Av: Sara Söderberg
 
Just det här mailet som kom för någon vecka sedan gjorde mig dock lite småirriterad, jag kände redan när jag läste rubriken att nu fick de nog lov att plocka bort mig från sina listor eftersom jag gärna betackar mig från sådant som inte på något sätt berör mig.
 
Rubriken löd: "Hej alla laddade ekipage!" Laddade?!? Jo jag tackar jag. Mycket kan man kalla mig men laddad är faktiskt det minsta jag är med tanke på rådande omständigheter. Jag läste vidare. Förstod att det handlade om Division I och klubbens ambition att kvala till elitallsvenskan. Det vore som sagt skönt om man slapp läsa alla mail som inte hade med en själv att göra tänkte jag, man har ju trots allt en hel del annat att göra om dagarna. Vill de att jag ska vara hejarklacksledare kanske? Fniss, fniss.
 
Lite längre ned i mailet såg jag dock till min stora fasa att mitt namn fanns uppskrivet i någon slags lista. Och det visade sig vara något så illa som en kort lista över reserverna till klubbens Division I-lag. Que? Jisses Amalia! Hoppade lite fram och tillbaka i mailet, försökte reda ut hur många ordinarie lagmedlemmar de egentligen tagit ut. Förhoppningsvis ett femtiotal, i så fall är det inte så farligt att vara reserv. Men icke, hur jag än räknade var de bara fyra stycken.
 
Vis av erfarenhet vet jag att det kan hända precis hur mycket som helst med en hel armé med ordinarie ekipage. Kommer aldrig att glömma den där elitomgången i Västerås för en massa år sedan dit jag ombads att åka som reserv för min klubb. Jag hade tänkt sitta och sola på läktaren hela dagen i mina nya snygga solbrillor, vad cool jag skulle se ut. Att vara reserv i ett elitlag är faktiskt inte fy skam, man är liksom med där allt händer utan att behöva göra något, passar mig som handen i handsken. Klubben jag red för hade dessutom hur många svårklassekipage som helst i sin förstafemma, läget var minst sagt under kontroll. Trodde jag.
Naturligtvis tvingades jag gå in och rida den där jäkla 1.40:n eftersom alla andra i laget helt plötsligt blivit sjuka. Cabben var jättekissnödig och var därför fullkomligt oridbar (det är han alltid när han är kissnödig), vi rev halva banan och min stackars klubb åkte ur elitallsvenskan. Fruktansvärt traumatisk upplevelse för en person med mitt klena psyke.
 
Jag insåg med ens att risken att huxflux bli inkastad i Division I trots allt var ganska stor. Med tanke på att vi inte tävlat sedan sommaren 2006 och knappt tränat heller för den delen uppstod panik. Här måste det tränas! Kastade mig hals över huvud ut till stallet med ambitionen att trimma min gamle kämpe till häst rätt ordentligt, någonstans måste man ju ändå börja. Påminna honom lite om att han fortfarande är en tävlingshäst i sina bästa år och att jag bara skojat när jag frågat honom om han behöver en rullator när han ska gå ut till hagen varje morgon.
 
Han var dessvärre inte alls på trimningshumör, stretade allt vad han kunde, ville inte sätta under sig, ingenting. Han hade till och med mage att göra det man absolut inte bör göra när man har Sara Söderberg på ryggen - gå emot skänkeln. Ve och fasa - min fina Ferrari hade förvandlats till en gammal Ford Taunus! När vi bråkade som värst kom min tränare Per Dahlgren (jag har bara ridit för honom en gång men eftersom han är den enda jag ridit för det senaste halvåret kallar jag honom min tränare) in i ridhuset. Han såg kaoset och försökte ge mig några goda, lugna råd. Tack och lov avvärjde det den värsta krisen.
Jag åkte hem och funderade lite, kanske jag måste intaga en ny, lite mer ödmjuk inställning gentemot gamle Cabben. Han kanske inte är den där extremt bekymmerslösa och glada labradoren längre, utan en äldre herre med mycket pondus som man måste stryka medhårs.
Efter det följde några dagars myspys där jag fjäskade allt vad jag hade för honom och det gav resultat, vi blev bästisar igen.
 
Ytterligare någon dag senare, närmare bestämt igår, var det hoppträning för Per. Jag lyckades med min nyvunna kämparanda nästla mig in på en reservplats i en grupp. Kändes kanon, här skulle det minsann hoppas. Innan vi började rida hade Per en kort genomgång med var och en och när han kom till mig började han med att fråga om vi nu blivit vänner jag och Cabben. Eh, ja, så var det ju svarade jag och skämdes lite. Sedan frågade han vad vi gjort sedan vi tränade för honom förra gången. Tävlat något? Tränat hur mycket? Hur har det gått?
Ja vad säger man? Jag har ju då jobbat på en revisionsbyrå. Jag har inte gjort någonting på hästryggen sedan sist. Vad Cabben anbelangar har han såvitt jag vet hoppat lite med min stand-in Cilla (hon som tar hand om honom mer än mig nuförtiden). Per såg skeptisk ut till mitt upplägg, jag lovar att han tänkte: "Och den här klåparen ska vi ha som reserv i laget..."
 
Själva träningen gick dock som smort. I alla fall för mig och Cabben, han var så fin, så fin mitt lilla hjärta. Hoppade som han skulle över allt vi ville och avslutningsvis som en gud över ett lite högre räcke. I övrigt var det mycket action i vår grupp, fy vad det här med hoppning kan vara farligt om man sitter på en häst som inte vill hoppa. En stackars stallkompis till mig ramlade av sin häst när den i slutet av hopp-passet drog på en tvärnit.
Den avramlingen resulterade i en axel ur led samt en hjärnskakning. Hjärnskakningen blev ett faktum för oss alla när den stackars ryttarinnan reste sig upp, tittade sig förvirrat omkring, fastnade med blicken på mig och utropade: "Nä men - är Sara här?" Hon åkte till sjukhuset sedan, usch, jag hoppas verkligen att det inte var något allvarligt.
 
Nu måste jag försöka lista ut var och när de här Division I-omgångarna går av stapeln, om jag har riktigt mycket tur är jag på påsklov eller på något annat viktigt evenemang vid samtliga tillfällen...