Anna Reilly arbetar som ridskolerådgivare på Svenska ridsportförbundet, med uppdrag att kvalitetssäkra landets ridskolor. En stor del av landets ridsportanläggningar ägs av kommunerna, medan andra ägs av föreningen men där kommunen äger marken. Det finns också en stor andel privatägda anläggningar, något som skiljer sig mot andra sporter men som Anna menar är häftigt. Även på de kommunala anläggningarna ses skillnader mot andra sporter.
– Traditionellt är det inte ovanligt att andra idrottsanläggningar har en vaktmästare och någon som städar. På ridskolorna gör vi däremot det själva och har gjort under många år. Det finns ingen vaktmästare och vi får sköta allt själva, vi blir som allkonstnärer som ska kunna allt från att laga en traktor till att snickra.
Genom att titta på driften av idrottsanläggningar går det att se att exempelvis ishallar och friidrottshallar får mycket större stöd av landets kommuner i jämförelse med ridhallar. När Anna ställt frågan till kommuners tjänstemän vad det beror på, har hon fått svaret att kultur och arv styr. Det vill säga hur det alltid har varit.
– En gång frågade jag en fritidschef hur de bidrog till isanläggningar i jämförelse med ridanläggningar. Han svarade då: "Det går inte att jämföra. Du vet, is är fruktansvärt dyrt att anlägga", säger Anna och förklarar att hon då beskrev vad driften kring en hästverksamhet faktiskt kostar.

LOK-stöd ger felaktig bild
70 procent av landets ridskolor drivs av föreningar. I övriga fall finns ett företag inblandat, vilket kan göra processen med att söka lokala aktivitetsstöd, LOK-stöd, krånglig. Det gör att många låter bli att söka viktiga medel.
– De här verksamheterna med privata aktörer kontrollerar man oerhört mycket. Många ger därför upp, vilket gör att det blir svårare att hålla priserna nere och ridsporten blir mindre tillgänglig för alla. Hästar är väldigt dyra men vi vill att alla ska kunna rida, men då måste vi kunna få tillgång till det stöd som finns att få.
Ett annat problem med att alla ridverksamheter inte tar del av LOK-stödet, är att statistiken för ridsport blir missvisande. När en idrotts storlek mäts görs det nämligen genom LOK-stöd.
– Man kan fundera om det är det bästa verktyget att använda, men samtidigt är det kanske det bästa vi har just nu. Det svarar däremot inte alls på hur stor ridsporten egentligen är. Jag tror att ridsporten är mycket, mycket större än vad som syns.

"Ska vara lika för alla"
En av ridskolornas utmaningar är att svara upp för det deltagarintresse som finns. Köerna är jättelånga, bara i Skåne finns en kö på 5 000 personer som vill börja rida.
– Då har ändå Malmö satsat stort på ridsporten, men köerna är ändå långa. Vi kanske behöver fler anläggningar för ridsport i landet för att möta upp intresset?
Hästbristen är en annan utmaning, där det blivit svårare att hitta hästar såväl i Sverige som utomlands. Dessutom har den begränsade tillgången gjort att priserna ökat med 20 till 30 000 kronor.
– Vi har också svårt att hitta utbildad personal, trots att vi fortfarande utbildar i lika stor andel. Det beror på att många bara jobbar några år i branschen. Anledningen? Vi har slitna anläggningar och ofta en fruktansvärd arbetsmiljö på många sätt. Det är tufft att aldrig ha pengar och bli allkonstnärer, där vi ska kunna allt för att få verksamheten att gå runt, säger Anna och pekar på att en generellt ökad prisbild på många varor också är en utmaning i sig.
Vad gäller slitna anläggningar menar Anna att det krävs en attitydförändring. På andra idrottsanläggningar finns exempelvis omklädningsrum för alla, vilket inte är en självklarhet på landets ridskolor. Dessutom förekommer fortfarande dass på ett antal anläggningar.
– Varför ska det göras skillnad, det ska väl vara lika för alla? Jag vill inte att någon annan idrott ska ha mindre, utan alla ska ha samma förutsättningar. Som invånare ska man kunna välja den idrotten man vill syssla med.

Ridsport – en folkhälsa
Spiltfrågan var något annat Anna lyfte. Många ridskolehästar står i dag i spiltor, något man på sikt vill komma ifrån. Här krävs dock en övergångsperiod, då en stor fråga är hur man löser en ombyggnation i stallarna eftersom boxar till redan befintliga hästar kräver en förstorad anläggning.
– Ofta är lösningen att ridsporten flyttar utanför staden, men då blir det i stället svårare att ta sig dit. Är det rättvist att den inte blir för alla? Hästen måste få finnas nära, annars blir det ingen näridrott och den blir svårare att utöva.
Avslutningsvis poängterar Anna den stora samhällsnyttan hästen kan bidra med för alla, oavsett ålder och bakgrund. Också ridskolans generösa öppettider som gör stallen till kommunernas största fritidsgårdar.
– Inför hästen är alla lika. Vi levererar också folkhälsa genom hela livet och spar enorma pengar för samhället. Ridsporten är ju dessutom inkluderande genom att alla tävlar på lika villkor, oavsett kön eller ålder. Det är fantastiskt häftigt, säger Anna och tillägger:
– Sedan bygger ridsporten något jag tror det finns en brist på i samhället och det är empati. Här tror jag också vi i helhet skulle kunna använda hästen på ett annat sätt, exempelvis i skolorna.

Tidigare på Hippson.se:
LRF till politiken: "Hästen måste ses som en naturlig del av de gröna näringarna"