Av: Sara Söderberg
 
Det händer ibland när jag sitter på jobbet och hamnar i en diskussion med en kollega om hur man ska formulera sig i ett kund-PM, att jag plötsligt byter "titel" och häver ur mig: "För din kännedom ska du veta att jag är både typ författare och/eller journalist och därför kan det här mycket bättre än dig, vänligen beakta det innan du argumenterar vidare."

Redovisningskonsultjobbet är oerhört krävande. Jag börjar bli mer och mer lik huvudrollsinnehavaren i filmen jag ständigt tjatar om - Falling Down. Den som under rådande omständigheter gör sig ovän med mig begår ett digert misstag. Fråga mina kollegor. Förstår ni att jag är så busy om dagarna att jag glömmer bort att jag ska till Cabben om kvällarna? När klockan börjar närma sig 20-snåret brukar jag komma ihåg mitt kall och kasta mig iväg hals över huvud till älsklingsvännen min, dit där han bor ute i lerlandet.

Varenda gång är det på håret att jag hunnit ut tills det ska kvällsutfodras, tänk om det skulle sluta med att stackars Cabben stod där utan mat! För ett brådskande rackarns boksluts skull, nej fy så hemskt. Väldigt snart ska jag jobba mindre och spendera mer tid med familjen och med underbara gulliga hjärtesnurren Cabben, allt annat är kvalificerat vansinne. Men det går tyvärr inte förrän om några veckor, jag måste få klart en massa deadlines först. Usch, det tänket känns tyvärr inte särskilt lovande.

Sedan har vi det här med vad som möter en när man finally tagit sig ut till stallet. De stora, snälla bruna ögonen och de spetsade öronen i all ära, men mörkret och den förbXXXade leran förintar ju tråkigt nog stora delar av hästromantiken. Det är faktiskt inte roligt att behöva starta stallvistelsen med att släpa ett tio kilo genomblött lersjok till täcke till lämplig torkplats för att sedan börja rota efter ett torrt dito i stallskåpet, vilket i sin tur rasar samman vilken sekund som helst på grund av den hårda belastningen av gamla skit-täcken.

Sedan kutar man upp på höloftet i syfte att rafsa ihop ett lämpligt antal kilo hö så att vännen har något att äta till middag. Väl nere på fast mark igen bär det iväg till nästa utvecklande sysselsättning - rengöringen av boxen. Ut på den halkiga trärampen till dyngstackscontainern för att hämta en stor och tung plåtskottkärra. Handtagen är genomblöta och halkar väldigt farligt i händerna. Plåtskottkärran är så tung att jag knappt bemästrar den, och då är den tom. Hur ska det gå när den är full? In i boxen med den.

Där råder bajsinferno, Cabben måste haft nattens stall-efterfest i sin box. När kärran är överfull är endast tre fjärdedelar av boxen rengjord. Typiskt. Sådant oflyt finns det inte varken tid eller tålamod till. Ut på den halkiga trärampen för en jobbig extratömning mitt i alltihop. Där ser jag, trots mörkret, med mina laserögon en "inbjudande" liten skottkärrestig till vänster, vilken jag naturligtvis tar sats emot. Precis i kurvan halkar jag dessvärre till med högerfoten varpå den tunga plåtskottkärran kastar sig iväg åt vänster längs med den lilla skottkärrestigen.

Naturligtvis dundrar kärrhelvetet rakt ner i en avgrund som väldigt olämpligt finns placerad i containerns vänstra hörn. Jag följer föga oväntat med ekipaget ner i helvetet eftersom jag in i det sista tror att jag kan stoppa förödelsen med hjälp av alla mina (för dagen något otränade) muskler. Kabaaaang säger det när jag och skiten landar ungefär samtidigt i all den andra skiten. Det är inte roligt att vada runt i en sörja av nerregnat kiss och bajs utan möjlighet att ta sig upp utan att rätt så ingående bekanta sig med en herrans massa okänd avföring på vägen upp. Fy fan. Om det ändå bara hade varit Cabbens utgifter, de vet man ju liksom var de kommer ifrån. De andra hästarna vet man ju inte var de hållit hus. Är man lätt hypokondrisk som jag är det lätt att tro att man drabbats av både HIV och fågelinfluensa efter ett sådant bad.

När avföringsincidenten äntligen är över vidtar nästa projekt. Lerborttagning på häst. Obeskrivligt vidrig sysselsättning. Cabben älskar att göra lerinplackningar om dagarna. Typ hundra år senare sitter man äntligen i sadeln. Cabben har förvandlats från ett lerigt ök till en one-million-dollar-babe. Lovely! Tar en liten titt på klockan för att hålla koll på hur länge man rider, så att man inte sitter och nöter i två timmar, då får han ju kotledsinflammation och måste sprutas med kortison och vila i åtta veckor och allt det där. Till min fasa ser jag att klockan är tjugo i tio. Herregud, stallet stänger ju tio!

Ut i ridhuset, joggi joggi, galoppi, galoppi. Ja det kändes ju rätt bra. Synd att man inte hann mer än värma upp. In i stallet igen och så är det alla bestyren med stretching, salvor och täcken och gud vet allt. Och puss puss, love you, goodbye sov gott och sånt.

Allt detta för en kvart i sadeln. Vilken looser man är.