Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 

Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.

Brukar du funderar på vad din häst tycker om er träning och samvaro? Har det betydelse för dig hur hästen upplever det? Det skulle jag tro, annars skulle du inte vara här och läsa.   Men även om vi alla bryr oss om hur hästen känner så kan vi ha väldigt olika tolkningar av vad hästens beteenden och uttryck säger oss om vad den upplever.  Vi kan också tänka ganska olika kring hur stor betydelse hästens egen upplevelse faktiskt ska få ha i våra val av metoder. 

En missuppfattning om belöningsbaserad hästträning som verkligen stör mig, är idén om att belöningsbaserat skulle innebära någon slags allmän låt-gå-mentalitet. Jag skulle verkligen önska att alla som fått för sig att “klickermänniskor” låter sina hästar löpa amok utan styrning och utan hänsyn till omgivning eller hästens eget väl och ve, hade varit med och lyssnat på vår medlemsföreläsning i veckan om "Säkerhet inom belöningsbaserad hästträning". Anne Dirksen, som driver företaget Relationsbaserad hästträning gick pedagogiskt igenom hur vi inom belöningsbaserad träning hanterar allt från akut oförutsedda situationer till systematisk förberedelse och träning inför utmanande situationer.  Extremt matnyttig föreläsning och även en gammal R+ räv som jag fick ny inspiration. T ex att jobba lite mer strukturerat med Unnas olust inför att bli fasthållen direkt i grimman, ett perfekt träningsprojekt inomhus nu under  ruggiga vardagskvällar när det blåser halv storm och regnar småspik i sidled. 

Unna har äntligen börjat tycka att stallet är en helt ok plats att vara på. Vi har ju verkligen slitit med hennes brist på avspändhet därinne, men nu kan hon vara i boxen allt längre stunder utan stress och hon kan stå på stallgången och ge oss en hov utan att gå ned i ofrivillig spagat med övriga ben. En del i utvecklingen har varit den cirkelträning jag beskrivit i ett tidigare inlägg. En annan del tror jag är att det sedan en tid står en väldigt snäll och rar hästkille på längre boxvila.  När Unna kom till mig som åring  fanns det ett par andra vuxna hästar på boxvila som väldigt uttryckligt bad Unna fara åt pepparn så fort vi skulle in på stallgången. Det satte djupa spår i en liten nykomling på främmande mark.  Men nuvarande konvalescent utstrålar bara vänlighet och välkomnande. Det har han inget för med Dunnit, men på Unna fungerar det lysande. Vi tackar och tar emot och passar på att träna i stallet så mycket vi hinner.  

För ja, jag tycker det är viktigt att mina hästar tycker om träningen. Om de inte tycker om något som är viktigt för att de ska fungera tryggt och säkert så är det mitt ansvar att hitta sätt att träna det på som gör även den träningen till en positiv upplevelse för hästen. Att träna belöningsbaserat och att ta hänsyn till hästens upplevelse av träningen är INTE samma sak som att hästen hela tiden styr och bestämmer över träningen. Unna behöver kunna stå på box en stund (för att torka och bli ompysslad), hon behöver kunna stå på stallgången när hon blir verkad (för att vi värnar om hovis arbetsmiljö) och hon behöver kunna hantera att någon håller fast hennes huvud en stund (för att vi värnar om veterinärens arbetsmiljö). Om Unna själv fick bestämma innehåll i all vår samvaro så skulle vi vara ute på evighetslånga strosningar för att leta intressant mat och titta på spännande hästkillar, vi skulle prova att stå på allt som liknar en hovtarget och vi skulle muldutta på alla vi möter. Min uppgift som klickermänniska är att skapa samvaro och träningssituationer där ramarna inte känns så begränsande att Unna blir alltför frustrerad och där de uppgifter jag vill att vi ska jobba med blir så tilltalande att de också till slut ingår i Unnas repertoar av favoriter.

 “Ramar och kramar” gäller definitivt inom belöningsbaserad träning. Men ramar behöver inte infogas med fysiskt och/eller mentalt obehag. Kramar är rätt kassa förstärkare om du frågar hästen, så där adderar vi helst lite annat också.  

En spännande spaning hos Hästvälfärdsgruppen i veckan är att hästvälfärd tidigare mer fokuserade på avsaknad av obehagligheter, dvs god välfärd är att få slippa smärta, hunger, törst, rädsla osv. På senare tid har  forskningen intresserat sig för  en mer komplett syn på välfärd där också tillgång på positiva upplevelser anses nödvändigt för hästens välfärd. 

Vi lever i spännande tider när det gäller utvecklingen kring hur vi ser på djurens roll och välbefinnande i vårt samhälle. 

Därför ska det bli extra intressant att lyssna Renate Larssens kommande föreläsning “Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?” på BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning”. Renate kommer då att föreläsa om operant betingning ur ett historiskt perspektiv och ge oss nya insikter om hur vi kan tillämpa inlärningsprinciperna med utgångspunkt i de senaste årens etologiska forskning.

Renate är utbildad etolog och specialist på hästens beteende. Hon doktorerar just nu vid University of Leicester, där hon forskar i djur-människa-relationer ur ett historiskt perspektiv. Hon jobbar även med beteendeutredning och rehabilitering av hästar, och har ett särskilt intresse för hästar med svår aggressions- och rädsloproblematik. Renate är en flitigt anlitad expert på hästars beteende i olika svenska och internationella hästmagasin. Här kan du läsa texter skrivna av Renate själv och även länkar till hennes publicerade studier.

Renate är just nu Månadens etolog hos Sveriges Akademiska Etologer och där kommer hon under november att göra inlägg där hon berättar hur vi med hjälp av etologi kan studera djur i det förflutna och förstå djurens historia på nya sätt. Inläggen kommer bl a.  att handla om dinosaurier och om vikingatida hästar på resa!

Kanske behöver vi inom det belöningsbaserade communityt oftare påminna oss om det historiska perspektivet för att bättre förstå den ilska och det motstånd som vi ibland stöter på? I hundratals år så har hästar och andra djur huvudsakligen tränats med negativ förstärkning och straff. Förändring är svårt och utmanande och människor tenderar att försvara status quo. Mary Hunter,som föreläste på BHIS-dagarna 2023, citerar i sin blogg den amerikanske historikern David Freeman Hawke som berättar om forna tiders bordskick och måltidsvanor.

Skedar var det bestick som ansågs nödvändigt vid matbordet. Knivar, om de fanns att tillgå, var spetsiga och användes för att spetsa mat från det gemensamma serveringsfatet. Gafflar dök inte upp förrän på 1700-talet. Det fanns då de som ansåg att gafflar var djävulens påfund och att Gud inte skulle ha gett oss fingrar om det var tänkt att vi skulle använda sådana instrument. 

Mary uppmanar oss att tänka på att även om belöningsbaserad träning blir allt vanligare så är människor generellt skeptiska till förändring. Människor har under väldigt lång tid skolats att tänka att det inte går att träna djur utan att använda korrigering och straff. Det kan kännas tungt och trist att möta den inställningen när en själv har helt andra erfarenheter och kunskaper. När en till och med har forskning att backa upp sina åsikter med. Men Mary uppmuntrar oss att bara le och tänka på att det för några hundra år sedan fanns folk som blev hånade för att de åt med gaffel. Tänk på din klicker som en gaffel, snart i var och ens hand. 

