Det är säkert fler bloggare än jag som fastnar i skrivkramp just nu.  Allt det vanliga och vardagliga eller festliga som vi brukar beskriva känns futtigt och trivialt. Samtidigt inser vi hur oerhört värdefullt och skört det är. Allt som vi tagit för givet så länge. Som att kunna ge mat, vatten och omsorg till våra hästar och veta att de har det bra idag, i morgon och i all överskådlig framtid. Säkert har ni redan sett ukrainska filmklipp där hästägare är tvungna att släppa hästarna lösa på skogen för att de ska ha någon chans att klara sig när deras människor måste fly. Det är lätt att både känna empati och samtidigt stor oro inför vår egen framtid.

Jag kommer plötsligt att tänka på skrinet med gamla brev som som vi tog tillvara när vi städade ur min svärfars dödsbo. Där finns några brev från våren 1944 som svärfar Uno och hans mamma och syskon skrev till pappa Johannes som låg inkallad i det militära. Uno var 13 år och äldst av syskonen, så när pappa blev inkallad fick han axla en hel del av ansvaret för den lilla gården tillsammans med sin mamma. Ett återkommande tema i breven är hästen Stjärna som också blivit inkallad. För det var så det var under det som kallas ”beredskapsåren” i Sverige och som varade mellan den 3 september 1939 och den 30 juni 1945 medan andra världskriget pågick. Sverige var neutralt och deltog inte i strider men mobiliserade försvaret om vi skulle bli anfallna och indragna. Vanligtvis var männen inkallade tre månader i taget men samma person kunde kallas in flera gånger. Eftersom militärförbanden inte var motoriserade när andra världskriget startade så var hästar fortfarande helt nödvändiga för att dra kanoner och transportvagnar. De användes också för transport av skadade.

Även i jordbruket var arbetshästen fortfarande central och det innebar alltså en stor påfrestning för svenska jordbrukare när både männen och de bästa och starkaste arbetshästarna kallades in till militärtjänstgöring. Samtidig var livsmedelsförsörjning också viktig och därför delades gårdarna in i arbetsblock som skulle samarbeta om resurser som hästar, traktorer och arbetskraft. 

På den lilla gården Yttermyra i Gästrikland har familjen fått behålla en häst medan den andra hästen var inkallad. Mamma Karin håller igång gården tillsammans med sina fem söner och sin dotter medan maken Johannes är inkallad och posterad i fjällen. Min svärfar Uno är alltså äldst i syskonskaran med sina 13 år, följt av Lennart 12 år, Birger 10 år, Ingemar 7 år och tvillingarna Anders och Margita 4 år. 

I brev till pappa Johannes berättar de om bestyren på gården.

Så här skriver Uno den 19 mars 1944:

Lennart har kört ut dyngan så det går bra att vicka av men på vedbacken har vi inte varit någe. Vi ska försöka sätta ut ryssjan så fort det blir slut med isen. Nu börjar det bli barmark här så det är slaskit. Moster har hört av Edvin att hästarna kommer i påskveckan men ni kommer nog hem tidigare. Edvin har lovat att han skulle hämta ut Stjärna om inte du kommer hem och Lassas-Karin har lovat att Oskar kunde göra det också. Hoppas att du kommer hem fort. Hälsningar från Uno. 

Lennart skriver på baksidan av samma brev:

Kära snälla pappa. Jag är pigg och glad varje dag. Och det är väl tur. Jag kör dynga varje dag som jag inte har slöjd. Det blir två eller tre lass om dagen bara.

Jag ryktar hästen varje dag så han är så blank och fin så. 

Den 24 mars 1944 skriver Uno:

Idag har vi fått order på Stjärna att vi skulle hämta henne vid regementsstallarna kl 1 den 1 april. Om du inte kan ta imot henne så hämtar nog Edvin henne, annars om du inte hinner skriva så kan du ringa för jag ligger. Igår var mamma och jag till doktorn med bil då sa han att mamma var bra men jag skulle ligga en vecka till. Idag är det värsta snöoväder. Vi ska höra efter med Lassas-John om han vill med hästen fara till skolan efter småpojkarna. Hälsningar från Uno. 

Så här skriver mamma Karin den 26 mars 1944: 

Igår var det väldans vackert väder en enda dag och då passade vi på att köra hem hö. Birger var hemma på morgonen så vi körde hem två lass och la upp bakom, moster tog emot, å ett litet på stallskullen. När Stjärna kommer hem går det mer åt, annars var de bra mycket kvar men de var så grovt så hästen ser ut å inte vill så gärna tugga på de. Han är morsk, rätt var de är så springer han från Lennart å kommer till maskin eller stalldörren. På eftermiddagen körde han ut bra mycket ja hjälpte honom lite så nu har vi bra plats igen. Hästen sätter huvudet på axeln min mest var gång ja går opp dit å ä så snäll. Annars bjur dom ut sig karlarna omkring här (te kör hö förstår du väl) 

Den 2 april skriver Uno:

Jag mår bra och jag hoppas att du också mår bra. Vi ringde till dr Berg i torsdags och han sa att jag fick äta vad jag vill men jag fick inte börja skolan förn på tisdag ska jag ner och ta sänkan får se om jag är stark nog. Igår var Edvin efter Stjärna. Han for in på 7 tåget för han skulle hälsa på några släktingar, vi skrev fel i förra brevet för hon fick vi hämta kl. 10. På halvnian for Jönses Edvard i Lem och skulle försöka få någon häst. Åkerlövs var också där. I finkan hem fick två stycken vara med hästarna. Edvin och en till fick vara med hästarna. 6 hästar var det i vagnen. Det kostade 5,60 kr för Stjärna sa Edvin. När Stjärna kom hem var hon bra mycket smalare än när hon for. Nu ska jag ut och sätta mig i solen en stund. O visst ja, jag har stickat ett par vantar åt mig själv. Du kanske ser att jag har ett dåligt pennstift men nu lär jag sluta. Hälsningar från Uno. 

Unos konfirmationsfoto något år senare

Så Stjärna kom hem till slut och så småningom även pappa Johannes. Andra världskriget tog också slut ungefär ett år senare. Johannes och Karin fortsatte hålla häst på gården även efter traktorns allmänna intåg i jordbruket. Min man minns både en Bläsen och en Ulla-Bella från sin barndom. 

Min make som pytteliten hästentusiast

Svärfar med sonen 

Bilderna på hästar i militär tjänst har jag lånat från finska YLE så de kommer från Finland där hästarna deltog i faktiska strider under kriget. Här finns mer att läsa om de finska hästarnas strapatser.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men för mig personligen har det varit lugnande och tröstande att läsa igenom de här breven igen idag. Det har hjälpt mig tänka på både människors och hästars förmåga att ta sig igenom svåra tider. Jag blir också berörd av hur oerhört viktig hästen en gång varit -  och hur stora uppoffringar den fått göra  - för människans utveckling och överlevnad - i både fredstid och krig. Något som våra omhuldade hobbykompisar får fortsätta vara lyckligt ovetande om. 

Sedan jag började blogga här så kommer det en del förfrågningar på mitt privata instagram men det är just ett privat konto. Följ i stället föreningen BHIS konto. Vi har en massa kul på gång som jag kan berätta mer om i nästa inlägg!