Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
Det har gått lite mer än en vecka sedan uteritten, som blev allt annat än mysig och behaglig. Emma och hennes kompis bestämde sig för att rida ut tillsammans, men de kom inte särskilt långt från stallet innan olyckan var framme.
– Vi skrittade först en bit och bestämde oss sedan för att trava lite på grusvägen. Helt plötsligt snubblar Enya och lägger sig på knä, jag hamnar under henne och får mitt lår i kläm. Hon är ganska snabbt uppe på alla fyra hovar igen, men synen som då mötte mig glömmer jag aldrig.
  
Huden var avskalad
Enya stupade rakt ner i grusvägen, hon fick sår i ansiktet och på sin ena bog, men allra värst var det med hennes knän.
– Det var som om någon hade använt en osthyvel och skalat av huden, säger Emma, som allra först tänkte mest på sig själv.
Hon är nämligen gravid och vid tillfället var hon i 21:a veckan.
– Det är lite konstigt hur man fungerar, men i fallet hann jag tänka att jag inte skulle landa på magen. Jag har ju liksom ett annat liv att ta hänsyn till nu, säger hon.
När både hon och Enya stod på fötter och hovar igen kom paniken smygande.
– Det såg ju helt förfärligt ut. Frågan var om hon ens skulle kunna gå, om hon ens skulle kunna ta sig tillbaka till stallet liksom. En kompis kom till fots och mötte oss på vägen medan jag ringde veterinären. Först blödde det inte så mycket från Enyas knän, när vi började gå blev det dock bara mer och mer blod från såren. Men hon var inte halt, hon gick som vanligt.
  
Åkte in till sjukhuset
Väl framme i stallet tog Emmas kompisar över Enya, hon spolades av med vatten i väntan på veterinären medan hennes matte åkte till sjukhuset för att kolla så att bebisen hade klarat sig.
– På sjukhuset konstaterade de att jag hade haft en enorm tur. Allt såg bra ut med bebisen och jag hade ”bara” skador på mjukdelar i benet, säger Emma som så fort hon kunde åkte tillbaka till stallet.
Veterinären som kom ut försökte göra rent Enyas sår på knäna.
– De var ju fulla med grus och småstenar, så det var väldigt svårt att få rent.
Dagen efter åkte de till Ale hästklinik, där hade de sådan tur att det fanns ett återbud på operationsavdelningen.
– De sövde Enya helt för att kunna göra rent såren, och ordentligt kontrollera leder och ledkapslar.
  
Ser hoppfullt ut
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan händelsen och prognosen för Enya ser väldigt god ut.
– Hon står kvar på kliniken och kommer att göra det i ett par veckor till, tills stygnen ska tas på det ena knäet. Hon är verkligen positivt inställd psykiskt och har börjat läka riktigt fint fysiskt också. Det är så klart för tidigt att säga att hon kommer att bli återställd, men veterinärerna är väldigt optimistiska, säger Emma och fortsätter:
– Nu försöker jag bara se till att hon håller humöret uppe. Hon får inte böja sina knän eller röra sig för mycket, så hon står på box. Jag åker dit och umgås med henne och gör lite olika lekar för att underhålla henne så gott det går i boxen. Det är viktigt att hon mår så bra det bara går – då tror jag att hon läker snabbare.
  
En olycka händer så lätt
Emma har fått en del kommentarer kring att hon red när hon är gravid.
– Men det som hände hade ju ingen kunnat förutse, det hände helt utan yttre påverkan från någon. Jag hade lika gärna kunnat ramla med cykeln eller vad som helst. Jag har mått bra av att rida och därför har jag fortsatt. Men nu blir det ju ett uppehåll ändå.
Hon har funderat mycket kring om det som hände hade kunnat undvikas.
– Som sagt, min häst snubblade. Det var inte som att hon blev rädd för något, eller hoppade ner i ett dike eller betedde sig illa. Hon snubblade och det kan ju hända vem som helst.
– Sedan kan jag kanske tänka att jag kommer att agera annorlunda med ridning och häst på bete i framtiden. Enya har gått ute i nästan två månader, kanske spelade tröttheten in och att hon var ovanligt loj på grund av att hon har gått på bete. Jag kommer nog att ge henne en längre semester helt utan ridning och sedan stalla in på nätterna när det är dags för igångsättning.
Efter olyckan kan Emma inte låta bli att hylla alla som har hjälpt henne.
– Det är ju fantastiskt hur många som ställer upp för en när man behöver. Alla mina kompisar i stallet som bara släppte allt annat och hjälpte mig att få Enya till kliniken. Och så veterinärerna och de andra på kliniken som är så himla bra. Vad skulle jag göra utan alla som hjälpt mig? säger hon tacksamt. 

Ida Röök

redaktion@hippson.se