Text: Annelie Lundkvist
Foto: Adobe Stock/Sydschakt 
  
I skrivande stund har statusuppdateringen delats över 3.300 gånger, Martins Facebook-sida svämmar över av meddelanden och positiva tillrop. Vi ringer upp honom för att höra mer om incidenten på den skånska 70-vägen.
  
Hästvan chaufför
Som egenföretagare inom åkeribranschen tillbringar han många timmar på vägarna, och eftersom han kör både grus och sand till bland annat ridbanor och hästgårdar blir det många körningar ute på landsbygden.
– Jag trivs på landet och är uppvuxen med djur, framför allt hästar. Min far köpte sin första avelsmärr samma år som jag föddes, så från att jag var två år har vi haft föl på gården, berättar Martin.
Det ligger därmed honom varmt om hjärtat att respektera både häst och ryttare på vägbanan, men även att vara en förebild för sin yrkeskår.
– Vi ska alla kunna samsas på vägen och visa varandra hänsyn och respekt, både förare och ryttare tycker jag.
  
Ekipaget smälte in i omgivningen
Martin berättar hur han kom körande på vägen i går, lyssnandes på radio med de härliga lövträden och de böljande rapsfälten omkring sig.
– Jag satt och tittade rakt fram på vägen när jag plötsligt upptäcker ryttaren bara tio meter från min lastbil. Jag vet inte riktigt vad som hände, det är inte min stil alls.
När han väl sett hästen, som ändå tog det hela med ro, insåg han att det var alldeles för sent att bromsa. Även om han höll hastigheten för vägen berättar han att han hade alldeles för hög hastighet för att passera en häst.
– Min fot var på bromsen, men jag vågade inte trycka till. Som bromsarna är utformade låter de nästan som kyrkklockor om jag bromsar för hårt. Så det gällde att tänka på det också och inte skrämma hästen, förklarar han.
Vad gjorde ryttaren?
– Hon signalerade allt vad hon kunde för att jag skulle sänka hastigheten, något jag verkligen förstår.
  
Fick kontakt med ryttaren
Hans efterlysning på Facebook gav resultat, bara någon timme efter att han hade skrivit om det hörde den aktuella ryttaren av sig. Hon tackade nej till erbjudandet om att få en reflexväst, och bad även hon om ursäkt över att hon sett så sur ut.
– Hon var väldigt trevlig och hade redan en reflexväst i stallet, så hon behövde ingen, förklarar Martin.
Hur känner du i dag?
– Att det är sådant som inte får hända, men det hände. Det är i alla fall skönt att det är utrett och att jag har fått be om ursäkt.

Martins efterlysning på Facebook: