Gästbloggen
OKT
03

En fotografs arbete är inte över när tävlingen är det

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Christer Kristiansson är fotograf och känns igen från många tävlingsplatser i Sverige. Han är ute nästan varje helg och säljer både till media och till privatpersoner. Han får ofta kommentarer om att hans bilder är dyra och därför gjorde han nyligen ett längre inlägg på sin Facebooksida. Där förklarar han fotografernas arbetssituation och hur många timmar de lägger ner på bilderna innan de presenteras för kund. 

Emellanåt får jag höra att mina bilder är på tok för dyra och det är helt orimligt att ta ut sådana summor när det är gratis att fota – "det är ju digitalt så det kostar inget att framkalla".

Jag tänkte därför försöka förklara lite hur vi seriösa fotografer jobbar, vilka kostnader vi har och vilken tid vi faktiskt lägger ner för att kunna leverera dessa bilder till er ryttare tävling efter tävling.
1. Med reservation för diverse försovningar och andra oförutsedda förhinder så är vi oftast bland de första på plats och de sista som lämnar. I fredags blev jag till exempel nästan utslängd, för sista man ville låsa och komma hem.
2. Vi jobbar oftast ensamma vilket innebär att när tävlingen pågår så står man på banan, ibland fyra timmar men som i lördags blev det över tolv timmar.
3. Redigering av bilderna. En vanlig missuppfattning är att när vi fotat klart så är vårt jobb avslutat och vi kan åka hem, slappa lite och ta ett glas vin.

Nedanför är tre exempel på bilder före och efter redigering.
I den bästa av världar hinner man göra klart varje klass i pausen innan nästa drar i gång. Men att fota i ett ridhus där man hela tiden måste justera exponering och vitbalans blir det lite av en kompromiss, man får hitta ett mellanläge där allt går att rädda i redigeringen efteråt. Står man på banan och fotar så hinner man helt enkelt inte ställa om kameran mellan varje hinder.
Totalt med restid fram och tillbaka till tävlingsplatsen, redigering och så klart själva fotograferingen lade jag ner drygt 35 timmar på helgens tävling.
Det är nästan en hel arbetsvecka på tre dagar!

Utrustning! För att ens kunna fotografera och leverera bilder av kvalitet inomhus krävs en relativt bra kamera, men även ett bra objektiv och med bra stiger priset avsevärt mot de många sämre och billigare alternativen som finns att tillgå. Till det kommer dator för redigering och programvara för bildbehandling.

Nu varierar det väldigt mycket mellan hur mycket det olika fotograferna säljer.
Men jag ska försöka förklara hur det ser ut för mig. En bra tävling säljer jag en bild till runt 10–12 procent av antalet starter. Helgens tävling hade 686 starter vilket betyder att jag räknar med att få sålt cirka 68 bilder 68 x 200 = 13 600 kronor.
Drar man sedan bort moms och skatt så kan jag som mest plocka ut 9 500 kronor i faktiska pengar. Men jag skulle lika gärna kunna gå därifrån utan att få sålt en enda pixel.

Uppskattar ni bilder med bra kvalitet så köp gärna nån bild emellanåt. För säljer jag inga bilder så kommer jag till slut tvingas sluta åka ut och fota. Ansvaret för att få sin kanske livs ritt förevigad hänger då till slut enbart på mamma, pappa, någon nära vän eller alla de glada amatörer som står vid sidan om banan och levererar felexponerade oskarpa bilder, som sedan läggs ut på Facebook för gratis nedladdning.

Tack för mig!

UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hoppstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Hoppning | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Hoppning" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 96972 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Gästblogg: "Utan små tävlingar stannar vår sport"


Magdalena Regårdh på sin egen uppfödning Lucy in the Sky, som sedan såldes till Shane Sweetnam. Arkivfoto: Linnea Lindahl

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Magdalena Regårdh är tävlingsryttare, B-banbyggare och ideellt engagerad i Stävie ryttarförening. Hon sitter även med i Skåne ridsportförbunds hoppkommitté.

Som tävlingsryttare är det lätt att bli lite bortskämd i Skåne. Inte nog med att vi har flera bra anläggningar för tävlingar under vinterhalvåret, på senare år har det även tillkommit ett par fantastiskt fina utomhusbanor med fibersand, fina hinder och bra logistik där det hålls tävlingar av hög kvalitet hela sommaren. 

