Recensent:  Ann Kristin Yngve (Hippson.se)

I sin tidigare bok "Dansa med Hästar" utmanade Klaus Ferdinand Hempfling ridsportetablissemanget genom att presentera helt egna idéer om ridning och hästhållning. Det fortsätter han med i boken ”Hästens själ” som översatts till svenska av Wiveka Derans.

I den nya boken delar han upp hela världens hästbestånd i 26 olika karaktärstyper. Han kopplar inte karaktärstyperna till specifika raser, utan menar att en häst av en viss karaktärstyp kan vara av i stort sett vilken ras som helst. Dock är vissa typer överrepresenterade inom vissa hästraser.

Klaus Ferdinand Hempfling går igenom vad som enligt honom utmärker de olika hästkaraktärerna och vilka människor som passar till respektive häst. Hästtyperna har han döpt till sådant som Enhörningen, Underofficeren, Tjockisen, Urhästen och Zigenaren. Tanken är att läsarna ska kunna lära sig mer om de olika karaktärerna, klassificera hästar de möter och sedan få ledning i träningen av den specifika hästtypen.

Boken inleds med en allmän beskrivning av Hempflings filosofi och arbetssätt, som går ut på att man verkligen måste lära sig att se och förstå den enskilda hästindividen innan man börjar arbeta med den. Författaren jobbar så gott som alltid med hästen från marken innan han sätter sig på dess rygg. Och det är framför allt sådant ”markarbete” som beskrivs och finns illustrerat i boken.

Därefter förklaras de 26 hästtypernas egenskaper, både psykologiskt och exteriört. Och slutligen går Hempfling igenom hur man bör agera under första mötet med en häst och vad man bör tänka på vid träning och utbildning av var och en av de 26 karaktärstyperna.

Det första som slår mig när jag läser ”Hästens själ” är att boken snarare är en filosofibok än en faktabok. Den har faktabokens form, med illustrerande bilder och faktarutor, men innehållet beskriver snarare Hempflings livsåskådning än vetenskap och konkreta metoder.

Jag tror att boken kan tilltala ”sökande” ryttare och hästägare, till exempel den som inte känner sig hemma inom den ”vanliga” ridsporten. Hempfling är en hård kritiker av både tävlingsridning i hoppning och dressyr, westernridning och gångartsridning på islandshästar. Själv förespråkar han att utbilda hästen i den ”högre skolan”, utan tanke på tävling eller ärelystnad. Med andra ord är han inriktningsmässigt snarare släkt med dem som sysslar med exempelvis akademisk ridkonst.

Måhända är jag ytlig, men personligen upplever jag boken som ganska pratig och till och med lite ”flummig”. Då är jag i och för sig en ryttare som trivs ganska bra med den traditionella dressyren och hoppningen, så jag tillhör nog helt enkelt inte bokens målgrupp.

En allvarligare kritik jag har gäller själva klassificeringen av hästtyperna. Hempfling menar att han kan bedöma en hästs personlighet enbart utifrån fotografier. Han anser alltså att hästens utseende är starkt sammankopplat med dess inre egenskaper.

Personligen har jag svårt att köpa att hästar med en viss storlek och form på ögon eller öron, eller en viss typ av nosrygg, delar psykologiska egenskaper. Överför man dylika resonemang på människor, vilket författaren visserligen menar att man inte får göra, blir sådana jämförelser ganska otäcka.

Så till något positivt. Det jag köper till hundra procent är Hempflings syn på hur människor generellt bör bete sig tillsammans med hästar, samt hans syn på kroppsspråkets betydelse. Att hans lugna, icke-aggressiva men ändå självsäkra och trygga utstrålning fungerar framgår av bilderna i boken. Allt för många ryttare och hästägare är otrygga, nervösa, spända, rädda, stressade eller högljudda när de hanterar hästar. Något som självklart oroar ett känsligt djur.

Titel: Hästens själ. Från första mötet till vänner för livet.
Författare: Klaus Ferdinand Hempfling
Förlag: Natur och Kultur
Antal sidor: 204

Recensentens betyg:  

---