För samhällets syn på hästar, hästträning och hästhållning är i förändring. Om du vill vara en aktiv del av den förändringen så är mitt hetaste stalltips att du anlitar en tränare, går en introduktionskurs och tar lektioner så du och din häst får en trygg och säker start. En annan missuppfattning som också verkligen stör mig är nämligen idén om att belöningsbaserat eller klickerträning är något en kan lära sig själv genom gratis youtubeklipp och frågor i något forum. Om du bestämt dig för att börja med dressyr, WE, western eller något annat du inte provat förut så är det givet att du behöver en tränare och någon form av utbildning för att det ska bli bra resultat. Men det verkar finnas någon märklig tanke om att det ska gå att lära sig belöningsbaserat, som är ett helt nytt förhållningssätt där en ofta ska göra nästan tvärtemot vad en tidigare lärt sig, alldeles på egen hand och helst gratis. Men här skiljer sig inte belöningsbaserat från någonting annat nytt du ska lära dig. Som nybörjare behöver du tillgång till erfarna personer som kan guida, stötta och peppa så det blir tryggt, harmoniskt och roligt för alla inblandade. 

Att vara medlem i föreningen BHIS är inte hela lösningen. Vi är en samlingsplats och vi vill ge våra medlemmar en plattform där de kan hämta mer kunskap och träffa olika tränare och experter. Men vi ersätter inte behovet av att ha en egen tränare eller mentor på regelbunden basis. 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier, kontakta en tränare från tränarlistan, bli medlem, anmäl dig till BHIS-dagarna! Alla  länkar finns på hemsidan! 

Kallblodshäng i hagen

Det har varit extremt mycket föreningsarbete och lite lite egen hästtid senaste veckan. Anledningen är att vi blivit klara med programmet för vår digitala konferens BHIS-dagarna 2024 och äntligen kan lansera det för våra medlemmar och alla andra intresserade. Det är mycket fix och jox med att göra allt grafiskt till sociala medier och hemsidan och vi är alla glada amatörer på området. Därför hade det ju varit skönt om vi bara hade fått ägna oss åt att lära känna Canva Pro och försöka få kläm på om annonsering träffar bäst målgrupp via reels eller traditionella inlägg på Instagram och Facebook. Men vi har också behövt reda i och värja oss mot diverse mer eller mindre genomskådliga scamförsök, som direkt tog fart när vi började annonsera. Usch, vad onödig tid och stress det har konsumerat och så sur jag blir på skurkar som vill lura oskyldiga människor och ideella föreningar! 

Men nu ska det här inte få överskugga att vi är extremt stolta över programmet och föreläsarna vi har anlitat! Temat för BHIS-dagarna 2024 är “Eftergift eller belöning?” 

Vi ska försöka att på olika sätt belysa den diskussion som finns kring negativ förstärkning och dess vara eller inte vara inom belöningsbaserad träning. 

Går det att träna häst helt utan att använda negativ förstärkning? Det behöver ni inte anmäla er på konferensen för att få svar på. Jag kan svara direkt - nej, även hos en hardcore R+ person som undertecknad så förekommer inslag av negativ förstärkning. Grejen för mig, och för de flesta andra som tränar belöningsbaserat, är att jag vill hålla de interaktionerna till ett absolut minimum. Men hur mycket är ok? Hur stort får ett minimum vara? 

För de allra flesta som börjar prova på att träna mer belöningsbaserat så förekommer inledningsvis och kanske under en lång tid framöver olika varianter av mixad träning. Dvs ens nya metod med belöningar blandas helt eller delvis med ens tidigare tryck och eftergiftsbaserade träning. Men hur gör en det på ett etiskt och förutsägbart sätt som gör träningen rolig och harmonisk för både häst och människa?  Finns det för- och nackdelar med att fortsätta blanda olika typer av förstärkning? Och hur vet vi om ett beteende upprätthålls av negativ eller positiv förstärkning? Är det eftergiften eller belöningen som är det viktigaste för hästen efter beteendet?

Allt detta och mycket mer hoppas vi få svar på av våra forskare och tränare som kommer att föreläsa och visa! Åh, vilka toppnamn vi har bokat! 

Först ut kommer att vara vår programpunkt “An evening with Alexandra Kurland” där vi får träffa en av de verkliga pionjärerna inom hästträning med positiv förstärkning. Det är nu 25 år sedan hon gav ut sin första bok Clicker Training for Your Horse. Det är 14-15 år sedan jag åkte till USA för att få höra och träffa henne live på Clicker Expo.  På den tiden fick en vara med i sk. mailinglistor för att få utbyta erfarenheter med andra som klickertränade hästar. Det var också Alexandras böcker och  murriga VHS-kassetter som utgjorde ens inspirationsmaterial. Tränare på hemmaplan fanns inte och digital undervisning var ännu inte uppfunnet! 

Jisses, vi suckar ibland över hur “folk” vill få tillgång till kunskap om belöningsbaserad träning helst utan kostnad när det idag finns en hel lista på svenska erfarna belöningsbaserade hästtränare som erbjuder träning både live och online. Men på våran tid (vi gamlingar alltså) så var det egen experimentverkstad som var det enda alternativet.  

Jag ska erkänna att jag då faktiskt hade lite svårt med delar av Alexandras material. Jag lärde mig klickerträning på hund, framför allt genom att gå en instruktörsutbildning hos Canis i Norge som jag sedan jobbade för i flera år. Det var också där jag träffade klickertränade hästar för första gången och bestämde mig för att nu börjar mitt liv med häst om, på helt nya premisser. Alexandras material var som sagt det enda undervisningsmaterial och litteratur som då fanns tillgänglig. För mig var det lite skavigt att den form av klickerträning för häst som Alexandra förespråkade hade mycket mer inslag av tryck och eftergift än vad jag kände var kompatibelt med vad jag ansåg vara genuin klickerträning baserad helt på positiv förstärkning. Jag fortsatte, precis som många andra,  att blanda och mixa i min hästträning men för mig var det en skillnad mellan att använda tryck/eftergift i sådant min häst redan kunde sedan tidigare träning och sedan addera en belöning för att göra det mer motiverande jämfört med att lära in nya saker med kombinerad negativ och positiv förstärkning. Men det tog som sagt några år att reda ut det där och det blev huvudsakligen Carolina Fransson uppgift när våra vägar korsades! 

Sedan den första boken 1998 har det blivit några till, och Alexandras senaste bok kom ut 2023 och heter  “Modern Horse Training - a constructional guide to becoming your horse’s best friend”. 

I vårt samtal under “An evening with Alexandra Kurland” ser jag fram emot att få höra hur Alexandras träningsfilosofi utvecklats genom åren, hur hon ser på negativ förstärkning idag jämfört med tidigare och hur hon tänker kring t ex inlärning av olika taktila ridsignaler för att undvika att de uppfattas som eskalerande tryck av hästen. Om det är någonting jag vet om Alexandra så är det att hon är en väldigt ödmjuk och generös person som drivs av sin passion att hjälpa hästar till mental och fysisk balans för långa,  hälsosamma liv. Det ska bli roligt att få diskutera med en av de verkliga pionjärerna och förebilderna inom det som idag är belöningsbaserad hästträning.  Jag älskar också Alexandras tanke om att låta alla sina gamla resurser finnas kvar online,  även när de inte representerar hur hon tränar idag, eftersom hon tänker att de kan vara till hjälp för någon som är på en helt annan plats i sin resa mot en mer etisk och modern träningsmetod. Här tänker jag att vi har något att lära om respekt och tolerans för att vi alla är på olika ställen i vår utveckling och vårt lärande. 

Jag ser verkligen fram emot vårt samtal och kommer att förbereda mig genom att läsa om både  den äldsta och den senaste boken från pärm till pärm samt lyssna ikapp på Alexandras fantastiska podd Equiosity. Där finns för övrigten annan av våra föreläsare som återkommande gäst - den briljanta Dr Susan G. Friedman, som jag får berätta mer om i ett kommande inlägg. Alltså, jag är så pepp på det här programmet att jag riskerar att bli så där olidligt positiv igen… 

Ungdomsstipendium

Vi går över till något rörande och fint istället. Ytterligare en av våra ungdomsstipendiater har skickat in sin stipendieberättelse. Så här berättar William, 11, om sin upplevelse på BHIS sommarläger. 

Först mamma Linnea:

Här kommer en liten hälsning från William, 11 år, som fick ungdomsstipendiet våren 2023. William har många djur hemma som tränas belöningsbaserat men hade haft lite svårt att komma igång och bli delaktig i träningen själv, fast han ville. Han valde att gå på ungdomslägret hos Stall Lyckoklövern under sommaren och det gav honom en otrolig "kick-start". Efter lägret har han kommit igång väldigt mycket med träningen på hemmaplan och har många egna idéer på hur och vad han vill träna, inte minst med kaninerna, som nu tränas belöningsbaserat allihopa på regelbunden basis! Väldigt skojigt!.

Sedan William:

Hej! Jag heter William och vill tacka för stipendiet!

Jag tyckte det var ett roligt läger. Jag fick många kompisar. Jag kände mig trygg. Jag lärde mig mycket. Jag lärde mig nästan alla namn på djuren. Jag lärde mig att klicka i rätt läge när djuret gjorde bra. Det fanns hästar, höns, en anka, getter och kaniner. Jag lärde andra saker som dom inte visste fast jag. Det var god mat på lägret. Det fanns alltid att göra något.

Nu här hemma tränar jag med mina djur och gör lite samma övning med dom som på lägret. Jag tränar med mina kaniner och det skulle jag inte göra om jag inte hade varit på lägret.

/William

BHIS styrelse kan inte nog tacka Stall Lyckoklövern som givit alla sina lägerdeltagare en så härlig och inspirerande upplevelse. Flera barn och deras föräldrar har verkligen berömt den inkluderande och trygga miljön och bara det är en sådan vinst och investering i våra ungdomar. Så vill vi att alla barn ska känna på alla ridläger! Att de sedan blivit inspirerade och fortsätter ha kul med sina hästar och andra djur på hemmaplan är bara bonus. 

Ungdomsmingel

På höstlovet ordnar vi ett digitalt mingel för våra ungdomar och vi hoppas att alla som kan från lägret passar på att titta in och säga hej till varandra! Alla andra intresserade personer under 18 år är också varmt  välkomna! Det blir quizz, träningssnack och möjlighet att ställa egna träningsfrågor till våra BHIS-tränare Elna, Patricia och Karolina som är med på träffen. Det går fint att ställa frågor om andra djur än hästar, sammantaget har vi vuxna som finns med på träffen tränat ganska många olika djur vid det här laget! Om du är under 18 men inte medlem i föreningen så får du gärna vara med på just den här träffen ändå, bara skriv till info@bhis.se och berätta vem du är så skickar vi länk till dig. 

Säkerhet

Ett annat viktigt event som äger rum nästa vecka är vår årligen återkommande föreläsning om säkerhet inom belöningsbaserad hästträning. En typ av kritik mot belöningsbaserad hästträning  som ibland dyker upp i kommentarsfälten är att matbelöningar gör hästar farliga. Sanningen är att all sorts dåligt utförd träning kan göra hästar stressade, osäkra och utagerande - oavsett metod. I den här föreläsningen kommer Anne Dirksen att reda ut fördomar och berätta hur du lägger upp din träning så att den blir trygg, säker och harmonisk för både häst och människa. 

Egen träning

De egna hästarna är inte bortglömda men har fått lite i underkant med egen träning senaste veckan. Vilket är lite tokigt eftersom jag samtidigt är inne i en efterlängtad coachningsperiod med Carolina. Nu kör vi varje torsdag under en period och då är det ju bra att hinna träna ordentligt mellan gångerna också. Det har ändå varit lite fina höstdagar men precis på Unnas lektion i torsdags blev det snöstorm och hästen blev lite av en giraff.  Hon brukar vara väldigt chill på ridbanan även när det är mörkt numera. Men iskall snö i sidled rätt in i öronen var tydligen överkurs, just där och då iaf. Hej höst… Lera, mörker och kladd. Sådan tur ändå att vi har coachingperiod nu och därmed lite extra inspiration att faktiskt brottas med elementen. 

Några arbetskamrater med förskolebarn pratade idag på lunchen om utmaningarna med att hämta hem leriga barn i bilen och jag tänkte tyst för mig själv att jag antagligen ser ut precis som deras barn varje gång jag åker hem från stallet. 

Ja ja, vi tar oss väl igenom det här även detta år! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier tills vi hörs nästa gång! @beloningsbaseradhasttraning

För många år sedan när jag var nyanställd på en relativt stor arbetsplats så lyckades jag utlösa inbrottslarmet när jag skulle lämna några remisser i utgående post på kansliet på väg hem. Larmet var verkligen öronbedövande, en sådan där hög drillande klocka som gjorde all tankeverksamhet omöjlig, trots fingrar instoppande i öronen. Några undersköterskor från vårdavdelningen kom så småningom springande och de visste vart man skulle ringa för att få stopp på eländet och avboka utryckningen från vaktbolaget. De var måttligt roade av att ha blivit störda och uppjagade i tron att det var inkränktare i farten. Jag skämdes över att ha ställt till det, ny på jobbet och allt. Men faktum var att ingen hade tänkt på att upplysa mig om att kansliet var larmat när den lilla handgjorda träskylten var vänd med texten ”Vi har gått för dagen!” utåt, och att larmet skulle gå även när man låste upp dörren med sin högst behöriga nyckel.  Efter denna traumatiska upplevelse såg jag noggrant till att bara gå in på kansliet när kanslipersonalen var på plats och dörren stod öppen. Om de t ex var på möte eller lunch och hade låst dörren, men inte larmat och vänt upp sin lilla skylt eftersom de skulle komma tillbaka, så gick jag inte in. Jag sparade min utgående post på rummet tills det var säkert att kanslisterna var på plats och själva ställt upp dörren. Jag vågade inte chansa på att det skulle kunna vara larmat och att de kanske bara hade glömt att vända upp skylten. Mitt undvikande beteende  - inte låsa upp dörren till kansliet – kvarstod under hela min anställning där.

Faktum är att jag idag, 20 år senare och på en helt annan arbetsplats, också har ett undvikande beteende gällande en dörr som ibland är larmad och som andra råkat utlösa.

Varför berättar jag det här? Vad i hela friden kan mina larmnojjor ha att göra med hästträning?

Jo, jag tycker att mina upplevelser med den där dörren ganska tydligt illustrerar några av problemen med straff.

Ett straff, eller som det också benämns i en del senare inlärningspsykologisk litteratur, en försvagning, är en konsekvens efter ett beteende som leder till att beteendet minskar eller upphör. Med inlärningspsykologisk terminologi är ett straff/försvagning som innebär att något tillförs som en konsekvens ett positivt straff. Positivt i bemärkelsen att något tillförs, adderas. Inte positivt i bemärkelsen önskvärd eller bra. Ett straff eller försvagning som innebär att konsekvensen efter ett beteende är att något försvinner kallas för negativ bestraffning/försvagning.

Exempel på positivt straff, dvs konsekvenser som tillförs och som gör att ett beteende på sikt minskar eller upphör – kan vara ett piskrapp, en knäpp på mulen, en verbal åthutning, en kick med skänkeln, eller i mitt fall ett högt och obehagligt ljud.

Exempel på negativt straff, dvs konsekvenser som innebär att något önskat och åtråvärt försvinner kan vara att hålla undan maten, gå ifrån hästen (om din närvaro är önskad av hästen), sluta klia hästen eller för en människa att få ett avdrag på veckopengen. 

OBS! På förekommen anledning, det är fortfarande straff/försvagning även om du själv väljer att kalla det för en korrigering eller en hjälp när du tillför ett obehag för att minska förekomsten av ett beteende. 

Straff KAN vara ett effektivt sätt att få ett beteende att minska eller upphöra. Mitt låsa-upp-låst kanslidörr-beteende upphörde ju omedelbart efter en enda administrering av obehagligt ljud.

Borde det inte bli betydligt mer effektiv träning om vi lär oss att dela ut vältajmade bestraffningar och bli av med oönskade beteenden i en enda repetition? Njae. Problemet är att straff i princip alltid också har biverkningar.

Ett straff måste för att påverka beteendet ha en viss intensitet av obehag, annars har det inte någon effekt på beteendet. Alltså är det obehagligt för mottagaren att uppleva en bestraffning. Det måste så klart ställas mot värdet för individen och omgivningen att ett oönskat beteende upphör. Hur mycket obehag kan man utsätta någon för i avsikt att få bukt med ett problem? Hur hårt kan man slå? Hur mycket kan man trycka med sporren eller rycka i kedjan? Var går din etiska gräns?

Men problemet med straff är inte bara intensitet i obehaget som delas ut. Förespråkare för straff vill gärna påstå att det är så enkelt som att väl avvägt och vältajmat obehag får ett beteende att upphöra – simsalabim.

Och det händer ibland, som med mig och den där dörren. Men väldigt ofta så glömmer man bort att beteenden inte existerar i vakuum. Beteendet har en funktion som förmodligen är viktig för individen. Om en väg stängs kommer individen att behöva leta efter andra sätt att få tillfredsställa behovet. Jag behövde fortfarande skicka post och jag hittade strategier för att kunna skicka post utan risk för obehag.

Många beteenden hos hästar och hundar fyller funktionen hitta och äta mat. Om vi delar ut straff för att hästen eller hunden sträcker sig efter eller tar mat som vi inte tänkt att den ska äta just nu, t ex höpåsar på stallgången, gräset på marken eller matrester på köksbänken, så är risken mycket stor att det hästen/hunden lär sig av straffet är att undvika att ta maten när människan är närvarande. Men den kommer att sträcka sig efter tillgänglig mat när den som delar ut straffet inte är närvarande. Det är t o m med så att beteenden som minskat genom bestraffning sedan kan öka i intensitet när den som delar ut straffet inte är närvarande.  Det finns ett evolutionärt värde i att passa på att förse sig med mat när mat är tillgänglig utan risk. Människor kan tolka detta som beräkning och ögontjäneri, men ur hästens eller hundens perspektiv handlar det inte om manipulation och ifrågasättande av något ledarskap, det handlar bara om att äta mat när mat finns utan risk för fara. Om det ibland blir farligt och obehagligt att äta när mat finns gäller det att bli duktig på att urskilja när faran är över och då passa på. Ren överlevnad, inget annat.

Vila och återhämtning är andra viktiga funktioner. Vi är väl många som någon gång suttit på ridskoleponnyn som ökar tempot när ridläraren närmar sig och sänker tempot när ridläraren är riktad åt ett annat håll. Vi säger att ponnyn maskar och är lat, medan ponnyn bara använder sina medfödda förmågor att hushålla med energi genom att urskilja när det är förhöjd risk för fara eller inte.

En annan påtaglig risk med att använda bestraffning är att den som blir straffad vill börja undvika den som delat ut straffet. Att använda sig av straff kommer att påverka relationen mellan den som delar ut straffet och den som får ett straff.  Så när du använder straff för att påverka beteende så måste du ta med i beräkningen att det samtidigt kommer att innebära en försämring av relationen.  Ett vanligt påstående för att försvara användning av bestraffning och hot om bestraffning är att prata om hur hästarna eller hundarna gör mot varandra. Och visst kan du se hur hästar både bits och kickar mot varandra i vissa interaktioner. Eller hur en hundtik tillrättavisar sin valp med en morrning. Men det som glöms bort i det sammanhanget är att djuren tillbringar tid med varandra 24/7 och studerar du deras tidsbudget är det en försvinnande liten del som används till aversiva interaktioner. (Om de inte hålls i begränsade och resursfattiga miljöer så klart. Att använda interaktioner mellan två hästar i en liten platt hage utan gräs och med fodring från Ikea-kassar 4 gånger per dygn som modell för hur hästar interagerar med varandra är som att titta på människor på sluten anstalt och säga att de är rollmodeller för mänskligt beteende.) När djur i en välfungerande flock ger varandra en åthutning för att komma åt en resurs eller säga till kompisen för att den kliade på fel ställe så har de ett ENORMT relationskonto att göra uttag från. Den enstaka otrevliga interaktionen kan vägas mot tusentals trivsamma, gynnande interaktioner under dygnet, veckorna, året. Har du den relationen till din häst? Hur stort uttag från relationskontot har du råd att göra om ni endast ses 1-2 timmar per dag? Det beror både på hur länge ni känt varandra och på hur trivsamt allt annat ni gör tillsammans faktiskt är för hästen.

