Text: Hege Hellström
Foto: Anki Yngve
 
Sylve Söderstrand, A-tränare i hoppning och före detta förbundskapten för hopplandslaget, och Lotta Björe, A-tränare i hoppning och expertkommentator i SVT. Starka namn var för sig - och numera tillsammans hjärnorna bakom konceptet Jump Club. Det är en träningsanläggning dit elever kan komma med sina hästar, en ridklubb som ryttarna kan tävla för och ett team som består av de båda hopptränarna plus koordinatorn Mari Zetterqvist Blokhuis och dressyrtränaren Mads Hendeliowitz. Dessutom har Jump Club skrivit en träningsbok och lämnar ridövningar till en tidning.
 
Rider för båda
På Jump Club har ryttarna en huvudtränare, men ibland får de rida för den andra tränaren i hoppduon. Det är något som är bra för utvecklingen, enligt tränarna själva. Lotta Björe får berätta om sin tränarpartners starka sidor.
- Sylve är duktig på att plocka fram det bästa av varje ryttare på tävlingsplatsen. Och det är det få som kan. Han är outstanding på att få ryttare att gå in i sin egen bubbla, prestera och bara se till det egna resultatet. Han har rutin på att leda lag på tävling, och det kan vara svårt eftersom många ryttare är egoister och alla inte älskar alla i laget. Dessutom är Sylve systematisk och går på djupet när det behövs. Han vågar säga ifrån - men ger också lösningar i stället för att bara gnälla som många gör.
Sylve Söderstrand ser andra fördelar i Lotta Björe.
­- Hon är oerhört positiv och skiljer aldrig på folk och folk, om det är ryttare med chans att rida SM eller barn som ska lära sig rida lätt. Hon är en väldigt bra pedagog. Och så är hon bra på att sätta fart på ryttarna, det är hennes absoluta styrka! Många tror att Lotta är snäll och blond - men hon är stentuff och säger till om något är fel. Stort civilkurage inger respekt.
 
"Lära sig tänka"
Sylve Söderstrand är den i "förhållandet" som står för mental träning.
- Men jag kallar det mer ett förhållningssätt till sig själv, hästen och omgivningen. Jag kallar det hellre att lära sig tänka än mental träning.
I början får en ny ryttare bena ut mål och huvuduppgift. Ofta låter Sylve Söderstrand ryttarna själva analysera sig och de andra i gruppen.
- Sedan hakar jag på deras funderingar, även om de tagit upp sådant jag kanske inte skulle ha valt. Om de ser vad de behöver jobba med har de kommit långt, jag vill utveckla insiktsfullheten och möta ryttarna där de är.
För Lotta Björe är en av fördelarna med att arbeta tillsammans, och att ha många elever, att det skapas naturliga nätverk och mentorskap.
- Det finns samhörighet bland våra ryttare. De äldre och mer erfarna kan ta hand om de yngre på tävling.
 
Behöver få se bra ekipage
När Hippson ändå har stjärntränarna på tråden går det inte att låta bli frågan "Vad krävs för att Sverige ska kunna hävda sig internationellt?".
För Lotta Björe är det mer tävlande som är svaret.
- Många är världsmästare på att träna, men kommer inte ut och tävlar så mycket. Men man måste träna på att tävla, det är hur vanligt som helst att ryttarna rider annorlunda på tävling och det inser de inte själva.
Hon tror också på att ta tillvara ungdomarna bättre.
- Varför inte låta young riders träna med seniorer? Om personkemin stämmer kanske en young rider kan gå banan med Malin Baryard om de lärt känna varandra. Att se bra ridning och få bollplank betyder oerhört mycket.
Även Sylve Söderstrand vill se mer tävlingar - men för honom handlar det också om att få titta på tävlande toppekipage.
- Man diskuterar att det inte går så bra i superligan men det går inte så bra annars heller, tyvärr. För två år sedan hade vi cirka tolv ryttare på topp 200, nu har vi fyra. Hela systemet håller på att rasa ihop. Och det av flera skäl. Vi har så få inhemska tävlingar att bara de som har råd att åka till Italien, Spanien och Belgien kan åka på bra tävlingar. Och de som är hemma får aldrig se toppryttarna för de är utomlands. Rolf kan jag förstå, men alla de som bor här hemma? Sverige hade en elittävling på Strömsholm för ett tag sedan men ingen av A-truppens ryttare var där. Det är jättetråkigt.
Sylve Söderstrand har varit involverad i många heta diskussioner med Ridsportförbundet förr, men nu säger han att andra får ta över. Fast han kan inte låta bli att ge ett råd för att Sveriges ridsportklimat ska bli bättre - och därmed kunna ge bättre ryttare.
- Det måste bli slut med inpinkandet av revir och utnämningar av kompisar hit och dit. Man måste bli mer prestigelös, man behöver inte vara golfkompisar för att man ska jobba tillsammans.
Dessutom behövs nya måldokument i stil med "Hoppningen vill" som skrevs i mitten av 90-talet.
- Det gäller att få fram ett system och en helhetssyn där förbundet spelar en jätteroll.