Kajsa Boström
DEC
30
2020

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 29868 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv