Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.
Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund.
Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden. Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare, inklusive tävlingsryttare, vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga.
När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt.
Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.
Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter.
Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.
Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad?
I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.
Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.
En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett helt vanligt beslut i hens verksamhet. Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter.
Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra.
Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr. Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)
Läst 2802 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?
Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen?
Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…
Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen.
När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten.
Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker.
Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och.
Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp.
Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western.
Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar!
Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats.
Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet.
På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt “backa” så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning.
Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling?
Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt.
För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst.
Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!
Läst 11408 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags.
En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)
Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl, inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara.
Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.
Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.
I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till!
Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också?
Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen.
Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen.
Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass.
Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också.
Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass.
Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot.
Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen.
Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över. Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag!
Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken.
Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis.
Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!
Läst 21689 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Oj, vad här var obloggat! Anledningen till att det inte blir något skrivet är att jag försöker minimera min tangentsbordstid eftersom jag så snabbt får ont av det.
Rehabiliteringen efter ryggfrakturen tar tid! Massor har hänt och det går framåt, samtidigt som jag känner mig så grymt otålig! Men det tar tydligen tid att laga en tantkropp.
Jag började jobba 25 % förra veckan, alltså tre månader efter olyckan. Sist jag bloggade var planen att jag skulle börja på 50 % två månader efter olyckan, men det var helt klart en glädjekalkyl som både sjukgymnast och ortoped sedan skakade på huvudet åt. Jag var verkligen inte redo och hade fullt upp med att klara av mitt dagliga liv. Nu har jag fått en rimligare planering. Det känns härligt att få träffa mina arbetskamrater igen, men det är svårt att känna sig som någon som bidrar med något vettigt på två timmar om dagen. Men hållbar, långsiktig rehab är viktigare än produktivitet, och det gäller både människor och hästar efter skada! Mycket tid och ork för fysioterapi och promenader är det som kommer att göra mig helt återställd på sikt.
Kryckor och korsett har jag fasat ut helt nu och jag kan köra bil igen! Frihet!
Hushållsarbete går inte bra, allt som innehåller lyft, böj, och vridmoment orsakar smärta. Men jag kan sopa stallgången, det är smärtfritt!
När ryggen blir trött ska den gärna stretchas och då är det alldeles perfekt att råka ha en häst med ponnymått att hänga på!
Jag kan nu fixa det mesta med Dunnit själv, även om jag inte orkar träna så långa pass! När ridbanan är nyharvad (och det är den ofta eftersom jag har bästa stallägaren) så blir jag lycklig, eftersom jag då orkar hålla på längre utan att få ont. Jag får oftast hjälp med Unna av min dotter. Unna sköter sig finfint med mig också, men det kan bli lite för tufft för min rygg när hon på unghästars vis tappar balans och lutar sig mot mig vid hovkratsningen. Eller när hon förlorar riktningen på promenaden för att hon börjar titta på något. Unghästar är verkligen som förskolebarn på cykel. Ser de något intressant på sidan av vägen så klarar de inte av att hålla riktning rakt fram samtidigt. Hela kroppen följer liksom med i blickens riktning.
Annars är Unna i en härlig utvecklingsfas! Min dotter gör ett så bra jobb med henne, med stor respekt för mitt sätt att träna häst men kombinerat med sitt eget sätt att utbilda unghästar. Unna är en väldigt optimistisk häst som alltid hoppas på att bli vald i hagen och som egentligen aldrig vill att ett träningspass ska ta slut. Hon hänger gärna med sina människor alldeles själv på ridbanan en mörk novemberkväll. På utflykt tycker hon att det är helt onödigt att behöva gå bakom någon vuxen häst. Hon kan själv, hon vill vara först och hon vill se världen!
Dunnit verkar tycka att det här är väldigt bekvämt och låter mer än gärna Unna ta täten. Det är också roligt att se hur deras gemensamma utflykter stärker relationen dem emellan. Plötsligt får Unna dela resurser med Dunnit i stället för att behöva vänta på sin tur.
Som det verkar just nu så blir mina två ensamma med varandra i vinter, så det känns fint att de verkligen hittat varandra till slut. Det tog ju ett år. Men vi hoppas så klart att det dyker upp några nya trevliga ston som också vill bo på lösdrift i stor hage på en fin, välskött gård med mycket bra hästtänk nära både Stockholm och Uppsala. Hästar trivs ju ännu bättre i grupp än i par så drömmen är att de blir fyra igen.
Apropå hästars sociala relationer så har vi i föreningen BHIS precis fått klart programmet till onlinekonferensen BHIS-dagarna 2023 och temat denna gång är Den sociala hästen. Vi är väldigt stolta över vårt namnkunniga startfält med både svenska och internationella forskare och hästtränare som ska belysa olika perspektiv av relationen häst-människa. Det här blir en härlig rivstart på 2023 för alla oss som är intresserade av belöningsbaserad hästträning!
Vi har också hunnit dela ut höstens ungdomsstipendium som denna gång gick till 14-åriga Thea Carlsson från Falkenberg. Thea planerar att använda sitt stipendium till träning för Sandra Månsson. Thea kan ni följa på instagramkontot @clickertraininggirls
För att få nätverka lite mer med våra unga medlemmar så har vi ett digitalt höstlovsmingel denna vecka. Det är lätt att känna sig ensam som belöningsbaserad hästmänniska i en traditionell omvärld, och därför är det så viktigt att få hitta och möta andra som har samma intresse! Barn och ungdomar hänger inte i Facebookgrupper som vi vuxna gärna gör, så vi får se om vi kan få nya idéer kring hur våra yngre medlemmar kan hålla kontakten med varandra.
Att orka jobba med föreningen igen har varit en positiv energikälla under de senaste veckorna. Mycket föreningsarbete går fint att göra liggandes i sängen med mobilen. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, det är en toppenstyrelse med positiva, vänliga och hjälpsamma människor. Vi har nu över 440 entusiastiska medlemmar och vi fortsätter att växa varje vecka. Välkommen du också!
Läst 18348 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera:
...........................................................................................................................................................
Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”
Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?
Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson
Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!
Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson
Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:
- Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
- Rutiner för start och avslut på våra träningspass
- Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
- Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
- Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
- Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
- Osv osv osv… (Det finns massor!)
Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!
På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!
Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!
Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.
Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson
Förberedelser:
Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.
Lastning:
När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.
Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!
Sadla på plats hos kompisarna:
När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.
När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!
Ridpasset:
Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!
Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!
Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!
Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.
Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema
Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!
Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!
Snabbgroom och avslut:
Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.
Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.
Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!
Hon och jag <3
Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här!
Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!
/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus
Följ oss gärna på instagram: @teamrplus
Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!
Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB
.......................................................................................................................................
Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!
Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram.
Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.
Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen".
Läst 21053 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.
Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”
Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!
Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.
När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram.
Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.
Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!
Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka.
Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.
För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.
Läst 16826 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Det här inlägget skulle ha skrivits för flera veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.
Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska så är det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser.
Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt.
Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen på sjukhuset och nästan läskigt att åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar.
Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat.
Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade. Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…
Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…
Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.
Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram.
Läst 16508 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Det finns så många intressanta poddar som jag vill lyssna på. Jag känner ständigt att jag ligger lite efter. Men den här första semesterveckan har det hunnit bli några stycken.
Ett avsnitt av Hundtränarpodden som verkligen är värt att lyssna på även för hästfolk är “När drömmar går i kras” där Maria Brandel samtalar med Eva Bodfält om vad som händer med oss när hunden inte kan bli det vi önskat eller hoppats på. Det är enkelt att känna igen sig även med häst i det mesta de tar upp i detta känslosamma och utlämnande samtal.
Vad gör en när den individ en valt med omsorg för att passa till en speciell gren eller aktivitet inte gör det? När den trots goda förutsättningar på pappret, rätt genetik och rätt start i livet, ändå inte fungerar som vi förväntat oss? När vi känner oss uttömda på träningsidéer och frustrerade över att inte få utöva vår sport på den nivå vi hoppats på?
