Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
Angelica började rida som liten tjej, hemma i Sverige tog hon lektioner och var fodervärd. Hon gjorde ett uppehåll från hästarna under tonåren, men de fanns alltid i hennes bakhuvud.
– Om jag såg en person i ridkläder i mataffären ville jag gärna hamna bakom honom eller henne i kassan, så att jag liksom kunde känna hästlukten, säger hon och skrattar.
  
Tillbaka till hästarna
År 1999 flyttade hon till San Diego i Kalifornien för att plugga. Så småningom träffade Angelica sin man och hon övertalade honom om att följa med på turridning på stranden och i bergen.
– Efter att mitt andra barn hade fötts, min dotter, kände jag lite att jag hade tappat mig själv. Jag behövde något att göra som var mitt. Och då tänkte jag så klart på hästarna. Jag sa till min man att jag skulle vilja ta en ridlektion, sedan dess har hästarna varit en stor del av mitt liv igen.
Först ville Angelica hoppa och hon hade inte en tanke på att rida dressyr.
– Jag ville ha action och adrenalin. Men så introducerades jag till dressyren av en vän och fastnade direkt.
Ganska snabbt inpå kom hon i kontakt med Feiner Fritz, en hannoveranervalack som i dag är tolv år gammal.
– Jag skulle egentligen köpa häst, men kunde inte få Fritz ur huvudet. Under tre år hyrde jag honom och för en tid sedan blev han min.
  
Opererades två gånger
Fritz är tränad upp till och med S:t Georges.
– Han är het och framåt och full av personlighet, berättar Angelica.
I oktober förra året fick hon diagnosen bröstcancer. Hon hade känt en knöl i det ena bröstet, men också att hennes armhåla kändes svullen.
– Det gjordes massor med tester, att vänta på svaren kändes som en evighet. Men jo, det var bröstcancer i stadie två.
Angelica opererades två gånger, efter det kunde hon knappt röra sin ena arm.
– Jag tänkte att "hur ska jag någonsin kunna rida igen?".
Hon gick på sjukgymnastik och fick tillbaka förmågan att röra armen. Just nu är Angelica mitt inne i cellgiftsbehandlingarna.
– Det har varit tungt. Först hade jag fyra rundor med ett väldigt starkt cellgift. Jag mådde pyton, blev deprimerad av att vara sängliggande och kunde inte träffa min häst då. Det som skulle ge mig mest energi, att träffa min häst, fick jag inte göra. Men de få gånger jag såg honom glömde jag bort att jag mådde illa.
  
Har tittat när tränaren ridit
Efter operationerna kunde Angelica inte vara nära Fritz alls, utan var tvungen att vara oerhört försiktig.
– Det var jobbigt, för det jag behövde just då var att åka till stallet. Varje gång vi körde på vägen dit bröt jag ihop. Det var i stallet jag kunde låta allt vara. Jag kunde vara mig själv och då kom alla känslorna.
Mellan behandlingarna har Angelica försökt vara så mycket hos sin älskade häst hon bara orkar, hon har suttit och tittat i timmar när hennes tränare – Jackie Duncan – har ridit honom.
Till slut sa hennes läkare att det var okej att sitta upp i sadeln igen.
– Jag åkte till Fritz direkt och hoppade upp i tights och gympaskor. Det var så befriande. Med hjälmen på kände jag mig inte skallig. Och på hästen kände jag mig inte sjuk.
Just nu får Angelica ett nytt cellgift som är lite mildare.
– Så nu mår jag bättre och får rida oftare. Det hjälper mig oerhört mycket mentalt, men också fysiskt. Min kropp känns stark och min bestämdhet är stor. Jag känner att jag rider bättre nu än vad jag gjorde innan min operation för tre månader sedan. Detta eftersom jag rider mer på känsla, min häst känns fantastisk. Det är nästan magiskt.
  
Ger hopp om framtiden
Angelica menar att hon har fått stor hjälp med Fritz under hela sin sjukdomstid. Hennes tränare har haft honom i full träning och hennes vänner i stallet har skött mycket av vardagsjobbet.
– Jag är så oerhört tacksam för allt de har hjälpt mig med.
Fritz har onekligen fått Angelica att må bättre.
– Han har haft stor betydelse i min cancerresa. Att få krama och lukta på honom under jobbiga dagar har fyllt mig med glädje. Under de många tester jag har gått igenom, och alla nålar som har stuckits in, har jag föreställt mig hur han och jag är ute på någon av våra uteritter. Eller hur hans mjuka mule känns.
– Han ger mig också hopp om min framtid. Inte minst om mina mål tillsammans med honom, men också om målet att förhoppningsvis kunna träna dressyrhästar en dag.

Ida Röök

redaktion@hippson.se