Text: Anki Yngve
Foto: Ida Röök
  
EM har givetvis varit årets stora mål för Johan. Tävlingarna i Malmö har han ridit nästan varje år sedan start, och ett Europa-mästerskap på hemmaplan är extra speciellt. Men att någon av hans båda topphästar skulle hinna bli färdig för att representera Sverige har inte varit helt självklart.
- Det är alltid lite osäkert när man har ”nya” hästar för nivån. Jag trodde nog inte att Johnny Cash skulle hinna bli klar. Han har inte varit färdig i dressyren men det har rättat till sig under vintern, även om dressyrmomentet fortfarande är den svagaste länken. I år behöver jag dock inte skämmas, han var ju till exempel trea i trestjärnig klass i Polen i början på sommaren, säger Johan.
”Reservhästen” Fernet af Kreffe är stadigare i dressyren och har bland annat gått Lühmuhlen i år. På hemmaplan vann han nyligen Svenska Cupens tvåstjärniga final.
Johan har alltid haft stallet fullt, men det är dessa båda hästar han har satsat med på längre sikt.
- Fernet har jag nog trott mest på från början. Han är lika gammal som Sara Algotssons Wega och vann fyraårschampionatet, var andraplacerad som femåring och vann sexårsfinalen. Men sedan har det inte gått lika spikrakt, han har sprungit lite vid sidan av hindren fram till nu, berättar Johan.
Själv är han inte den ryttare som ger upp i första taget. Har en häst problem får man försöka hitta vad det beror på och stegvis bygga upp självförtroendet och tekniken.
- Jag jobbar på med det material jag har, det är ju min häst. Med Fernet är det fortfarande så att jag inte kan slappna av på ett enda hinder i de största klasserna. Men på tvåstjärnig nivå är han helt perfekt, där vinner han eller är placerad så gott som jämt.
  
Började som vuxen
Johan Lundin har en ganska ovanlig ridbakgrund, han började nämligen med sporten i vuxen ålder.
- Min syster var visserligen hästtjej, men jag gjorde det där som killar brukar göra. Jag sprang, höll på med fotboll, spelade hockey… Sedan fick jag göra lumpen på K1 1984. Efter det hade jag ingen klar bild av vad jag ville göra och de frågade om jag ville vara kvar i det militära. Så jag stannade på K1 där jag hade börjat snappa upp det här med ridningen, berättar han.
Johan blev kvar på K1 till 1990, och tävlade till alldeles nyligen i uniform. Han fastnade helt enkelt både för den militära miljön och för hästarna.
Så du hade inte ridit alls innan?
- Jag hade övat lite hos min syster när jag fick veta att jag skulle in vid K1, då fick jag lära mig att rida lätt och så där. Jag var 20 år, kunde ingenting och fick galoppera för första gången på en tjock gammal märr som syrran hade.
Sedan lumpen har dock Johan ridit på heltid.
- Jag red jämt under åren på K1, även på fritiden. När andra var ute på övningar lånade jag deras hästar för att få rida ännu mer. Jag var med på allt jag bara fick, jag var hungrig och ville lära mig. Och så hade jag ju minst tio år att ta igen jämfört med dem som hade börjat som barn…
  
Flyttade till Skåne
Så småningom fick en kollega till Johan jobb på Flyinge som stallchef. Johan åkte ner och hälsade på, och träffade då fälttävlanslegendaren Jan Jönsson för första gången. I samma veva gick för-VM i Stockholm, det var 1987, och det fantastiska ekipaget Mark Todd och Carisma vann. Johan fick därmed upp ögonen för den gren som skulle bli hans.
- Jag fick uppleva sporten när den var som bäst, det var verkligen häftigt. Så jag sa till min före detta kollega att när det blir fler jobb lediga på Flyinge, då ringer du.
Efter ett halvår kom telefonsamtalet. Johan fick jobb, inte på själva Flyinge utan på Snogeholm där det bedrevs uppfödning och där Flyinge hade sina lösdrifter.
- Janne Jönsson hade byggt en terrängbana på Snogeholm och jag kom in där som stallchef. Jag höll i verksamheten men Janne kom dit i stort sett varje dag, vi ordnade bland annat SM i fälttävlan. Själv hade jag ett par egna hästar som jag tävlade, men inte på någon hög nivå. Jag tror att jag debuterade medelsvår under den där tiden.
Efter ett par år gjorde konjunkturen att Flyinge fick avveckla Snogeholm, och Johan blev av med jobbet.
- Men Janne Jönsson hade då fått nys om att ridanläggningen i Markaryd stod tom, så den tog jag över och arrenderade. Det var bara mellan 1993 och 1994 som jag bedrev ridskola där, anläggningen hade jag dock kvar till -98. Jag hade mycket träningsverksamhet, red hästar i Breeders och så vidare.
Johan tillhörde den första kullen som gick Svenska Ridsportförbundets C-tränarutbildning. Efter ytterligare några år blev han först B-tränare och så småningom A-tränare. Men i och med hans militära bakgrund har undervisning alltid varit en del av jobbet. I Markaryd började även tävlandet att nå högre nivåer.
- Jag hade många olika hästar som jag tävlade med, det handlade mycket om volym under de åren. Å andra sidan behövde jag alla de där timmarna i sadeln, jag låg efter, skrattar han.
Första hästen Johan kom in i landslaget med var Winnie the Pooh. I dag är ju Mister Pooh den mest kända hästen med det ”efternamnet”, men Winnie var uppfödarnas första stjärna.
- Jag köpte henne för inga pengar alls. Som åttaåring gick hon trestjärnig klass och 1998 kom vi in i landslaget. Sedan rullade det på, berättar Johan. 
  
Egen gård i Halmstad
I slutet på 90-talet flyttade han och den dåvarande hustrun till Halmstad. Till en början hyrde de ett stall och bedrev utbildningsverksamhet, sin nuvarande gård i Sennan köpte Johan 2001.
- Då var det bara en ladugård. Sedan byggde vi ridbana, stall och ridhus. Som alltid när det gäller hästfolk renoverades bostadshuset sist...      
Första mästerskapet, ett EM, red han 2003 på Major Tom.
- Hästen kom till mig för försäljning och jag sålde honom till en ung tjej, vars pappa jag lärde känna. Efter att dottern tappat intresset red jag Tom, men jag ägde honom aldrig, berättar Johan.
Samarbetet med ägaren blev början på en lång vänskap med många höjdpunkter. Major Tom gick bland annat Badminton 2006 och han blev uttagen till VM i Aachen samma år. Johan och Major Tom deltog även i EM 2007.
- Ingen hade berättat för den hästen att han inte kunde gå så stora klasser. Major Tom hade egentligen inte kapacitet för mer än kanske tvåstjärnigt. Men han var en sådan kämpe, med så mycket hjärta.
Så småningom kände Johan att det var dags för Major Tom att få trappa ner, han hade ju tävlat över sin förmåga och var värd ett par år på lite lägre nivå. Johans nuvarande sambo Evelina Carlsson fick ta över. Men tyvärr föll hästen, för andra gången i sitt liv, på en nationell tävling för två år sedan. Major Tom gick inte att rädda, han hade brutit benet.
- Tom fick dö på terrängbanan, där han trivdes bäst. Men det var förstås jättetraumatiskt för Evelina, säger Johan.
  
Norsk förbundskapten
I dagsläget satsar Johan Lundin dels på sitt eget tävlande, dels på sina tränaruppdrag. Inte minst är han förbundskapten för det norska fälttävlanslaget.
Landslagsuppdraget för Norge fick han enligt egen utsago ”av en slump”. Johan befann sig våren 2007 i England hos sin goda vän Dag Albert, för att träna och tävla.
- En norsk ryttare ringde upp och frågade om jag ville hålla en träning. Så jag åkte från England och landade i Norge, där det låg snö… Norrmännen var nöjda och under hösten och vintern fortsatte jag att hålla träningar. På den vägen är det, berättar han.
På den tiden hade norsk fälttävlan ingen förbundskapten utan man köpte tillfälliga tjänster av olika tränare. Så småningom sneglades det dock på det svenska förbundet och hur det är organiserat. År 2009 bestämde sig norrmännen för att styra upp ledarskapet och att kontraktera någon som var sportsligt ansvarig. Det blev Johan.
- Fälttävlan är en väldigt liten sport i Norge. Jag hjälper ryttarna med deras upplägg, med träning och med uppföljning. Det handlar till stor del om att försöka höja nivån, hela vägen från ponny upp till seniorer. Jag försöker att få ut dem från Norge, för att vidga vyerna, säger han.
På seniorsidan ligger Norge, enligt Johan, två snäpp under mästerskapsnivå. Men när det gäller juniorerna ser det bättre ut. Två talangfulla tjejer hyr till exempel in sig i källaren hos Johan och Evelina. De går på gymnasiet inne i Halmstad och har sitt sportsliga upplägg på gården i Sennan.
Blir du inte tråkad av dina svenska landslagskollegor för det här med Norge?
- Nja, det är nog snarare jag som brukar retas lite, genom att gå runt i den norska jackan och så där...
   
Bygger terrängbana
I samarbete med Pro Eventing håller Johan Lundin på att bygga upp en ambitiös träningsbana för fälttävlan, på en äng i närheten av gården.
- Det låter ju väldigt ”fancy” med terrängbana, men i dagsläget finns där bara en stomme. Vi har byggt vatten, uthopp, ”sunken road” och så lösa hinder som går att flytta runt. Men det ska utvecklas, säger han.
Pro Eventing-teamet består av fyra killar som åker runt och bygger terrängbanor, till exempel är de engagerade under de internationella tävlingarna i Malmö.
- De startade en ridklubb i höstas, Pro Eventing RF, som jag rider för nu. Jag gick med och så har vi snackat ihop oss om att samarbeta. Klubben får möjlighet att profilera min bana som träningsanläggning för sina ryttare, säger Johan.
Just nu är det mest han själv och hans elever som nyttjar banan. Men det finns idéer både om träningar och om tävlingar i framtiden.
- Tiden, arbetet och resurserna är det som sätter gränser – annars är allt möjligt. Att vara tävlingsarrangör är dock svårt för mig så länge jag själv tävlar på den nivå jag gör nu, det finns helt enkelt inte tid. Men kanske sen...
  
  
FOTNOT: På bilderna rider Johan sin tredje bästa häst Orup, som går tvåstjärnig klass. Han är åtta år och var hopphäst fram till sex års ålder. Johans svärföräldrar äger skimmeln, som är en storväxt herre. 
- Jag valde faktiskt att inte starta unghäst-VM med honom, trots att han hade kvalat. Det kändes för tufft, i och med storleken och att Orup kom igång sent med fälttävlan, säger Johan.
 

Johans hästar får varierad träning, det hör till fälttävlans natur. Dressyr, terräng och banhoppning varvas med konditionsarbete i naturen och "roadwork" i skrittmaskinen.

  

Med en knappt ett och ett halvt-årig dotter är det fullt upp på hemmaplan.
  

När Hippson hälsade på Johan Lundin ösregnade det. Men det hindrade honom inte från att rida ute.