Eller när vår häst uppfyller alla våra ideal men drabbas av en skada som förhindrar oss från att fortsätta med det vi älskar att göra tillsammans?
Eller när vi rent av förlorar vår bästa vän i förtid pga skador eller sjukdom?
Vad händer med vår identitet och självbild när vi plötsligt inte kan prestera det både vi själva och vår omgivning brukar förvänta sig av oss? Som sagt ett samtal med många klangbottnar även för hästmänniskor! Rekommenderas!
Personligen har jag aldrig övervägt att sälja eller omplacera vare sig hundar eller hästar när de av någon anledning inte riktigt levt upp till förhoppningarna. Jag har istället försökt anpassa förväntningarna och försökt hitta aktiviteter som fungerar. Men visst blir det en törn för tränarsjälvförtroendet när en får välja att ge upp på något. Jag vill ju gärna tro att allt går att lösa med smart träning! Samtidigt så behövs en balans i träningen. Om nästan all träningstid måste läggas på något som är extra svårt för hästen eller hunden så går det ut över träningsglädjen för både människa och djur. Även belöningsbaserad träning kan få aversiva inslag när vi människor plötsligt vill något väldigt mycket som hästen inte är helt med på. Vår egen sinnesstämning kommer att påverka hur trevligt hästen har det under träningen och det går inte att bara kompensera ett anspänt kroppsspråk med godare belöningar. Kombinationen av att vi vill något väldigt mycket samtidigt som hästen tycker att det är svårt leder lätt till att vi råkar gräva oss en grop. Då mer än någonsin behöver vi kloka vänner och en stöttande tränare! Men för att de ska kunna göra nytta för oss så behöver vi också våga prata om det vi misslyckats med!
På just temat Misslyckanden pratar Louise Ljungberg och Hanna Fernström i sitt senaste poddavsnitt i Hästfilosofipodden
De efterlyser ett öppnare samtal om vad som är svårt och krångligt som motvikt till alla lyckade klipp som vi matas med på sociala medier. Klipp som bara visar några noggrant utvalda minuter av träningen. Jag kan bara hålla med!
Men som belöningsbaserad hästmänniska är du ständigt i minoritet i en tryck/eftergiftsbaserad hästvärld vilket gör många rädda att mötas av kritik mot metoden i sig i stället för att få igenkänning och pepp om en delar något som inte blivit bra. En kan också känna sig som en ständig marknadsförare av metoden och därför endast vilja visa det bästa.
Dessutom vill jag påstå att belöningsbaserad hästträning gör oss extremt självkritiska. Här finns inget utrymme att skylla på lata, respektlösa eller obstinata hästar. Ansvaret för träningen ligger helt hos människan som ska tillrättalägga träningssituationen och sätta kriterier som hästen kommer att lyckas med. Med det i bakhuvudet krävs ännu större mod och generositet för våga att outa sina tillkortakommanden. Vi kan inte gömma oss bakom påstående som att Pålle har tre rävar bakom varje öra och gör sitt yttersta för att ställa till det för oss. I stället är det vi som har planerat dåligt och försatt Pålle i en situation som blev alldeles för svår för honom.
Jag kan här och nu erkänna att det här perfektionistiska tänkandet kring varje träningssituation stundtals känts övermäktigt med min unghäst. Som att jag liksom föreställt mig att med en häst som blir belöningsbaserat tränad från start och inte släpar på något crossoverbagage, så borde utvecklingen vara som en rät linje utan hack, om jag bara planerar rätt. Vilket jag då ständigt misslyckas med! I a f i mitt eget huvud eftersom jag uppfattar varje oväntad reaktion från hennes sida som en mindre katastrof som jag borde ha kunnat förebygga med bättre planering. Så på senare tid har jag verkligen försökt jobba med mig själv genom att t ex tänka på hur det är att leda en traditionellt tränad tvååring från hage till stall. Om den traditionellt tränade tvååringen stannar till, vill vända eller gå åt ett annat håll så korrigerar en ju bara och tänker inte mer på det. Unghästar är lite mer impulsiva än vuxna hästar, det är inte konstigare än så. Så att jag behöver stoppa Unna i ledrepet ibland är inte en katastrof, det är egentligen inte märkvärdigare än när jag stoppar min ettåriga hund i kopplet när han vill jaga skator eller hälsa på någon okänd människa på trottoaren. Att det uppstår några enstaka inslag av negativ förstärkning (tryck//eftergift i form av ett stopp i repet) i ett träningspass som består av hundratals förstärkningstillfällen är inte katastrof, det är helt normalt.
