Text: Frida Bank
Foto: Tomas Holcbecher och Frida Bank

OS-guld, OS-silver, EM-brons och GCT:s totalvinnare. Det har varit ett fantastiskt år för Peder Fredricson, som dessutom toppade allt med att bli ranka som världens bästa hoppryttare. Ett mål som han haft länge men som han var osäker på om han någonsin skulle nå, berättar han vid ett panelsamtal under Jönköping Horse Show.
– När det gick bra på OS så förstod jag att nu finns det en chans. Om man sätter långsiktiga mål och jobbar med små steg åt rätt riktning, så finns det till sist en möjlighet att komma dit även om det ibland känns omöjligt på vägen, säger han.

"Som att jag sprungit ett maraton i tre år"
I början av oktober, i väntan på att världsrankingen skulle släppas, gick dagarna långsamt.
– Jag hade räknat på rankingpoängen och tänkte att jo, det finns en möjlighet. Men jag vågade inte tro på att det var sant, för jag hade blivit grymt besviken om det sedan inte blivit så. Dagarna gick och rankingen kom inte. Men plötsligt kom Lisen ut till mig i ridhuset och hon hade fått beskedet att jag blivit etta. Jag andades ut, det kändes som att jag sprungit ett maraton i tre år. Nu var mållinjen där, jag var framme. Det var glädje i kombination med en enorm lättnad, säger han.

10 tips från Peder

Sätt ett mål och berätta om det
Peder är övertygad om att han aldrig hade blivit världsetta om han inte haft det som mål.
– Målsättning är bra, men det kan vara lite läskigt. Man kan ju förlora om man inte når fram. Men sätter man inte mål kommer man inte heller ta sig dit. Att säga målet högt är jättejobbigt. Det är lite kaxigt att säga att man vill bli bäst i världen och det är inte alltid så uppskattat. Dessutom är det lätt att misslyckas med det målet. Men vill man komma någonstans måste man göra det. 
Peder tipsar om att sätta upp en skylt i ridhuset, som påminner dig om varför du tränar varje dag.

Visualisera och hitta svagheter
Att säga målet högt är en sak. Men man måste också kunna visualisera att man klarar det, både se det framför sig och känna känslan det ger. När Peder först skulle göra det uppstod ett problem. I utmaningen att bli världsetta ingick det att slå de andra toppryttarna. Han kunde inte för sitt inre se hur han skulle kunna slå ryttare som McLain Ward och Kent Farrington i en omhoppning om de inte misslyckades.
– De är extremt snabba. Det var en svaghet hos mig, dels praktiskt men också mentalt. Jag kom på att jag måste börja träna på omhoppningar, för det har jag egentligen aldrig gjort tidigare. Jag kontaktade Peter Eriksson som gjorde ett stort jobb, han analyserade bland annat filmer på ritter, och så har jag tränat på det varje vecka. Då blir det inte en så stor grej om man gör det regelbundet. 
– Jag tvingades utanför min bekvämlighetszon, det var lite jobbigt. Men jag identifierade en svaghet, tänkte "hur löser jag det här", la en långsiktig plan och det har gett resultat.

Behåll fokus med "mentala fack"
När Peder ska tävla börjar han med att studera banskissen. Han lär sig banan i huvudet innan han går den. Sedan går han banan ensam och antecknar antalet meter och galoppsprång mellan varje hinder. Efter det går han ut, blundar, visualiserar rundan och känner att han rider banan flera gånger.
– Jag försöker ta banan från huvudet till kroppen, känner hur jag rider den och hur jag vrider mig. Det handlar inte bara om vilken ordning hindren kommer, utan vilken känsla, balans och rytm det ska vara. 
Han använder sig av "mentala fack". Efter att han visualiserat att han rider banan, och både kan se och känna att han gör det felfritt, stoppar han tankarna och känslan i ett fack. Han gör likadant med omhoppningen. Innan han rider in på banan, och det är skarpt läge, "öppnar han lådan" och visualiserar banan en gång till, så att han har känslan i kroppen igen.
– Sen gör jag det på riktigt. Det tar lite energi, men gör man det regelbundet går det bra. Koncentration är också något man måste träna på, säger han.
– Jag kanske ska rida först fyra timmar efter att jag gått banan, då går det inte att vara koncentrerad hela tiden. Därför är det skönt att ha de här facken som jag kan öppna och stänga.

Nervositet ger energi
Alla blir nervösa, men nervositet behöver inte vara något negativt.
– Det är bra att ha, annars hade jag inte orkat gå upp och komma i tid. Man ska vara glad att ha lite nervositet. Det är en drivkraft som visar att det du ska göra betyder något. 
– Nervositeten kommer mycket av att man inte vet hur det ska gå. Hade du vetat att du kommer hoppa felfritt och vinna, så hade du inte blivit nervös. Se nervositeten som en form av energi och använd den för att följa dina rutiner. 
Att ha samma rutiner varje gång du ska tävla är viktigt. Peder gör likadant vare sig han ska tävla på OS eller i Jönköping. Då vet du exakt vad du ska fokusera på och när, och de flesta val är redan gjorda.
– När du måste välja mellan saker, gör det eller gör det andra, då blir man nervös. Om man gör likadant varje gång slappar man av, det känner hästen också.