Konkurrensen om tävlingsstarterna är stenhård och det som var en bra tävlingsplats för fem år sedan är helt ointressant i dag. Många av de mindre föreningarna har blivit helt tagna på sängen. Utan att ha en markägare som vill investera, ibland utan att ens äga sin egen anläggning, är det svårt att göra de uppgraderingar som krävs för att kunna konkurrera med de nya tävlingsplatserna. Med sviktande antal starter blir tävlingarna ett nollsummespel som man anser sig tvingad att göra för att kunna skriva ut licenser i stället för den inkomstkälla som behövs för att driva anläggningen.

Naturligtvis är jag väldigt glad för de högklassiga tävlingsplatser som utvecklats i Skåne under de senaste åren. De ger oss fantastiska möjligheter att producera våra hästar och de är väldigt viktiga för att föra sporten framåt. Men de små tävlingarna och de små föreningarna behövs också.

I dag har det delats en artikel i Expressen där Lisen pratar om gubbstyret i kommunerna och hur viktig ridskolan är som ungdomsgård. Detta gäller i lika hög grad de små föreningarna. Det är där ungdomarna får sina första erfarenheter i demokratiskt styre, i att planera och organisera verksamhet och förhoppningsvis genom sitt engagemang får smak för den ideella verksamhet som bygger upp hela vårt tävlingssystem. Här ges vi dessutom allihop, tävlingsryttare och större föreningar, möjlighet att ta ett socialt ansvar. Att vara en del i att tillvarata de underbara möjligheter som finns runtom i länet utan att behöva vänta på att gubbarna i kommunen ska förstå hur fantastisk vår sport är för att fostra ungdomar i ansvarstagande och teamwork – och förstå hur bra hästar är för själen.

Vi måste som tävlingsryttare ibland välja att göra våra starter på en mindre tävlingsplats när tillfälle ges. Och de större tävlingsplatserna måste börja samarbeta med de mindre klubbarna i mycket större utsträckning när man planerar sin tävlingssäsong och sin proposition.
Annars är risken att de mindre föreningarna inte orkar kämpa längre och var ska då nästa generation eldsjälar komma ifrån?

/Magdalena


UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa dressyrstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Dressyr | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Dressyr" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 44383 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
17

Återvändare vägrade ge upp: "Satsar 100 procent"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Elin Göthberg återvände till ridsporten efter många års frånvaro. Här skriver hon träffsäkert om fördomarna, känslorna och kampen mot prestationsångesten.  

 
Foto: Privat och Adobe Stock
  
Slogs mot fördomar som återvändare

"Jag är en så kallad återvändare till ridsporten sedan fyra år tillbaka. Jag kommer från en hästfamilj och under mina ungdomsår var det bara hästar som gällde. Sedan hände livet med familj, utbildning, jobb och allt vad det innebar. Det gick så långt att jag tyckte det var helt naturligt att det inte fanns några ridbyxor i garderoben.
  
Men en dag gick det inte längre. Jag insåg plötsligt en morgon, med en kaffe latte i handen på väg till min egen lilla juristbyrå, att om jag inte återvänder till hästlivet nu – jag var då 44 år – kommer jag att bli gammal och bitter! Tänkt och gjort så jag skaffade min första häst. Oj, oj vilken pers!
Ur form och med lite för många extrakilon kämpade jag mig igenom de första åren. Inte nog med att jag var tvungen att kämpa mot mig själv, utan även mot alla fördomar mot att en äldre återvändare har mål och inte bara vill hacka runt i skogen.
  
Men jag gav mig inte och det gick så långt att jag nu satsar 100 procent. Jag sålde hus och hem och jobbar heltid i ett dressyrstall samt har två egna unghästar som jag utbildar. Jag såg en tråd i ett forum på Facebook där diskussionen handlade om att många återvändare kände sig lite vilsna och till exempel red på kvällarna för att ingen skulle se dem. De kände sig lite underlägsna de andra i stallet. Jag blev helt förkrossad när jag läste detta.
  
För det är inte sanningen. Visst är man lite ringrostig när man ger sig på det igen och kroppen inte är så samarbetsvillig, dessutom har ridsporten förändrats under åren man har ställt sig utanför. Men faktum är att vi återvändare är en stor och mycket köpstark grupp som genom att vi kommer tillbaka till sporten ger den en hållbar ryggrad.
Dela gärna med er av era erfarenheter. Det är alltid roligt att höra hur andra återvändare känner. 
Jag vill i förlängningen bli ambassadör för ”återvändarna” och hjälpa dem både avsuttet och uppsuttet.
  
Rid på och ha roligt!

/Elin"


Läst 70862 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
19

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma


Läst 60444 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
16

Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 62415 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv