Text: Anki Yngve
  
Har du fått några reaktioner på Ryttareliten?
– Ja det har jag, massor! Och jag kan säga att 98 procent har varit positiva, folk har tyckt att jag är rolig och glad och vågar vara precis som jag är. Men konstigt nog är det ju alltid de där två procenten som är lite negativa som man tar åt sig mest av.
  
Är det något speciellt du tänker på?
– Vissa har ju tyckt att jag är en bortskämd skitunge, men de som känner mig vet att jag är så långt ifrån bortskämd man kan komma. Kamerorna kan inte vara med hela tiden och jag kan förstå att man kunde få den bilden i första avsnittet, om man inte känner mig och Rasmus. Tv måste förstås ”dra till det lite” i början av serien, för att locka tittare.
– Det där jag sa till pappa om att jag kommit trea och förtjänade ett armband till exempel, det var ett skämt, vi stod och skojade. De som känner mig vet att jag är en skämtsam prick, men visst blir man lite ledsen av att uppfattas som bortskämd. Å andra sidan kan man inte vara älskad av alla…
  
Kanske kommer mer av vardagsslitet fram senare i serien?
– Det tror jag absolut, för vi sliter verkligen hårt. Det är först de senaste tio åren, då jag har varit på landslagsnivå, som min far och bror över huvud taget har hjälpt mig med satsningen – de sponsrar mig i dag med två hästar. Jag har jobbat kvällar och nätter på restauranger och diskotek under tiden i Tyskland, för att ha råd med lektioner när jag var elev hos Herbert Rhebein. Så jag är absolut inte född med guldsked i mun.
 
Men ni har en väldigt fin gård…
– Den har vi faktiskt byggt upp för egna pengar, tack vare två lyckade hästaffärer. Pappa har alltid sagt till mig och Rasmus att ”ni kan det här, det fixar ni”, vi har inte varit beroende av honom ekonomiskt. Den utdelning jag får från familjeföretaget är så liten att folk nog trott att jag hittade på om jag sa det. Men visst hjälper den till lite grann med att betala räntor på lånen.  
  
Nu befinner du dig i Barcelona på tävlingar?
– Ja, jag har varit på resande fot i fem veckor, och saknar Rasmus och barnen så att det gör ont. Visst är det fint väder här, men det är inte speciellt glamouröst att bo i en lastbil i fem veckor utan sin familj.
– Jag gör det för att jag älskar det jag håller på med, och för att jag försöker ta en plats till VM. Jag lyckades slå mig in i VM-laget 2010 och vill dit igen.  
  
Finns det något i programmen som inte har sänts ännu som du bävar inför?
– Nä, jag är helt mig själv och har inte bett dem att ta bort någonting. Jag har inte brytt mig så mycket över att kamerorna har funnits där, allt jag säger och gör står jag för. 
  
Tycker du själv att det är kul att titta på Ryttareliten?
– Nja, jag tycker att jag har så konstig dialekt, jag gillar inte att höra mig själv (skratt). Men samtidigt var det helt självklart för mig och Rasmus att ställa upp när SVT frågade. Jag vill promota allt jag kan för att ridsporten ska synas mer i media, det jag kan bidra med gör jag med öppna armar. Hästar och ridning är ju det bästa som finns.