Text: Ida Röök
Arkivfoto: Tomas Holcbecher
    
– Antalet döda ska vara noll. Så enkelt är det. Ingen ska behöva dö eller skada sig allvarligt när han eller hon utövar sin sport, säger Lena Bredberg, som är landslagsledare för ponnyryttarna inom fälttävlan.
Lena har varit med i sporten länge, hon har själv ridit höga klasser, nu är hon tränare och coachar elever på alla nivåer.
  
En pågående diskussion
Bara under 2016 har alltså inte mindre än fem unga ryttare dött i samband med att de har ridit terräng. I mars avled 17-åriga austriensiskan Olivia Inglis efter ett fall i nationell, tvåstjärnig klass. En och en halv månad senare omkom hennes 19-åriga landsmaninna Caitlyn Fischer under en tävling i Sydney. I maj avled brittiska Philippa Humphreys, 33 år gammal, efter ett rotationsfall i USA. Under september dog 21-åriga Nikita Sotskov från Ryssland efter ett rotationsfall under en trestjärnig tävling i Vitryssland. Och efter fallet i helgen förolyckades alltså den 34-åriga argentinska löjtnanten Santiago Zone.  
Frågan är, hur pratar man om detta inom sporten? Och särskilt med de unga ryttarna som är på väg uppåt i klasserna inom sin disciplin?
– Det här är givetvis en pågående diskussion, kanske inte minst när det gäller regler för sportens utövande. Det är klart att den kommer upp även på träningar, men det händer inte så ofta att mina elever vill prata om dödsfallen med mig. Man måste också se till varje enskilt fall som är unikt. Det går inte att säga att de alla skedde på grund av en specifik faktor, det är mycket som spelar in när sådana allvarliga saker händer, säger Lena.
  
Tre punkter måste ses över
Däremot har hon klart för sig vad som behöver göras mer specifikt kring regler och utövande. Enligt Lena finns det tre springande punkter som måste ses över ytterligare.
– Det handlar mycket om hästmaterialet, hindren och banbyggandet. Och så har tränarna ett stort ansvar, slår hon fast.
Just när det gäller banbyggandet anser Lena att man har kommit en bra bit på väg. Många använder nu självutlösare som gör att rotationsfall många gånger kan undvikas, de fasta hindren blir allt mer sällsynta.
– Min stora käpphäst när det gäller detta, som jag alltid tjatar om när jag är ute på tävling, är att vi måste använda oss mer av marklinjer när vi bygger banorna. Marklinjerna underlättar för hästarna att komma rätt på framför allt rättuppstående hinder och fyrkantiga lådor. Många tycker nog att jag är lite jobbig som tjatar om mina marklinjer hela tiden, men det är så lite som behövs för att göra det så mycket enklare – och säkrare, säger Lena Bredberg.
  
Inte beskylla ryttaren
I debatten hörs ofta argumentet att ”ryttaren red för dåligt”.
– Det är det lite äldre gardet som håller fast vid det. Men jag menar att man ska överleva även om man inte rider optimalt. Det ska inte vara så att man ska dö eller skada sig bara för att man inte alla gånger kommer helt korrekt på hindret. Rotationsfallen har även varit med skickliga och rutinerade ryttare som exempelvis Benjamin Winter förra året som avled, och William Fox Pitt och Andrew Hoy som har skadats allvarligt med kommit igen i sporten, säger Lena.
Hon menar att det är först från enstjärnig nivå och uppåt som det är mer riskabelt.
– På lägre nivå kommer hästarna och ponnyerna oftast över om det bara är ett vettigt hinder.
Hennes andra punkt, hästmaterialet, är minst lika viktig för att få bort dödsfallen från fälttävlan.
– Det gäller att hitta hästar som verkligen vet vad de gör, det är oerhört svårt att få fram en häst som passar för både terrängritt och banhoppning. Man vill ha modet och försiktigheten i en perfekt balans. Sedan får det inte bli för mycket banhoppning i hästen heller, den får inte öppna upp för mycket eller vara för försiktig. Värst är dock de som är för oförsiktiga och modiga och river i banhoppningen. Jag tror att minst ett dödsfall i år i Australien beror på hästens härstamning, säger Lena och fortsätter:
– Fullblod och dressyrblod är ofta inte lämpligt om det inte blandas upp med hoppblod. Att hästen hoppar bra är till och med viktigare än hjälm, väst och en stadig skänkel.
  
Hjälp till länder på väg uppåt
På en av de internationella tävlingarna hon var på senast fanns det flera ekipage där det var tydligt att varken häst eller ryttare hade vad som krävdes för att ta sig runt i terrängen, utan att det skulle bli farligt.
– Vi bjuder in våra grannar från öst, men där finns inget tränarsystem eller bra kvalsystem. Så man tycker synd om hästarna när de startar alldeles för stora klasser.
Lena menar att man borde hjälpa till med träning, banbygge och att skapa regler nationellt i stället för att bara nöja sig med kraven som ställs från FEI.
– Man ska så klart vara förberedd på uppgiften oavsett. Men när det blir så tydligt att hästen inte har det som krävs, och när ryttaren dessutom saknar känslan och kunskapen som behövs. Då blir det farligt, säger Lena.
Här kommer tränarna in i bilden.
– De måste kunna säga ifrån om de ser hästar som inte passar för terrängen. Det ska inte vara så att man blidkar ryttare, då kan det faktiskt bli farligt för dem att tävla.
  
Åtgärder på svensk mark efter olycka
År 2007 inträffade en dödsolycka i Sverige, en 19-årig kvinna avled efter att ha fått sin häst över sig i terrängen.
– Jag var med på den tävlingen och det var verkligen helt fruktansvärt. Jag skulle ha fälttävlansläger direkt efter och fick ångest för vad jag utsatte barnen och föräldrarna för. Men efter olyckan satte vi oss ner och pratade, hur skulle vi förändra regelverk och annat för att göra sporten säkrare? Flera åtgärder vidtogs direkt, säger Lena och fortsätter:
– Det handlar till stor del om att släppa på prestigen. Alla vi som älskar fälttävlan, både i Sverige och i hela världen, måste samarbeta. Vi är inte så många och vi vill samma sak – att utveckla vår underbara sport så att den blir så säker som möjligt. Ingen, varken häst eller ryttare, ska riskera att slå ihjäl sig.
  

Lena Bredberg är en riktig profil inom fälttävlan, hon tränar ekipage på alla nivåer. Foto: Privat

Ida Röök

redaktion@hippson.se