Inspireras av andra
Peder befinner sig på stora tävlingar i princip varje vecka. Att vara i den miljön och runt andra toppryttare betyder mycket. Ryttarna diskuterar och inspireras av varandra och vänjer sig vid pressen och atmosfären. 
– Det är svårt att träna sig till den här nivån, man måste leva i det och vara i det nästan varje vecka.
Samtidigt gäller det att ha koll på vad de andra gör, för så fort du inte utvecklas halkar man ner från toppen direkt. Man måste hela tiden bli lite bättre, menar Peder.

Drivs av utveckling – inte av att slå andra
Att vinna över andra, och konkurrenskänslan som kan komma i tävlingsmomentet, är inte vad som driver Peder.
– Jag tycker inte om den drivkraften för den inspirerar mig inte. Det är roligare att ha en annan form av motivation, att göra en resa med hästen och utvecklas ihop. Igår till exempel, när jag red Crusader Ice, ville jag träna på att göra snäva svängar, för att det är roligt. Kan man vinna samtidigt som man utvecklar hästen får man ut mer av det än om man vill vinna för att slå andra.

Slipa på detaljerna regelbundet
Att bli bäst i världen var ett mål som hela teamet på Grevlunda jobbade mot tillsammans.
– Organisationen är jätteviktig, det hade inte gått utan de andra. Jag är verkligen supertacksam för jobbet de gör. Alla har sin plats och sin betydelse. Sen är det upp till mig att bygga struktur och sätta standarden. Det var en del av målet att bli bäst i världen. Det räcker inte bara att rida bättre än andra, vi måste till exempel ha bättre hästar än andra och då kommer hästägarna in. Jag måste ha hästskötare som har samma mål som jag, att bli bäst på det de gör. Jag kan inte tala om för dem exakt vad de ska göra, men de har sin kompetens, yrkesstolthet och lär sig av andra hästskötare.
– Jenny (Talinsson, reds anm) vår stallchef håller koll på allt hemma. Jag kommer in i stallet och ser att det är sopat i hörnen, vattenhinkarna är rena och medicinskåpet fyllt, allt är i perfekt ordning. Då vet jag också att det inte slarvas med fodringsrutiner eller annat och kan slappna av för jag vet att det funkar, det ger mig utrymme att fokusera på det jag ska göra.
Teamet utvärderar regelbundet vad som kan bli förbättras. En vecka är foderstaterna i fokus, en annan underlaget på ridbanan och en tredje hästarnas utrustning. 
– Så snurrar det på med detaljerna. Det är jätteroligt, för varje varv man tar lär man sig något nytt och vi blir bättre. Man kan inte tro att bara för att man köpt bra underlag en gång håller det sig bra för evigt. Man måste slipa på detaljerna hela tiden.

Frågor från publiken

Hur klarar du att rida och vända så snabbt?
– Jag försöker låta hästen ha sin egna balans, jag håller inte dem i form med handen utan försöker hela tiden känna att jag rider bakifrån. Hästens bakbenen ska vara som ett lokomotiv som driver på hela tiden, oavsett tempo, och hästen söker sig framåt till bettet. Om den inte gör det blir det glapp när man lättar med handen, det vill man inte. När jag ger med handen vill jag alltid att hästen ska ta bettet. Om hästen har bakbenen under sig och går i balans behöver jag inte kontrollera den med händerna, och kan den använda sin hals får den lättare att hålla balansen.
– Det handlar om att bygga upp hästarnas fysik och mentalitet långsiktigt. Fysiken, det är jättekomplicerat faktiskt, det tar lång tid att lära sig. Man måste få hästarna raka, liksidiga och gymnastiserade så att de känns som ett dragspel utan spänning. Det är jätteviktigt för att de ska få en lång karriär. Det är som ett barn som börjar skolan, man måste börja lära dem i rätt ordning och gå från en klass till nästa. Funkar det inte i en klass får de gå om ett skolår. Det finns inte några genvägar.

Vad letar du efter hos en ny häst?
– Framför allt att de har längd i galoppen. Det är lättare att träna på att korta galoppstegen än att lära dem gå långt. Över hinder ska det finnas kraft i hästen. Alla hästar är olika och har både starka och svaga sidor. De svaga sidorna får inte vara för många. Catch Me Nots ben hänger till exempel rakt ner, men han har bra kapacitet och inställning så det funkar ändå. 

Vad ska man göra om det känns som att man står och stampar och inte kommer vidare med sin häst?
– I en sådan situation är det viktigt att försöka hitta inspiration. Då blir man motiverad att prova nya saker. Det behöver inte vara något stort, men något som visar en vägen framåt. Man får pröva lite, knacka på olika dörrar med olika hästar.
– Det är vanligt att se duktiga ryttare som är på samma nivå år efter år. Den frågan du ställde är viktig då. Vill man uppåt kan man inte göra exakt likadant nästa år och tro att det kommer hända. Man måste hitta en väg framåt, inte med frustration eller aggression, utan med inspiration, motivation och glädje.

Peder fick även flera frågor om sina oskodda tävlingshästar. Läs mer om det här.