Text och foto: Annika Grundberg
  
Jens börjar med att prata med publiken medan ekipagen värmer upp. Allra först tar han upp vikten av att ryttaren mår bra, för att hästen ska kunna prestera. Att äta och träna rätt ger framgång på hästryggen. Inför tävling speciellt, men också i vardagen, gäller det att vara väl förberedd inför ridpasset. Var utsövd, ät ordentligt och var tränad för uppgiften. Vad har det då med ridning att göra? Allt!, menar Jens, då ridning handlar om känsla.
– Min häst förtjänar mig när jag är som bäst. Om jag som ryttare är glad blir hästen glad. Känner jag kärlek till hästen kommer kärleken tillbaka till mig direkt.
  
Låt nyfikenheten styra
Det vi känner överför vi till våra hästar. Om vi är rädda blir de rädda, om vi är glada blir de positiva.
– I de fall rädslan får styra blir vägen till målet väldigt lång och besvärlig. Om däremot nyfikenhet får styra blir vägen till målet bra.
Jens berättar hur han under många år red på utan att egentligen kunna rida ”på riktigt”, han hade inte modet att erkänna att han inte förstod allt.
– Fick jag ändra min karriär så hade jag låtit den styras av nyfikenhet. Om man inte förstår innebär det inte att man är dum. Men man är dum om man inte frågar!
När Jens var 28 år tog han äntligen hjälp av den då till åren komna dressyrtränaren Anders Lindgren, som bland annat red OS 1972. Från sin rullstol lärde han till slut Jens att rida ”på riktigt”.
– Anders tittade när jag red för honom första gången och sa efteråt att ”det här är så dåligt”. Men så ringde han efter ett par dagar och erbjöd sig att hjälpa till. Han hjälpte mig under fyra år tills han gick bort och sitter alltid på min axel. Har ni frågor, ställ dem! Var ödmjuka och lägg undan prestigen för att kunna bli ert bästa. Det gäller inte bara i ridningen utan i allt ni gör.
  
Var lyhörd för hästens signaler
Hästens välmående går alltid i första hand. För att ge sin häst de allra bästa förutsättningar gäller det att känna den väl och att vara lyhörd för förändringar i hur den beter sig, hur små förändringarna än må vara.
Att omge sig med ett bra team är också viktigt – i teamet finns hovslagare, veterinär, tränare med flera. Till det kommer också bra underlag och att hästen tränas och gymnastiseras för att klara uppgiften, att bära upp en ryttare bland annat.
Och man ska inte vara rädd för att be om hjälp, särskilt om man har en yngre häst.
– Unga hästar ska utbildas av erfarna ryttare. Annars når de inte sin fulla kapacitet.
Jens menar att om unga ryttare har unga hästar är det viktigt att de får hjälp. 
– Lösningen på problem i ridningen sitter inte i hjälptyglar och betsling. Jag brukar säga att hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
Fokus i Fredricsons instruktioner till ryttarna under kvällen är vikthjälper, balans och inverkan. Och där vill han lyfta en, bland tävlingsryttare, många gånger bortglömd yrkesgrupp.
– När det kommer till att arbeta med sits och inverkan, ta hjälp av en ridlärare. Vi har världens bästa ridlärarutbildning i Sverige och när det gäller grunderna är de jättebra.
 
Ha alltid en plan
För att kunna analysera vad som gick bra och vad som gick mindre bra måste man ha en plan. Bland dressyrryttare är det självklart inför tävlingsmomentet. Dressyrprogrammen kräver exakthet, men även för hoppryttaren är det viktigt, menar Jens.
– Gör en plan innan du ska hoppa bana och analysera den efteråt. Gick det inte bra? Antingen var planen dålig eller så var ridningen det.
En plan ska handla om något konkret. Och man kan påverka sin plan – men andra yttre faktorer som banbyggare och underlag kan man däremot inte påverka.
– Otur finns inte. Det som sker är resultat av ens handlingar. Så skippa otur och tur, och jobba med saker som går att förändra om ni vill se utveckling.
  

Första gruppen sitter på lite yngre hästar och får arbeta lösgörande.
  
Gymnastiserar hästarna
De tre unga hästarna i  första gruppen får börja med att skritta på en volt. Jens vill att ryttarna har ytterskänkeln något bakom sadelgjorden, den ska vara framåtdrivande och rama in. Inre skänkeln är placerad vid gjorden för att forma hästen och innertygeln ska vara rörlig medan den yttre är stadig.
– Tänk cykelstyre. När du tar i innertygeln, ge efter med den yttre.
Ekipagen får fortsätta samma jobb i traven och får dessutom jobba med övergångar.
– Att rida övergångar mellan skritt och trav i uppvärmningen är suveränt bra som gymnastik för hästen, säger Jens.
Han berömmer alla tre hästarna och deras ryttare, som sedan får fortsätta med travbommar. Vilket också är bra för att gymnastisera hästen och något Jens ofta använder i dressyrarbetet med sina hästar.
– Hästarna ska släppa ner halsen, lyfta knäna, vinkla in bakbenen och jobba med ryggen över bommarna.
Ekipagen får sakta av till skritt och rida slalom mellan hindren på medellinjen. Där ska de få hästarna att stretcha genom att trampa över med frambenen, främst med hjälp av vikthjälperna. Övningen syftar till att lossa bogarna.
  