En annan besvärande biverkning av straff är att det inte bara är utdelaren av straffet som blir förknippad med obehagliga upplevelser, även andra stimuli som finns närvarande i situationen kan  råka kopplas till den obehagliga upplevelsen.  Om vi t ex använder fysiskt obehag som skänkel, sporre, spö etc för att få en häst att gå förbi något som den upplever som skrämmande så kan hästen, trots att vi fick den att passera, koppla både platsen och andra stimuli till obehag som bör undvikas. Om hästen t ex reagerar med att stanna för att titta på en fladdrande presenning på grannens vedhög och sedan får uppleva fysiska obehag för att förmås gå förbi, så kan den nästa gång känna rädsla för vedhögen, hela garageuppfarten och nyplanterade astrar i kruka – bara för att det var stimuli som också fanns där när den blev straffad för att den stannade till och tittade på presenningen.

Det finns ett överlevnadsvärde i att snabbt identifiera och komma ihåg olika tecken i miljön på att det finns fara. Den förmågan träffar ibland helt fel och kopplar helt ofarliga, neutrala stimuli till fara. I mitt fall med den låsta, larmade dörren så var ju tanken att det stimuli jag skulle titta efter var skylten ”Vi har gått för dagen” men pga olyckliga omständigheter blev ju kopplingen för mig låst dörr = fara. Även om jag rent intellektuellt kunde resonera – ingen skylt, ingen fara – så hade jag som inte lust att chansa. Utifall.  Och jag är en människa. En häst tänker absolut inte chansa på den där krukan om det var där hans människa fullständigt tappade det och blev hårdhänt sist de passerade. Alltså vill han helst få gå åt ett annat håll fastän presenningen nu är borta.

Ytterligare en risk med straff är att det inte bara är det beteende som straffet avser som kan påverkas. Ibland minskar även andra beteenden som du inte avsett att straffa. Om du t ex har en häst som gärna kommer när du ropar på den i hagen men som buffar eller t o m nafsar lite när den kommer fram. Du bestämmer dig för att åtgärda beteendet du ogillar med några vältajmade fysiska daskar på mulen eller du kanske inte ens nuddar hästen men viftar med grimskaftet mot hennes huvud för att påverka beteendet buffa/nafsa. Kanske ser du att beteendet buffa/nafsa minskar men också att beteendet komma till dig förändras. Hästen kanske kommer mer sällan, långsammare eller inte ända fram.  Det var ju inte din avsikt men du har råkat få en biverkan av straffet för buffa/nafsa.

Ett av de största problemen med straff är att straff inte leder till någon inlärning av vad hästen/hunden/människan ska göra i stället för det oönskade beteendet. Vilket bara ökar risken för att häst och människa hamnar i nya situationer där människan känner behov av att straffa fler oönskade beteenden eftersom hästen fortfarande inte gör ”rätt”. Att bli straffad för ett beteende innebär inte automatiskt att du vet vad du ska göra i stället, vare sig du är häst, hund eller människa.

För dig är det logiskt att hästen skulle uppleva minst obehag av att bara stå stilla vid uppsittningspallen medan du klättrar ombord. Det är ju det en häst ska göra vid uppsittningspallar - stå stilla – hur svårt kan det vara? Men i stället för att en enstaka vältajmad tillrättavisning leder till häst som omedelbart slutar trampa runt och faktiskt stå stilla så ser en ibland hästar och människor hamna i långa kedjor av beteenden runt pallen som korrigeras med olika tillrättavisningar och till slut en häst som tycker att både pall, människa och uppsuttet arbete är saker som helst borde undvikas helt och hållet om det går. Om fokus och tid i stället lagts på att metodiskt förstärka ”stå stilla med huvudet rakt fram vid pallen” hade situationen blivit trevligare för alla inblandade. Om du väljer att påverka önskade beteenden med positiv förstärkning så förvinner många oönskade beteenden av sig självt, utan bestraffning. Helt enkelt därför att det sker en faktiskt inlärning om vad som är önskat beteende i en given situation. Hästen kan inte stå stilla med huvud rakt fram och trampa runt samtidigt. Han kan inte buffas och bitas heller med huvud rakt fram. Väl förstärkta grundbeteenden löser problem innan de ens har uppstått. Och den enda biverkningen är att träning med positiv förstärkning leder till insättningar på relationskontot i stället för uttag.

Så trots alla dessa kända biverkningar, varför fortsätter vi använda straff för att påverka beteende?

Svaret ligger i vår egen förstärkningshistorik. Vi har från unga år lärt oss att vi ska bestraffa hästen när den gör oönskade saker. Vi applicerar också mänskliga moraliska värderingar på djurs beteenden och vår mänskliga kultur säger oss att dåliga beteenden som att stjäla, skada eller försöka undvika arbete ska ha straff. Men varken hästar eller hundar stjäl, maskar eller ägnar sig åt skadegörelse. I deras värld finns inte äganderätt eller arbetsmoral. Att ta tillfällen i akt, att undvika obehagligheter och att prova vilka beteenden som ger resultat är överlevnadsstrategier.

Vi är duktiga häst- eller hundmänniskor när vi reagerar och agerar. Vi känner oss handlingskraftiga. Vi får beröm och uppskattning för det. Vi får också förebråelser och kritik från omgivningen och kanske oss själva om vi inte använder straff för att på verka oönskade beteenden. (Om Hippson upplåter ett kommentarsfält till det här inlägget så lovar jag att där kommer att finnas kommentarer av typen Man Måste Faktiskt Få Säga Till och Hästar Blir Farliga Om Man Inte…. ) Så oavsett den faktiska effekten på det oönskade beteendet hos hästen så upplever vi att vårt eget beteende ”utdela ett straff” får förstärkning, både positiv (Duktig Hästmänniska) och negativ (undvika vara Dålig Hästmänniska)

Jag säger inte att du aldrig någonsin ska straffa ett beteende. Jag säger bara att innan du gör det bör du först fråga dig själv

• Vilken funktion fyller det oönskade beteendet och kan jag ändra på förutsättningarna så att hästen inte har behov av att utföra det oönskade beteendet?
• Vad är det jag faktiskt vill att hästen ska göra i stället för det oönskade beteendet?
• Kan jag i stället förstärka andra önskade beteenden som gör att det oönskade beteendet avtar eller försvinner?

Om du har svaret på ovanstående frågor så finns det ingen poäng alls med att använda straff för att påverka beteendet.

Men om du ändå vill använda straff behöver du också fundera på följande:

• Är det etiskt försvarbart för mig att dela ut ett tillräckligt obehagligt straff för att beteendet ska minska/upphöra?
• Kommer beteendet att upphöra eller bara döljas/hållas tillbaka när jag är i närheten?
• Har jag råd med det här uttaget från vårt relationskonto? Är jag beredd att ta risken att jag uppfattas som obehaglig att vara med och att min häst/hund helst vill undvika att vara nära mig om den kan välja?
• Är jag beredd att ta risken att hästen/hunden kopplar ihop obehaget av straffet med platsen och andra stimuli och i framtiden blir rädd eller osäker i den miljön?
• Är jag beredd att ta risken att även andra, önskade beteende kopplas till obehaget och också blir försvagade?
• Gör jag det här för att jag faktiskt tror att det kommer att förändra beteendet eller gör jag det för att känna mig duktig och/eller undvika kritik?

Alla metodval kommer med biverkningar. Genom att göra medvetna riskkalkyler slipper du vara ett offer för din egen förstärkningshistorik!

