Text och foto: Ida Röök

Det är Svenska dressyrtränarklubben och Svenska ridsportförbundets dressyrkommitté som står bakom priset, som förutom äran också innebär att den utvalda tränaren får 15 000 kronor. I år går priset till Kerstin André, A-tränare i dressyr.
– Jag måste säga att jag blev väldigt glad när jag fick veta att jag hade fått priset. Jag trodde inte det eftersom jag har fått det en gång tidigare. Men när jag sedan också läste motiveringen kom det en tår. Det är verkligen ett erkännande och en bekräftelse på att det man gör känns viktigt för andra, säger Kerstin.

Inte särskilt "fancy"
Hon har sin bas i Skåne, där hennes dotter Pernilla André Hogfelt också har en central roll som ryttare. Kerstin har själv ridit och utbildat hästar upp till Grand Prix, men har även sedan ung ålder hållit träningar för ekipage på olika nivåer.
– Jobbet som tränare är ganska ensamt och slitigt. Det är många timmar som spenderas i kalla ridhus och det är inte särskilt "fancy". Men eleverna gör det helt klart värt det.
Kerstin har ekipage på olika nivåer, ändå upp till Grand Prix. Genom åren har hon utvecklats i sin profession.
– Jag har framför allt fått ett bättre öga och jag har ännu mer fått förståelse för att jag som tränare måste uppleva hästen som att jag själv satt i sadeln. Att förmedla detta vidare till eleven är en utmaning, men också väldigt roligt.

Ingen fast plan
Hon är sedan innan utbildad sjukgymnast och har varit lärare i sjukgymnastik.
– Jag har alltid tyckt om pedagogik, det finns mycket inom sjukgymnastiken som går att föra över till träning av häst och ryttare.
Kerstin menar att man som dressyrtränare måste ha ett bra ”öga”, du måste också veta när du ska tänka om och hur du kan lösa olika problem.
– Som dressyrtränare kan du inte komma till ett pass med en fast plan, du måste kunna anpassa dig efter hur hästen är för dagen. Och så måste du kunna se om du behöver backa av eller om du kan försöka ta ekipaget utanför sin "comfort zone".
Trots att Kerstin är en välmeriterad tränare med mycket erfarenhet söker hon fortfarande ny kunskap.
– Jag är en riktig kunskapsnörd. Varje vecka tittar jag på hur de bästa ryttarna i världen rider, jag söker upp klipp från clinics på Youtube för att se och förstå ridning bättre. Jag är absolut inte fullärd på något sätt.

Kärleken främst
Hon har som sagt ekipage på alla nivåer. Vilket betyder att hon har olika ”roller” som tränare, beroende på vem som rider för henne.
– Med de allra mest erfarna ryttarna, som rider på Grand Prix-nivå, blir det ännu mer detaljer som ska slipas. Och det är på ett sätt svårare att överföra det man ser för att det ska ge ryttaren verktyg att komma vidare. För de unga eleverna handlar det mer om att se helheten och om att få dem att behålla glädjen i ridningen. Om tävling är den enda motivationen för ryttaren håller det inte i längden. Det är kärleken till hästen som ska vara kärnan.