Text: Linnea Lindahl
Foto: Tomas Holcbecher

Aminda Ingulfson, 37 år, är uppvuxen i Norge och blev intresserad av hästar och fälttävlan redan som liten.
– Min mamma hade hästar som jag fick rida lite på när jag var liten, bland annat hade vi en New Forest ponny. I Norge fanns det något som hette Knöttecup som var en introduktion till fälttävlan i Norge, LC dressyr, 60 cm hoppning och terräng. Jag fick starta i den tävlingen när jag var 12 år och sedan dess har jag ridit fälttävlan, säger Aminda.
– Det började med att min mamma tyckte att det var en bra idé med fälttävlan, eftersom man då är tvungen att rida lite dressyr också och lära sig grunderna ordentligt. Hon har själv aldrig riktigt varit en tävlingsryttare, men har alltid velat ha egen häst.
Det var just allsidigheten i sporten som gjorde att Aminda fastnade för fälttävlan.
– Det här med att man måste vara bra på så många olika saker och att hästen måste vara väldigt grundtränad. Det tycker jag är väldigt roligt, säger hon.

Tålamod i motgång
Men Aminda har inte alltid tyckt att det var kul att rida.
– Jag kunde samtidigt vara ganska rädd i början. Det här med att rida ut i grupp och galoppera tyckte jag var läskigt. Höga hinder skrämde mig också, och det kan det göra än i dag. Jag skulle aldrig rida mot en oxer på 1,60 meter. Banhoppning är ju läskigt. Men en fördel i fälttävlan är att hindren inte riktigt är lika stora, säger hon.
Amindas självförtroende ökade allt eftersom tiden gick.
– Det var inte så många deltagare i de första tävlingarna när jag var liten, så då gick det ganska bra. Jag vann en del vilket såklart var väldigt roligt. Det var väl där jag insåg att jag också är en tävlingsmänniska, säger hon och fortsätter:
– Sedan gick det ganska dåligt under en period, när jag började gå upp i klasserna. Det var ofta som vi stannade ut oss på första hindret och fick åka hem igen. Vi bodde ganska högt upp i Norge och det tog fem eller sex timmar att köra ner till Oslo. Jag minns att jag skulle tävla en ponny och en stor häst som båda stannade ut sig. Jag satt i bilen på vägen hem och sa att jag aldrig skulle rida fälttävlan igen. Men sedan kom man hem och satt och letade efter nästa tävling i alla fall. För jag har alltid varit dålig på att ge upp. Jag tror att det nästan är en förutsättning för att kunna hålla på med hästar. Att ha tålamodet att orka fortsätta.
I dag är Aminda sällan rädd på hästryggen.
– Jag har lärt mig att hantera det. I dag rider jag också så pass mycket att jag känner mig trygg i det. Det gäller nog bara att hitta magkänslan och att känna i ryggmärgen att det man gör är rätt. Det är så lätt hänt att man börjar bromsa om man blir rädd. Jag har lärt mig att stänga av de reflexerna och att om jag bara fortsätter rida och tänker framåt så löser det sig för mig.

Kombinerade teori och praktik
Sedan 2020 har Aminda kunnat satsa på hästarna på heltid. Men innan dess hade hon andra jobb parallellt med sitt intresse.
– Efter att jag gått hästutbildning på gymnasiet så tänkte jag att jag inte ville jobba med hästar på ett tag. Det var slitigt och jag tyckte inte att jag var så bra på att rida då.
Hon började studera till civilingenjör och tog examen efter sex års utbildning.
– Det var jättekul, men också ganska svårt. En sommar fick jag ett sommarjobb i Lund. Jag satt inomhus under kontorstid och tittade ut på solen hela dagarna och det enda jag ville var att åka hem och rida. Då började jag känna att det där med kontorsjobb inte var något för mig i alla fall.
Istället började Aminda fundera på beridarprogrammet som hade startat i Flyinge. 
– Jag sökte, kom in och hade ett par riktigt roliga år där.
Efter beridarutbildningen startade Aminda eget företag och började hålla i träningar. Hon var även lärare vid hästgymnasiet på Flyinge.
– Det var det mest effektiva sättet att lära sig teori, att faktiskt lära ut den till andra. Då måste man ha koll på vad man pratar om. Efterhand har jag också lärt mig att omvandla teorin till praktik, det vill säga att kunna använda sig av den teorin som man faktiskt lärde sig, säger Aminda.
Hon jobbade även deltid som forskarassistent vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, där hon fick kombinera sina två stora intressen – hästar och teknik. Där deltog hon bland annat i projekt tillsammans med forskaren Lars Roepstorff och undersökte hästar, deras prestation och hur de ska röra sig för att må bra och kunna prestera optimalt.

Träning och tävling
I dag är det hästar på heltid som gäller. I stallet i Flyinge står flera hästar som rids och tränas av Aminda och utöver det håller hon i träningar för 20 till 30 elever i veckan i både dressyr, hoppning och terräng. Hennes teoretiska jobb har hjälpt henne i hennes arbete med hästarna, menar hon.
– Jag försöker alltid prata lite teori med mina elever när vi har lektion. Det kan handla om utbildningsskalan eller ryttarens hjälper till exempel, eller vad som är skillnaden på ett mothållande och ett förhållande tygeltag, säger hon och fortsätter:
– Det jag gillar med mitt jobb är att det är ganska varierande arbetsuppgifter. Jag kör traktor, lagar staket, hjälper till i stallet, tränar eller tävlar. Det är väldigt kul. Jag gillar variationen och att umgås med hästarna såklart. Ingen häst är den andra lik heller och jag tycker om att lära känna deras olika personligheter.

”Slipsen” som bäst när han är jobbig
Aminda har flera hästar i stallet som tävlas på både tre- och fyrstjärnig nivå i fälttävlan. Joystick (SWB valack f 2008 e Jaguar Mail u For Joy SN e Cardento, uppf Louise Olsson och Bertil Frost, ägare Aminda Ingulfson), även kallad ”Slipsen”, gick VM med Aminda 2022.
– Som föl sprang han tydligen med tungan ute, så det är därför som han fått det smeknamnet. Jag köpte honom år 2019. Jag fick ett samtal från en vän som skulle sälja sin häst efter att hon fått barn och jag tog ett snabbt beslut att köpa honom. Han hade gått 145-hoppning och jag visste vem han var, men jag köpte honom faktiskt osedd och utan att prova honom först.
Tanken var att utbilda och sälja honom vidare, men Aminda ändrade sig.
– Jag insåg snabbt att den här hästen skulle jag behålla själv. Han blev så mycket bättre än någon av oss hade kunnat ana och fick ju faktiskt gå ett VM.
Aminda gjorde sin mästerskapsdebut som senior tillsammans med Joystick vid VM i Pratoni 2022. Innan dess hade de tagit flera fina placeringar vid bland annat Nations Cup. Joystick är en härlig häst till personligheten.
– När han är i bra form så är han jättejobbig för då ska han bita lite på en hela tiden. Då vet man att han är bra. Det är om han inte är jobbig som man ska vara vaksam, då är det något som inte stämmer. Men annars kan han vara ganska introvert och bete sig som en typisk valack, det vill säga att han gör exakt som han blir tillsagd, vilket är ganska praktiskt, säger Aminda.
En annan topphäst i stallet är Hot Cup VH (SWB sto f 2009 e Blue Hors Hotline u Cupea VH e Corrado WL, uppf Västra Hoby Stuteri AB, ägare Harabiargi AB och Aminda Ingulfson)
– Jag köpte henne som fyraåring när jag började på beridarprogrammet. Vi har tillsammans tagit oss hela vägen upp till fyrstjärnig fälttävlan och har bland annat vunnit en lång fyrstjärnig klass. Hon är lite mer av en diva, hon är bra och vet om det.




Aminda och Joystick vid VM 2022.

Hur är en bra fälttävlanshäst?
– Den är bra på allt. Det är en hopphäst som är kvick och modig med taktfasta och rena gångarter. Gärna lite fullblod i härstamningen, då brukar det bli lättare i träningen generellt. Men det viktigaste är att de ska vilja jobba, de ska tycka att det är roligt att springa för annars blir det svårt.
Aminda tycker att alla de tre grenarna har sin charm.
– Dressyr är alltid svårt, men det jag gillar med det är att man alltid kan bli bättre. Det finns alltid något att jobba på. Ju bättre man blir, desto mer inser man hur lite man kan, när man inser hur mycket man har kvar att lära. Men sedan tycker jag att terrängen är väldigt rolig, annars hade jag ju varit hopp- eller dressyrryttare istället.
Innan en terrängstart infinner sig en speciell känsla.
– Det är alltid lika jobbigt innan man ska ut i terrängen, men lika roligt när man kommer i mål och adrenalinet pumpar. Man är såklart nervös innan terrängen, men det ska man ju också vara. Då får man adrenalin och presterar bättre, det hör prestationen till.
När det gäller nervositet så har Aminda ett par tricks som hon går efter.
– Jag försöker tänka att jag ska bli vän med min nervositet, att den får vara med. En annan sak är att när jag går banan så reflekterar jag inte över storleken på hindren, utan fokuserar istället på hur jag ska rida och hoppa över det. Sedan har jag också vant mig vid storleken på hindren och vet att min häst hoppar över det med enkelhet, vilket såklart känns skönt.  

Vad gör du när du inte är i stallet?
– På vintern brukar jag baka mycket, jag gillar att göra tårtor. Min nya grej är att jag försöker göra egna chokladpraliner.