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag även roligt på jobbet! Jag stöter ofta på uppfattningen att mitt jobb är svårt och tungt. Självklart blir jag berörd av att möta ungdomar som har det besvärligt. Men det finns en sådan kraft i att få jobba tillsammans med andra för att göra skillnad. Min arbetsplats går nu in en stor långsiktig satsning på att implementera PBS - Positivt beteendestöd, för att bli ännu bättre på att göra skillnad för våra ungdomar. 

I och med det pratar vi ännu mer inlärningspsykologi på jobbet, och det tycker jag ju är superkul! När jag och min kollega höll en introduktionsföreläsning introducerade vi LIMA - hierarkin för procedurer för beteendeförändring  - som jag hänvisat till här i bloggen flera gånger. Det är alltså en lika aktuell modell för arten människa som för arten häst (och alla andra arter vars beteende du önskar påverka! )

Något som verkligen tagit fäste nu hos mina arbetskamrater är vikten av arrangerade antecedenter. Dvs säga hur vi tillrättalägger en miljö eller situation så att det blir lätt att göra rätt. Eller som vi nu säger till vardags  - vi krattar manegen! Att först se till att grundläggande behov är tillgodosedda och sedan arrangera miljön så att det önskvärda beteendet blir enkelt att välja kan göra att det inte ens behövs några särskilda träningsplaner för beteendet vi vill ha (och oönskade beteenden upphör av sig självt när individen inte längre känner sig frustrerad och otrygg).

Exempel på hur man gör det på HVB:t kan t ex vara att se till att det alltid är nära till en papperskorg så att det blir lätt att slänga sitt skräp. Ett annat exempel är att göra sig av med en stor soffa och skaffa sköna fåtöljer i stället, så försvinner genast konflikter om personligt utrymme framför tv:n. Att kratta manegen för högre skolnärvaro kan vara att serva med lite frukost på rummet och kanske skjuts till skolan till någon som tycker det är tungt att komma iväg. 

Olika exempel på att tillrättalägga miljön för sin häst kan vara allt från att ta med en kompis in när hästen ska skos om den tycker det är oroligt att vara själv i stallet till hur en placerar ut rekvisita på ridbanan för att få chans att klicka en viss rörelse. Med Unna, som är obotligt nyfiken och social, kan tillrättaläggande av miljö i ett möte på vägen vara att hålla en target framför hennes mule så att hon kan dutta på den i stället för att dutta på den vi möter. Vi har en massa saker som vi vill att hästen INTE ska göra - Unna ska inte gå på stallägarens gräsmatta, hon ska inte boppa på okända personer, hon ska inte stoppa huvudet i någons kasse osv. Huvud rakt fram är ett bra beteende. I en frestande situation blir det ännu lättare att hålla huvud rakt fram om det finns en target som riktmärke. Det betyder inte att jag för all framtid kommer att hålla en target framför henne vid ett möte, det betyder bara att jag krattar manegen för en gedigen förstärkningshistorik för att hålla huvudet rakt fram vid möten. Både när det gäller häst och människa kan det vara vanligt att folk uttrycker oro för att tillrättaläggande av miljön och situationen ska skämma bort och göra det svårare på sikt. Men i själva verket kan det vara förutsättningen för att beteendet alls ska hända och få chans att förstärkas. En ungdom som fått frukost i magen och skjuts till skolan har större chans att få uppleva förstärkning av skolbeteenden än en som ligger hungrig kvar i sängen. En häst som känner sig lugn och trygg i stallet med en kompis har större chans att få positiv förstärkning för stå på tre ben med det fjärde i hovis hand än en som oroligt trampar omkring på stallgången. 

För att göra det lätt att göra rätt för sin häst redan på nivå ett och två i hierarkin för beteendeförändring så erbjuder föreningen BHIS en föreläsning om “Tillämpad etologi för hästtränare”med fenomenala Karolina Westerlund den 17 oktober. Karolina hjälper djur att trivas och må bra i människornas värld. Kom och lyssna för inspiration om hur du kan göra tillvaron berikande och begriplig för din häst, och på köpet få en häst som bättre hanterar oväntade och potentiellt läskiga händelser. 

Annat roligt på gång i föreningen just nu är att det är dags för höstens ungdomsstipendium. Två gånger per år delar föreningen ut ett stipendium till en medlem som ännu inte fyllt 18 år för att finansiera träning för en belöningsbaserad tränare. För att kunna träna belöningsbaserat har det i princip varit nödvändigt att ha tillgång till en egen häst. Men i våras hade vi möjlighet att dela ut stipendium till barn som ville åka på belöningsbaserat läger hos Stall Lyckoklövern. Så här berättar tioåriga Diana om sina upplevelser som stipendiat på sommarlägret:

Det var så himla kul på Lyckoklövern och jag har blivit mycket säkrare på klickerträning och blivit bättre. Vi började med att träna en häst. Det var jättekul att träna hantering och det gick jättebra.  Jag och en annan tränade tillsammans och vi hade jättebra samarbete. Vi fick även träna lite andra saker och fick testa en annan häst. Jag och kompisen jag samarbetade med träning att gå upp på lastpallar och lite andra små trix.  Det var jättekul. 

När jag kom till lägret var jag jättenervös men alla var så trevliga att det gick snabbt över.  Först blev jag förvånad över att getterna gick lösa men de var jättesnälla och gosiga. Jag har faktiskt aldrig klappat en get förut. 

Jag har blivit säkrare på att använda targets.  Jag hade faktiskt inte tränat så mycket med target innan men det var inte så svårt. Allt var roligt på Lyckoklövern tyckte jag. Jag ville dit för att lära mig mer om belöningsbaserad träning och det verkade jättekul. Det var kul att träna getterna också men det var lite svårare! Jag hade ju som sagt aldrig tränat en get förut. Jag tyckte det var lite läskigt i början att träna hönsen men de var jättesnälla!  De var nog näst svårast att träna!  Jag  hade inte tränat höns innan heller. De djur jag mest tränat hemma är nog häst och hund och lite kanin hos min kompis. Men kaninerna på lägret var svårast!  De var mer gossugna än träningssugna. Det var lite kul för kaninerna ville först sova,  sen gosa,  sen träna.  Sen höll de på så men det var okej, de var ju jättemysiga ändå. När ens föräldrar kom och skulle hämta en så ville man verkligen inte! Jag ville stanna på Lyckoklövern för alltid!  Lyckoklövern är bäst - ingen protest! 

Om du eller någon du känner också vill söka BHIS ungdomsstipendium så hittar du all info och ansökningsformulär på hemsidan. Sista ansökningsdag för hösten är den 8 oktober. 

Glädjande nog har det på sistone tillkommit fler verksamheter som erbjuder belöningsbaserad hästträning  för barn utan egen häst. I Kiruna har vi nu Hästskola i Norr och i Linköping drar Stall Kungskvarn igång en ungdomsgrupp för dig mellan 9-15 år. 

Jag är väldigt glad för den här utvecklingen som gör det möjligt för ännu fler unga personer att få träna hästar belöningsbaserat. Tack Karolina, Patricia, Elna och Sandra som krattar manegen för framtiden!