Igår hade jag min pinsammaste hästägardag på länge, så medan vi ändå är i farten med misslyckanden, så bjuder jag på den också. Våra tre hästar skulle vaccineras, men det fanns bara en ledig box i stallet. Så för att min veterinär inte skulle behöva vänta på att jag i tur och ordning hämtade och lämnade hästar så skulle vi vaccinera vid hagarna. Mina ston hade precis fått sin hage omdragen så vi skulle använda ett grindhål som de inte haft tillgång till sedan förra året. Här borde jag kanske jag ha tänkt till, eftersom det grindhålet är i nära anslutning till ridbanan. Klickerhästar älskar ridbanan lika mycket som barn älskar lekparken. De tjatar ständigt om att få gå dit, och de vill aldrig gå hem. Dessutom är det en frodig gräsmatta precis utanför och den har full utsikt över grabbhagen. Vad gillar pubertala nordsvenska ston? Jo, att äta och spana på killar SAMTIDIGT! Men så tänkte jag inte just då! Jag tänkte att vi har en fast turordning, där jag i princip alltid tar Dunnit först och Unna väntar duktigt på sin tur. Jag tänkte också att Unna aldrig ens har försökt gå ut genom grindhålet utan att ha fått på sig grimma först. Så det var verkligen en överraskning för mig när Unna plötsligt manglade mig, Dunnit och den hjälpsamma veterinären i grindhålet och joggade iväg för att förse sig från både gräsbuffén och ögongodiset.
Om vi ska vara positiva så var hon inte alls svår att hämta tillbaka. Trädde frivilligt på sig grimman och följde “kom” och “stanna” signaler som på vilken liten promenad som helst.
Men när det sedan var hennes tur låg hon lite högt i stress ändå, och ville inte alls bli nuddad av veterinären. Så det blev stökigt innan sprutan var satt och där skapade vi oss tyvärr ett nytt träningsprojekt inför nästa spruta. Så här i efterhand är det det jag är mest missnöjd med. Jag har lite slarvigt surfat på Unnas allmänna oberördhet när det gäller sprutor och avmaskning och inte specifikt tränat på sådana moment. Det finns ju liksom gott om saker en unghäst behöver träna på ändå, så varför lägga tid på det som bara verkar funka… Det var så klart ett kortsiktigt tänk, för nu har vi mer uppförsbacke iom med den lite jobbiga upplevelsen igår. Men det är bara att kavla upp ärmarna ! Träningsinspiration finns ju:
På filmerna ser ni Malin Kihl Sandberg på Clickervet, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig!
Så där, det var mina bidrag till ett öppnare klimat kring misslyckande - iaf för denna gång!
För att avsluta med något som jag är betydligt nöjdare med så är det problemlösningen kring Unnas nya infall att bada fötterna i vattenkoppen. Jo minsann, hon är en vig liten fröken som ledigt kan svinga upp en lerig framhov och doppa den i vattenkoppen varma dagar. Det är dyra, fina, tempererade vattenkoppar med flottör så inget uppskattat tilltag. Sådant som händer när en själv inte är på plats är svårt att bestraffa. Inte heller går det att lära in alternativa icke-kompatibla beteenden som håller över tid när ingen är på plats för att förstärka. Så då återstår att erbjuda utlopp för beteendet på annat sätt. Hittills verkar det fungera, det är rent och fint i vattenkoppen…
Föreningen BHIS tar aldrig semester! Nästa vecka har vi ett mycket efterfrågat onlineevent den 4 juli då Motivationsträning för häst håller en specialbeställd livedemo/föreläsning om belöningsbaserad ridning. Det är många som undrar hur ridning utan tryck egentligen går till! Hanna och Ari kommer att berätta och visa live från sin paddock. Förhoppningsvis så får ni som är nyfikna era frågetecken uträtade! Välkomna om ni har lust!
