Text: Ida Röök/Anna Nordin
Foto: Privat
  
Hippson har tidigare berättat om det smått unika fallet, i nummer 3 2015 finns ett större reportage. Det var i november 2014 som Eva hittade Bestis i hagen, ståendes på tre ben. Hon ringde naturligtvis veterinären direkt, tillsammans hjälptes de åt att nästintill bära in hästen från hagen.
– I stallet såg vi att han hade ett mindre sår på insidan av höger framben strax ovanför karpalleden. Bestis fick lugnande och smärtstillande medicin, samt ordination om boxvila, berättar hon.
  
Fann en spricka
En vecka senare tog Eva ut veterinären igen, som denna gång hade röntgen med sig. Och i anslutning till såret fann man en spricka i benet.
– Bestis ville fortfarande inte stödja på benet och det märktes att han hade ont. Han fick sprutor med smärtstillande och antiinflammatorisk medicin. Behandlingen fortsatte i tre veckor. Bestis stod upp hela tiden, han verkade vara vid förhållandevis gott mod och hade bra aptit.
Efter ett par veckor började han lägga sig ner i boxen. Något som var väldigt jobbigt för Eva att hantera.
– Alla runt omkring var så där ”men åh, du måste hjälpa honom att stå”. Och ”där kan han inte ligga”. Men jag såg att han trots allt hade det helt okej, han hade mat och vatten hela tiden och han ställde sig upp för att uträtta sina behov.
Ungefär två månader senare var det dags för ny röntgen, sprickan i benet hade då läkt uppåt. Bestis visade stor förbättring, han hade börjat stödja på benet och stod nu helst i mitten på boxen och skrapade med det skadade benet.
– Han var väldigt tydlig med att man inte fick dalta med honom. Jag lät honom mest vara ifred under den här tiden, det var så han ville ha det, säger Eva.
  
Frakturen upptäcktes
Hon öppnade så småningom upp till stallet och snart tog sig Bestis ut på upptäcksfärd, ohalt. Veterinären kom ut igen, innan nya röntgenbilder togs talades det om att börja promenera Bestis.
– Jag hade då uppmärksammat att Bestis fått en förhårdnad i huden högre upp på benet i förhållande till skadan. Vi bestämde oss för att röntga även där.
Det var då det visade sig att benet hade varit brutet. Visst hade det börjat läka, men brutet hade det varit.
– Jag blev mest lättad. Hade detta upptäckts tidigare hade han inte funnits här hos oss i dag. Han hade fått sin dödsdom och tagits bort direkt. Tänk om jag hade bett om fler plåtar den där gången i början på december, hemska tanke! Min häst lever tack vare att vi inte upptäckte hur allvarlig skadan var, säger Eva.
Ännu mer tålamod och omvårdnad krävdes nu från Evas håll, för att ge Bestis den tid han behövde att bli frisk.
– Jag tror att det är det som har varit avgörande. Jag har inte stressat fram att sätta i gång honom, han har fått all tid han har behövt för att läka. Och jag har också lyssnat på honom under tiden, har försökt lösa allt utefter hans önskemål. För mig är han en individ, som jag har tagit på mig att ta hand om.
  
Stress och press
Så här i efterhand inser Eva vilken stress Bestis skada har åsamkat henne.
– Jag har gjort allt i min makt för honom. Men nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag har kämpat under hård stress och press, luften går liksom ur en lite när saker och ting börjar ordna upp sig. Nästan allt jag har gjort den här tiden har utgått från Bestis.
Att hon har vågat lita på sin egen magkänsla har varit viktigt.
– Visst ska man ta hjälp av ett team som tänker likadant som en själv. Men jag tror inte att man ska lyssna alltför mycket på för många utomstående ”tyckare”. Jag har ett team runt omkring mig som jag litar på och som är på samma våglängd som jag själv. Det har varit viktigt.
Nu är Bestis i gång igen, alltså ungefär ett och ett halvt år efter olyckan som kunde ha inneburit att han togs bort.
– Jag har jobbat mycket med min ridrädsla och det har nog på något sätt varit bra för Bestis. Detta eftersom jag inte har haft bråttom med att sätta i gång honom. Nu kör jag honom en del, han går mycket på töm och så gillar jag att rida WE. Han är i bra form nu, det är väldigt roligt, säger Eva.

Film från när Bestis fick komma ut i hagen för första gången