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram

Oj oj oj, vad tiden rann i väg denna försommar! Alla som jobbar i verksamheter kopplade till barn och ungdom vet hur hektiskt det ofta blir mot slutet av våren. Det har gått bra för mig och ryggen att jobba heltid, men den ork som finns kvar efter arbetsdagen har fått gå till djuren, inte till bloggande! Det finns ju inte bara hästar i hushållet utan också två unga hundar och två spralliga ungkatter som ska ha sitt. Under de senaste åren har flera ålderstigna fyrbenta vänner fått tacka för sig, så därför har vi nu istället ett väldigt ungdomligt djurhushåll med allt vad det innebär.

Unna var måttligt imponerad av knäckebrödstårtan...

Fina Unna har fyllt tre år under maj månad. Tre år är på många sätt en förpliktigande ålder på en häst. Det finns så många vedertagna måsten och borden kring vad de förväntas kunna och ska göra i den åldern. Lite olika i olika raser och inriktningar så klart. Jag jobbar mentalt med att lägga det åt sidan och fokusera på var vi är just nu och vart vi vill, oavsett ålder på pappret. Vi har tappat mycket träningstid pga. min skada men jag är säker på att det inte har någon betydelse för våra långsiktiga mål – en glad och arbetsvillig fyrbent vän i vått och torrt under många år framöver. Jag är ganska van att gå min egen väg och strunta i omgivningens tyckande, ändå känner jag att det ibland smyger sig in lite negativa prestationstankar kring det här. Det finns så starka normer i många delar av hästcommunityt som en konstant måste försvara sig emot.

Unna själv är dock glatt obekymrad och alltid redo att ställa upp på så mycket träning som matte hinner och orkar. Saker som vi jobbar med just nu är självständig rörelse framåt med mig vid sidan eller bakom, kasttarget och dirigering höger/vänster. Vi pillar på med mer och mer utrustning och vi är på jakt efter en passande loksele, men det är ju precis lika knepigt att hitta som bra westernsadlar! Det går fint att hänga lite av varje ovanpå Unna men hon är lite petigare med hur det känns i ansiktet! Hon behövde flera pass för att vänja sig vid huvudlag i läder med lite mera spännen och grejer som blänker. Jag har skaffat en variant där jag kan lägga till bett så småningom och ändå ha tömmar i sidepullfäste inledningsvis. OM vi ska visa och göra prov en dag så är tyvärr bett obligatoriskt, så det måste ju inkluderas i träningen. Inget av den utrustning vi har till våra quartrar passar Unna, så det blir en del shopping…

Kursen med Eva Bertilsson

Under juni månad hade vi ännu ett historiskt event i föreningen – nämligen vår första fysiska kurs.  Den ägde rum på min hemmaplan, det var iaf mina hästar samt föreningens kassör Camillas häst som fick utgöra det levande undervisningsmaterialet. Instruktör var Eva Bertilsson och temat var “Hur får vi mer för morotslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Jag kan utan att överdriva säga att som arrangör erbjöd helgen några oväntade utmaningar! Evas försenade tåg på fredag kväll var väl den minsta utmaningen. När hon väl dök upp så blev jag tydligen så till mig att jag låste in bilnyckeln i bakluckan när vi baxade in hennes resväska bland all utrustning som skulle fraktas till bygdegården. En något motvillig riddare i (tyvärr inte på) mustang fick inkallas med reservnyckel. När vi äntligen kom iväg till nästa hållpunkt, nyckeluthämtning till bygdegården, så kom den något större utmaningen  - dubbelbokning. I “vår” kurslokal pågick studentfest för fulla muggar. Vi blev föreslagna att senarelägga vår bokning, men det är ju inte görbart med bokad instruktör och betalande deltagare som kommer med nattågen från både nordligaste och sydligaste delarna av landet! Några stackars eldsjälar från hembygdsföreningen fick således ägna småtimmarna på lördag morgon för att röja upp så lokalen blev användbar till vår morgonstart. Jag fick sms kl 04.59 att allt var klart. Visst är det härligt med föreningsliv? 

Det fenomenala funktionärsteamet från BHIS lyckades sedan omvandla bygdegården till  kurslokal med fika och lunchservering i god tid innan våra 12 deltagare anlände. Kursen byggde på en blandning av teoretiska pass med ganska mycket grupparbetande och torrsimmande  i kurslokalen och sedan praktiska experiment med hästarna ute på Uddens Sjögård. En kurs med Eva Bertilsson är alltid en dynamisk historia som är svår att kategorisera på förhand men temat var  denna gång durationer och kedjor. 

Utmaningar för belöningsbaserade ekipage kan vara att komma vidare från klick-belöning för varje enskilt litet beteende och få till längre perioder av något innan nästa förstärkning. I träning med tryck-eftergift är hästen motiverad att fortsätta göra något, t ex trava på framåt, för att undvika att bli påmanad med skänkel, smackning eller lyft longerpisk att fortsätta framåt om den saktar ned. Det är själva  undvikandet av skänkel, smackning, höjt spö etc som förstärker beteendet fortsätta trava. I belöningsbaserad träning är det i stället åtnjutandet av belöningen som förstärker beteendet trava och då vill hästen att det helst ska hända så snart som möjligt. Det krävs därför klurighet och planering för att kunna öka på stunden som hästen ska fortsätta utföra beteendet innan belöning, utan att hästen upplever det som att det blir svårare och krångligare att komma till belöning. Genom att systematiskt träna på durationer, dvs sträcka tid som hästen gör samma sak, och genom att kedja ihop flera olika  beteenden efter varandra som leder fram till en belöning kan vi på sikt få mer och mer deltagande från hästen, fortfarande frivilligt från hästens sida och med bibehållen entusiasm. Det är viktigt att undvika frustration och de utsläckningsreaktioner som orsakar variationer i beteendet. Ett viktigt budskap från Eva var att alltid prioritera kvalitet över duration. Om vi är för ivriga att sträcka tiden mellan förstärkningsstillfällena så är risken stor att vi råkar förstärka något som inte är av den kvalitet vi egentligen önskar. 

Om en råkar få en beteendeanalytiker och en filosof i samma rum kan det bli  intressanta diskussioner om tidsaxlar! Det är otroligt roligt och utvecklande att ha fantastiska Jonna Bornemark som entusiastisk medlem i vår förening! 

Mellan teoripassen åkte vi ut till hästarna på Uddens Sjögård och testade praktiskt på våra villiga försökskaniner Hottis, Unna, Dunnit och Alex. Den här typen av kurs bygger nästan på att de hästar som deltar är hemma i en trygg invand miljö, och inte hamnar i trigger stapling om något experimentellt upplägg inte utfaller som tänkt. Även på hemmaplan tycker Dunnit att det är svårt om förväntad förstärkning uteblir och hon var också den som hade svårast när det laborerades med olika förstärkningsfrekvenser. Unna däremot verkar aldrig få nog och blev istället  allmänt frustrerad av påtvingade gräspauser under gruppdiskussionerna.  Hålla på att äta gräs när det verkar finnas en hel gårdsplan full av träningssugna människor - är ni inte kloka?! 