Bild: Motivationsträning för häst
Föreningen Belöningsbaserad hästträning hittar ni på hemsidan samt på Facebook och på Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning
Läst 18252 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning.
När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans.
När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar.
Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.)
För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock!
Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter. Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av att hon fortfarande har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar.
Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till.
När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen.
Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen.
En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla, och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde.
Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med. Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också är targets.
Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt. Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller.
Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande.
Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras, bortförklaras och körs över.
Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln.
Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne.
Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans.
När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka - utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut.
Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung.
För en månad sedan:
För två veckor sedan:
Denna vecka:
För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia...
Läst 20275 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Det har inte bara varit världsläget som orsakat skrivkramp. Det har också varit en hektisk tid i föreningslivet eftersom mars månad är högsäsong för årsmöten. Så även i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige som hade sitt andra ordinarie årsmöte sedan starten 2020. Jag fick förtroendet att leda föreningen i ytterligare två år, och det gör jag tillsammans med en helt fantastisk styrelse. Jag har varit aktiv i föreningslivet större delen av mitt liv och det har faktiskt aldrig varit så här roligt, enkelt och konstruktivt!
Föreningen har nu en stabil ekonomi vilket gör att vi inte längre är helt beroende av att olika tränare generöst ger av sin tid och kunskap gratis på våra medlemsevent. Vi kommer att erbjuda ett arvode för några föreläsningar per år, där föreningen beställer ett tema från föreläsaren. Men vi kommer också att fortsätta ha events där olika tränare som vill får presentera sig, prata om något som ligger dem varmt om hjärtat och marknadsföra sin verksamhet, och då utgår inte ersättning från föreningen.
Den 19 april kl. 20 har vi just ett sådant medlemsevent där två tränare - Hanna Fernström och Louise Ljungberg presenterar sig och sin verksamhet, samt svarar på träningsfrågor från våra medlemmar. Det har redan kommit in frågor som t ex:
Hur kan jag lastträna utan egen transport?
Hur ska jag hantera min nafsiga häst utan bestraffning?
Hur gör jag för att inte få dragkamp om gräset och hur använder jag gräs som belöning?
Om du också vill fråga om något kan du skriva till forening.bhis@gmail.com
Att hjälpa intresserade av belöningsbaserad hästträning att komma i kontakt med tränare är en hjärtefråga för föreningen. Det är så viktigt att få vägledning i starten för att lägga grunden till en trygg och harmonisk träning. Sedan är det som med all annan typ av hästträning - du blir aldrig fullärd och det finns alltid en nytta med att få ögon utifrån och nya perspektiv på träningen. Därför kan det också vara bra att ibland träna för någon annan än sin vanliga tränare!
Rätt ofta stöter jag på uppfattningen att kunskap om belöningsbaserad träning är något som borde finnas tillgängligt gratis. I stället för att gå en introduktionskurs och beställa en bok vill många få ”allt” berättat för sig, steg för steg, t ex i en facebookgrupp. Det kan då uppstå besvikelse och frustration när det ges förslag på bra material och kurser men som kostar pengar. Men kunskap måste få kosta pengar! För att ett kunskapsområde ska utvecklas så behövs människor som kan ägna sig åt det på heltid och därför måste kunna försörja sig på det de gör. Det är alltså viktigt för hela det belöningsbaserad communityt att stötta dem som jobbar professionellt inom området.
