Text: Linnea Lindahl
Foto: Astrid Marie Årdal

Hippson har tidigare skrivit om My Lagerberg, 29 år, som är uppvuxen på gården i Dalarna och har älskat hästar i hela sitt liv. Efter gymnasiet satsade hon på att jobba med sporten utomlands med drömmen om att bli tävlingsryttare. Drömmen fick dock sättas på paus när hon blev tvungen att prioritera sin hälsa i första hand. När flera hål i luftstrupen upptäcktes kändes framtiden oviss, men i dag har My börjat lära sig att leva med det. Hon arbetar varje dag med att hitta en balans i sin vardag som fungerar för både hennes kropp och psyke.
– Just nu mår jag relativt bra, även om jag har vissa dippar med infektioner från och till. Det måste jag lära mig att hantera och jag kan inte utesluta det. Det enda jag kan göra är att försöka hitta en bra balans i vardagen, säger My.

Flyttat till Skåne
När Hippson senast pratade med My hade hon nyligen kommit hem från USA i början på år 2021, där hon suttit isolerad i en lägenhet under pandemin i väntan på en operation. Efter det bodde hon i Holland tillsammans med pojkvännen Zachary Libes, där de drev sin verksamhet Blue Spruce Farm med hopphästar. Nu har paret valt att bosätta sig i svenska Skåne istället och driva verksamheten på svensk mark.
– Min partner är amerikan och spenderar vanligtvis vintrarna i Wellington. Men på grund av min sjukdom och läkarundersökningar har han inte velat åka dit. I år känns det däremot som om vi har fått kontroll på min hälsa och han kunde åka dit i vintras. Då flyttade jag tillbaka till Sverige. Det känns tryggt att ha hela mitt läkarteam och familj här.
Paret har nyligen flyttat sin gemensamma verksamhet till ett eget stall på Österlen, där de trivs bra. Därifrån ska de nu driva sin verksamhet med hopphästar.

Bör undvika damm
My måste vara noggrann med att lägga sin energi på rätt saker för att kunna fortsätta ha hästarna i sitt liv.
– Vi har ett superduper-team runt oss som hjälper till med allt. Upplägget ser ut som så att jag inte gör några stallsysslor längre, utan jag rider endast de hästar som jag har i träning. Jag får helt enkelt ha kommunikation med personalen. Om smärtan kickar in och jag måste vila så vet de om det.
My bör undvika damm i så stor utsträckning som möjligt. Om det är för dammigt får hon svårt att andas.
– Det finns ju damm överallt i luften generellt, men jag måste tänka på att vara noggrann med miljön jag vistas i. Jag får inte andas in mögel eller för mycket bakterier.

”Får bära eller brista”
My brukade tävla en hel del i hoppning, både i Sverige och utomlands, innan hon fick veta mer om sin sjukdom. Efter ett längre uppehåll har hon nu börjat tävla igen. Nyligen var hon i norska Drammen med fem hästar.
– Det kändes i kroppen kan jag säga, att tävla fem hästar på meeting, men jag älskar det.
Hon vill gärna ta sig tillbaka in i toppsporten som tävlingsryttare, men har inte riktigt vågat säga orden högt tidigare.
– Det känns som om jag säger det högt så blir det otur och så kanske jag blir dålig igen. Men nu har jag bestämt mig för att satsa så då får det bära eller brista. Om det ska hända något, så får jag se till att det händer nu, säger hon och fortsätter:
– Självklart får jag känna efter hur det blir med min hälsa och se hur långt det bär. Men nu har jag ett gäng fina hästar och känner att jag faktiskt kan satsa.
De har även flera yngre hästar som hon satsar på att bygga upp inför framtiden.
– Det vore jättekul om vi fick tävla i Falsterbo med unghästarna, men samtidigt så har jag inte bråttom med just dem. Jag vet att jag kommer ha kvar dem längre så där finns det ingen anledning att rusa fram, utan vi bygger upp dem hållbart.

Stort intresse för avel
My har alltid varit intresserad av uppfödning och avel också. Att ta fram hästar för toppsporten är också en dröm som hon vill förverkliga. I år är fyra föl planerade.
– Mina föräldrar har mina avelsston och föl hemma i Dalarna. De har alltid sagt att jag är djurtokig, generellt. Hela min uppväxt har vi haft kattungar, hundar och andra djur.
Avelsresan började med att de betäckte ett sto som inte kunde gå i sporten längre, och sedan växte intresset.
– Med åren har man lärt sig mer och mer vad det är man gillar och vad man letar efter. Det försöker vi jobba med och få fram.

Lång mental bearbetning
Det är först nu som My har börjat landa mentalt och fått balans i sitt hälsotillstånd, efter att hon länge oroat sig över en oviss framtid.
– När jag kom hem från USA var jag redo att börja leva livet igen, men så satsade jag för hårt och fick bakslag igen. Jag hade inte riktigt bearbetat alla känslor som jag upplevt. Det var ett hårt slag och det var många känslor som kom till mig efteråt. Jag insåg inte själv där och då vilket helvete jag faktiskt har gått igenom och bara försökt överleva.
Sjukdomen har varit påfrestande mentalt på många plan.
– När jag kom hem såg jag mina vänner gå vidare med sina liv. De köpte hus, skaffade familj och tog sig framåt, medan mitt liv hade stått på paus i några år. Alla runtomkring mig, min familj och partner, var helt slutkörda för det hade varit så jobbigt även för dem.
Efter en period av reflektion och bearbetning har livet ljusnat.
– Nu kan jag njuta och verkligen vara tacksam. Varje gång jag sitter på en häst är jag så tacksam, samtidigt är jag rädd att mattan ska ryckas under fötterna på mig. Jag är rädd för att säga högt att jag ska satsa. Rädd för att jag ska bli mer sjuk.
Samtidigt känner My att hon har vuxit som person och blivit starkare.
– Det går inte att jämföra den jag är i dag med den jag var för två år sedan. Kroppen är starkare och även jag som människa är starkare psykiskt.

Tidigare på Hippson.se
My Lagerberg om sjukdomen och hästlivet: "Hästarna har varit min drivkraft"