasser med fina resultat.

Emmylou efter segern i 3* grand prix 

För mig som hästskötare är USA-månaderna en ganska lugn period jobbmässigt. Tävlingarna pågår mellan tisdag och söndag och vi brukar ha två eller tre hästar på tävlingsplatsen varje vecka medan de som inte tävlar stannar hemma på gården. Jag och min kollega Kate som har varit med i Florida varje år har ett väldigt bra system, där jag är på tävlingsplatsen hela dagarna och hon sköter om hemmastallet, vilket gör att ingen har fler än två, tre hästar att ta hand om. Dessutom ligger båda tävlingsplatserna max fem minuter från gården (från de flesta gårdarna, ska sägas) så man slipper de långa körningarna vi har i Europa.

Jag ska inte säga att det är som semester att vara i Florida med jämfört med Europa-säsongen är det nästan det. Dagarna blir inte lika långa då det med undantag för lördagens kvälls-grand prix inte är några klasser sen eftermiddag och kväll. Tacksamt om man vill försöka ha ett liv utanför jobbet vilket tyvärr är i princip omöjligt i Europa. Många av mina närmsta vänner gör Wellington varje år och dessutom lär du känna nya människor eftersom du träffar samma folk under tre månaders tid. En extremvariant av de sydeuropeiska vår- och hösttourerna kan man säga, men definitivt mindre jobb så jag vet vilket jag föredrar ;-)

På väg hem till Europa

Nu har jag varit hemma i Sverige på riktig semester i Sverige i lite över en vecka vilket var otroligt välbehövligt. Hur mycket jag än älskar jobbet och hästarna är det viktigt att bara få koppla bort vardagen ibland och göra annat, träffa familjen och vila upp sig. Var uppe på min gamla ridklubb en eftermiddag men i övrigt har jag inte sett en enda häst - skönt! Just nu är jag i Karlskrona och hälsar på Matilda som jag lärde känna just genom hästskötaryrket. Vi jobbade båda i Sverige på den tiden och hamnade senare på Stephex Stables där vi var i princip oskiljaktiga under tre års tid innan Matilda bestämde sig för att bli en normal människa och flytta hem till Sverige. Det där vi alla funderar över ibland, men för nu trivs jag bra och planerar att fortsätta på inslagen väg ett tag till i alla fall.

Nästa vecka bär det av till belgiska Sentower Park för 2* tävlingar med tre hästar. Det ska bli kul att komma igång igen efter några veckors break men det kan nog bli ett par stressiga dagar med mycket packning, klippning och allmänt organiseringskaos vilket det blir varje år när vi kommer hem från USA. Om det är något speciellt ni undrar över eller vill läsa om får ni gärna höra av er, input är alltid välkommen!


Läst 21070 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Många av er har säkert hittat hit från artikeln om mig här på Hippson, så jag vet inte hur nödvändig en ingående presentation av mig är. Hur som helst, för er som inte läst intervjun (ni hittar den här): mitt namn är Lovisa, 30 år gammal och jobbar som tävlingshästskötare åt Bertram Allen. Som hästskötare har jag jobbat i snart nio år och jag började hos Bertram i februari 2021.


Hur jag hamnade i den här branschen? Rena slumpen. Jag är uppvuxen med hästar och redan som liten var jag mer intresserad av att ta hand om hästarna; spenderade varje vaken minut i stallet och väl hemma läste jag varenda bok jag kunde hitta om våra fyrbenta vänner. Jag var helt enkelt en riktig hästnörd från dag ett, men att man kunde jobba som hästskötare visste jag knappt om. Söndagarna spenderades framför SVT:s Världscupsändningar och höjdpunkten på året var förstås Göteborg Horse Show - det är roligt nu när man tittar tillbaka på det: hur fascinerad jag som liten var var av allt det som i dag är min vardag. Tvingade med mamma till lastbilsdelen av Svenska Mässan för att fascineras av de otroliga hästlastbilarna, sprang på autografskrivningar och åkte hem och drömde om Baloubet du Rouet, Mynta och Equest Carnute.

Där allt började - hos Alingsås Ryttarsällskap och favoritponnyn Evelyn

Där allt började: i spiltstallet hos Alingsås Ryttarsällskap med min favoritponny Evelyn


Spela fram tiden några år, sista året på gymnasiet. Här någonstans har jag insett att jag vill jobba med hästar i framtiden och har, som så många andra, insett att den “enklaste” vägen dit nog vore att jobba med unghästar (vilket säger något om min självinsikt på den här tiden eftersom jag fortfarande var rätt feg i sadeln). Den drömmen tog slut i ridhussanden på ridklubben i staden när jag åkte av under ett hoppass och skadade nacken. Minns inte mycket från den tiden men jag fick lov att ge upp ridningen. I stället reste jag till USA för att leva ut andra drömmar men saknaden efter hästarna fanns alltid där och när jag kom hem till Sverige hösten 2014 var jag djupt deprimerad och helt ärligt rätt trött på livet. Jag hade en kompis som hade åt till Tyskland för att jobba som hästskötare och där någonstans fick jag upp ögonen för branschen. Jag la upp en annons på Hästnet om att jag sökte jobb och ett par dagar senare hade jag 30, 40 jobberbjudanden. Mycket var så klart från mindre, svenska stall: 3000 i månaden, svart, du får boende och kan ta med en egen häst. Inte jättelockande, inte ens för någon som aldrig testat på branschen. Ett meddelande stack ut, från en svensk tjej boende i Schweiz som drev hoppstall med sin pojkvän.

Femåriga Evita var min första jobbkärlek

Femåriga Evita var min första jobbkärlek


Sagt och gjort, ett par dagar senare tog jag mina två resväskor och åkte ner till det lilla alplandet. Tanken var att testa på det i ett halvår men jag blev kvar i nästan två år innan jag hamnade i Belgien och Stephex Stables, men det är en annan historia. Hos Lovisa och Pascal lärde jag mig att jobba hårt, vi hade 25 hästar mellan oss tre och åkte på ändlösa nationella tävlingar med lastbilen full varje vecka. Jag älskade det! Så här nio år senare kan jag inte förstå hur jag höll motivationen uppe men där och då var det det roligaste jag hade gjort. Jag fick min livsglädje tillbaa och ja, jag vet att det låter klyschigt men hästarna räddade mig, de gjorde verkligen det.
Och här är vi nu. Stall, ryttare, hästar och tävlingsplatser har passerat genom livet och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på vägen. Det jobb jag har i dag har inte mycket gemensamt med det där första jobbet, men grund-DNA:t är det samma - kärleken till hästarna. Från tolv hästar på nationella tävlingar i Schweiz till en, två hästar på mästerskap och stora tävlingar världen över. Min hjärtehäst i Schweiz var ett femårigt sto som hette Evita Peron och min hjärtehäst nu är vår OS-häst Pacino Amiro. Jag älskade och älskar dem lika mycket.

Pacino Amiro "Buddy" är hästen som tagit mig världen runt

Hästen som tagit mig världen runt, min bästa vän - Pacino Amiro "Buddy"


Nu blir det långrandigt här, ni som vill fortsätta följa min blogg lär få vänja er vid det men för nu säger jag tack för förtroendet och vi hörs snart igen!

Lovisa


Läst 14556 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.