Ibland leker jag med tanken att gå in någon grupp om t ex körning och skriva ”Hej! Jag har en tvååring som jag ska köra in själv fastän jag är nybörjare på körning, kan ni bomba mig med tips, tack på förhand!”
Jag misstänker att det kanske inte landar så väl och att grundtipset kommer att vara: Kontakta en tränare!
Det är en självklarhet inom de flesta andra hästrelaterade områden och det bör också vara en självklarhet inom vårt område.
För att göra det enklare att hitta belöningsbaserade hästtränare så finns nu en tränarlista på BHIS hemsida. Ett dilemma är att det hittills inte funnits någon certifiering eller särskild utbildningsgång för att bli belöningsbaserad hästtränare.
Det första instruktörsprogrammet för belöningsbaserade tränare i Sverige startade i höstas hos OHR+. Många av de som redan varit verksamma som tränare i flera år har valt att gå programmet, vilket visar hur efterlängtat det är! På längre sikt kanske vi får se en branchstandard för certifiering av belöningsbaserade tränare och instruktörer, men än så länge är det väldigt mycket upp till kunden att själv undersöka vilken utbildning och bakgrund den tilltänkta tränaren har.
Personligen älskar jag att träna för tränare och gå kurser! Jag har tränat för Carolina Fransson i princip sedan jag började med belöningsbaserad hästträning. Numera är hon en väldigt upptagen och fullbokad företagare, så jag och mina hästar är glada för varje timme vi lyckas få!
Så här lycklig blir Dunnit när Carolina kommer:
Fokus tillsammans med Carolina är fortfarande Dunnits ”omridning” tillsammans med min unga släkting. Carolina är en specialist på belöningsbaserad ridning. Det går sakta framåt, med betoning på sakta. En häst med tio års vanlig westernträning och ett ganska reaktivt temperament har mycket i bagaget. De första åren hos mig sa Dunnit nej till uppsuttet arbete, diskret men ändå påtagligt. Det är en vanlig reaktion hos crossoverhästar när de får möjlighet att välja. Nu säger hon ja. Väldigt mycket ja, så vi har fått börja sadla på ridbanan för att annars travar hon i väg dit så fort sadeln landar på ryggen. (Jodå, vi ska träna stå stilla efter sadling också. Men på ridbanan står hon helt stilla efter sadeln landat så vi får väl börja precis utanför ridbanan och öka avståndet gradvis.)
Som komplement till det så går jag en tioveckorskurs hos Motivationsträning för häst som heter Fysträning för häst. Hanna är equiterapeut och belöningsbaserad hästtränare med en passion för hållbara hästar. Tillsammans har hon och Ari utvecklat väldigt pedagogiska och lättillgängliga onlineutbildningar. Här tillämpas definitivt positiv förstärkning även på den mänskliga halvan av ekipaget!
Kursen består av en kombination av självstudier med skrivet och filmat material, privatlektion online, gruppträning online (!), livesända föreläsningar och konstant feedback och support i en Facebookgrupp. Just gruppträning online kommer att bli en ny, spännande erfarenhet för mig!
Vi gick en liten uppvärmning - ”Step Up Challenge” - innan kursen och den har resulterat i en häst som nu letar stenar att stå på! Vilket är bra både som fysträning men också som alternativ till att leta faror i skogen! Win - win!
En annan hjärtefråga för föreningen är säkerhet! I år har vi bjudit in etolog Renate Larssen och clickercoach Sandra Månsson som den 12 maj kl. 20 föreläser om ”Säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning”. Hur ser vi på begreppet ledarskap inom belöningsbaserad hästträning? Hur får vi en säker samvaro med våra stora och entusiastiska hästar? En spännande, viktig och kanske lite utmanande kväll som vi hoppas att många vill ta del av! Sandra jobbar också med ledarskapsfrågor på humansidan, vilket säkert innebär fler intressanta perspektiv.
Föreningen har många fler programpunkter planerade. Följ oss på Facebook och Instagram så missar du inget!
Läst 18619 ggr | Kommentarer | Kommentera |