Rid aldrig på spåret
Ryttarna får lämna spåret, en väg på ridbanan där de aldrig bör gå enligt Jens. Han förklarar:
– Bogen är smalare än höften och därför kan hästen aldrig bli rak på spåret, den blir sned och en sned häst är inte lydig.
Therese Reimer Steffensen frågar när man ska låta den unga hästen lämna spåret.
– Börja aldrig rida den på spåret, blir Fredricsons svar.
Han uppmanar ryttarna och publiken att alltid rida på en linje och att inte låta hästarna bestämma vägen, något de lätt gör om man håller sig på fyrkantsspåret.
– Ta ögonmått och bestäm vart ni ska. Gymnastiseringen är lika för hopp- och dressyrhästen, men hos dressyrhästen krävs hundraprocentig lydnad. Där ligger skillnaden i hur vi jobbar.
  
Räkna högt för rytmens skull
När ryttarna går upp i galopp ber Jens dem att rida på fyra galoppsprång mellan långsidans bokstäver. Han vill att de rider på i tävlingsmässig galopp, då blir inte skillnaden så stor när man kommer in på tävlingsbanan.
– Det gäller att ha känsla för den galoppen redan i vardagsridningen.
Ett råd för att få till rytmen är att räkna högt.
– Räknar man sprången håller man rytmen.
Jens ber ryttarna att räkna högt, till en början gör de det lite tyst men sedan allt högre och taktfastare.
När de tre ekipagen är klara får de beröm.
– Jag är djupt imponerad av grundridningen på de här tre unghästarna.
  
Så gör Jens första gången på en ny häst
Efter de yngre hästarnas pass inför publiken på Ranneberga gård är det dags för Jens att rida själv. För dagen har han fått låna sjuåriga Alfons Tricket, efter Odermus R, som ägs av Josephine Massaro.
Alfons är en stor och ståtlig skimmel som Jens nästan omedelbart fattar tycke för. Men först förklarar han vad han börjar med i sadeln på en ny häst.
– Jag börjar med att känna sittbenen i sadeln. Sedan känner jag efter hästens påskjut, vilket bakben driver den mest med och slutligen rättar jag framdelen mot bakdelen och inte tvärtom.
När Jens har känt in sig på Alfons börjar han uppvärmningen på samma sätt som med förra gruppen.
  
Tygellängd beror på armlängd
En sak ryttare ofta får höra när de rider för tränare eller instruktör är att de ska ändra tygellängden. Men vad betyder det egentligen?
– Det är en intressant term. För det beror ju helt på hur långa armar man har, säger Jens.
Jens uppmanar publiken att släppa ner armarna längs med kroppen och skaka dem. Sedan ska de lyfta upp dem och hålla dem i vinkel som om de höll en tygel, och föra fram handen en decimeter.
– Där ska tygeln vara, säger han.
  

Jens blir förtjust i lånehästen Alfons.
  
Hästen ska bära sig själv
Jens rider på i galopp och jobbar mycket för vikthjälperna. Såväl vändningar som ökning och minskning av tempot görs främst för vikten. Tygellängden ska hela tiden vara densamma och farten regleras med sitsen.
– Hur svårt kan det vara, frågar han sig när Alfons med öronen spetsade hänger med i vändningarna, och fortsätter:
– Det finns inga starka hästar, bara hästar som är ogymnastiserade.
Efter bara en kort stund på den stora skimmeln gör Jens omhoppningssvängar och reglerar farten med slaka tyglar.
– Handen ska bara finnas där, säger han, och slår fast att hoppning är enkelt bara hästen kan svänga.
  
Återigen – ”räkna högt”
Kvällens sista tre ryttare sitter på lite mer rutinerade hästar. Mest rutin har Take It Easy, eller "Tage" som han kallas till vardags. Han har med sin ryttare Linda Johansson gått 1,50. Men den här kvällen vill inte Tage.
  

Rutinerade Take It Easy tycker att den mobila läktaren är läskig.
  
– Att hoppa på spänning är meningslöst, säger Jens, och låter Linda försöka få Tage avspänd medan de andra två hoppar bana.
Läktaren är för kvällen uppbyggd direkt på ridbanan, något vi inte är vana vid här i Sverige och som hästen tycker är otäckt. Däremot är detta vanligt utomlands, därför menar Jens att det är superbra träning för hästarna.
  

Josefina Larsson och Ferrari LBF hoppar bana.
  
Josefina Larsson och Alicia Elonsson får hoppa en bana där de innan rundan får göra en plan, hålla sig till den och sedan utvärdera. Återigen är rytmen i fokus och den får man genom att räkna högt.
– Känner man att man inte ”hittar hoppningen” är det bara att börja räkna, säger Jens.
Och räknar gör de, planen håller och kvällen avslutas med fina rundor och en publik som vill skynda hem till stallet. Det kommer att räknas högt och göras upp planer i många stall på Tjörn den närmsta tiden. Detta efter en härligt inspirerande och kall kväll.