Hottis inledde med att helst vilja äta gräs och bidrog till en nyttig utforskning kring vad som händer om hästen upplever att tillgången till en önskad förstärkare försvinner. Det var spännande att se utvecklingen under de två dagarna när han  - genom att till stor del få göra egna val men också få en tydlighet i när det inte gick att göra ett eget val - hade allt lättare att släppa gräset och delta i övningar. Det sämsta vi kan göra i en situation där hästen vill något annat än vi tänkt oss är att försöka locka/lura med hästen. Då riskerar vi att skapa en frustrerad känsla kring hela situationen och kan bränna ut den  förstärkare vi försöker använda för att få hästen att avstå från den förstärkare den hellre vill ha. Det går bara att jobba med fria val när fria val faktiskt är en möjlighet. I belöningsbaserad träning försöker vi skapa så många träningssituationer som möjligt där hästen har valmöjligheter. När vi hamnar i en situation där valfriheten inte finns är det bästa att ha en tydlig signal och kort procedur som visar att valfrihet just nu inte är möjligt. 

När det gäller just att sluta beta på signal har mina hästar en inlärd procedur som innebär att jag säger namnet sedan räknar 1 - 2 - 3 - UPP! Signal UPP! är inlärd med shaping och belöning separat men har sedan satts in i en procedur som och så innehåller tryck och hot om tryck. Dvs negativ förstärkning. Om hästen inte svarat på UPP! så tillför jag eskalerande tryck i grimman tills huvudet lyfts. Namn plus räkning är för att ge hästen en chans att uppfatta att vi går in i den proceduren och att valfriheten just nu är över. Det blir mindre risk för dragkamp när hästen är förberedd. Grejen med tryck är ju att hästen vill slippa den upplevelsen och då är det schysst att ge goda möjligheter att få undvika det. Så belönar vi med ätbara förstärkare för responsen att lyfta huvudet, men som i all mixad träning så är det troligtvis negativ förstärkning som övertrumfar upplevelsen av positiv förstärkning, dvs det blir viktigare att få undvika obehaget. 

Det här är ett av få moment där jag använder mig av mixad träning, dvs kombinerar med negativ förstärkning. Jag tycker att det är väldigt spännande att Unna, som är den som har minst upplevelse av träning med negativ förstärkning totalt i livet, mer verkar se 1-2-3-UPP som grönt ljus för nästa roliga grej snarare än suck, nu var det slut på gräsätande. Jag hinner sällan säga mer än hennes namn innan hon släpper gräset. Hon släpper också gräset spontant stup i ett för att få se om vi inte kan göra något annat. Hon är också svår att belöna med gräset. 

För att återgå till Hottis insatser på kursen så fick han huvudsakligen jobba med sina crunches. Det är ju en övning som intresserar många belöningsbaserade tränare eftersom den anses vara väldigt bra för att bygga styrka och hållbarhet. Men här är det verkligen viktigt att fokusera på kvalitet snarare än kvantitet för att aktivera rätt muskler.  

Unna jobbade med olika följabeteenden, bl a att gå förbi lockande saker. Hon jobbade också med en uppstart till dirigering vänster - höger. 

Som funktionär hann jag inte följa med i alla diskussioner så jag är inte rätt person att sammanfatta hela kursen, men utifrån de kursutvärderingar som kommit in så var deltagarna väldigt nöjda! 

Här är några kommentarer från deltagare:

Så mycket inspiration kring att experimentera med leverans av matbelöningar och andra förstärkare! Super med många praktiska exempel som inte blev för specifika för en situation utan ledde till generella resonemang.

Svårt att sammanfatta så här, men känslan av att det finns mycket kunskap att hämta, mycket stöd hos likasinnade och att det är ett träningssätt som är helt ok att lära sig medan man provar sig fram. Varje relation och situation är unik och det går alltid att skaffa fler verktyg i lådan.

Framförallt inspiration och känslan av att vi nu är många som vet att dessa metoder fungerar och som kan praktisera dem

Jag tycker om träningsmetoden som börjar med öppet undersökandet, därefter analys av vad vi har och hur vi vill gå vidare och därefter detaljpill. Den verkade också funka bra på 4 väldigt olika hästar så jag hoppas kunna köra den själv med.

Mycket av Evas coachning från hästträningen tex att alltid tänka kvalitet som prio 1 och olika sätt att lägga upp träningen. Att kolla vid varje pass vad det är man har idag.

Kursen pågick i två dagar och vi hade även middag och mingel i bygdegården lördag kväll så det blev långa dagar för funktionärsteamet som var först och sist på plats varje dag. 

De mindre glamorösa arbetsuppgifterna i styrelsearbetet i en förening...

Tömning av av försummad solvarm blöjhink höll på att (tillfälligt) ta kål på föreningsandan hos vår kassör. Värt att notera att vi inte hade några blöjbarn bland deltagarna..

Om en inte själv regelbundet arrangerar saker i föreningslivet tror jag att det är lätt att underskatta hur mycket tid som går åt från frivilliga krafter för att en kurs, ett läger eller en tävling överhuvudtaget ska bli av. Utan frivilliga funktionärer som generöst ger av sin tid för att andra ska få möjlighet att träna och tävla så blir det ingen hästsport i någon gren eller inriktning. Lite här och var dyker det upp påståenden om att det är allt svårare att rekrytera funktionärer och volontärer för olika föreningar, Det ska bli spännande att se om vi har tillräckliga krafter i vår förening för att klara av att ta klivet från enbart digital till regelbunden fysisk verksamhet i framtiden. Jag kan väl säga att funktionärsteamet Anna/Maria/Camilla/Danne var något mindre pepp än deltagarna själva på att arrangera  någonting “längre/ större /mera av allt” nästa år - iaf direkt efter att vi städat bygdegården! 

Kommer vi igen efter lite vila och semester ?

Om en knapp månad är det dags för nästa fysiska arrangemang i regi av föreningen. Då är det Stall Lyckoklövern som tar hand om 10 BHIS-ungdomar som ska få träna ponnyer, getter och kanske höns och kaniner under en lägerhelg. Nya volontärkrafter ska rådda det arrangemanget och jag hoppas få njuta på avstånd av bilder och filmklipp på glada barn och djur! Lägret är alldeles fullbokat med lång reservlista! 

Här kan ni läsa mer om Stall Lyckoklövern!

Jag ska jobba några dagar till innan det är dags för semester! Jag ska bl a förbereda en internutbildning till hösten om inlärningsteori och funktionell beteendeanalys för vår personal. Under veckan ska jag också iväg ett par dagar för att få påfyllning och inspiration till hundträningen hos Anna Larsson. Som vanligt räknar jag med att hundträning, hästträning, människoträning  - allt hänger ihop. Allt bygger på samma vetenskap och samma etiska värderingar, åtminstone i de sammanhang som jag väljer!  

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 

Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags. 

En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)

Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl,  inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara. 

Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.

Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.  

I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till! 

Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också? 

Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen. 

Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen. 

Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass. 

Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också. 

Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass. 

Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot. 

Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen. 

Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över.  Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag! 

Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken. 

Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!