Text: Ida Röök
Foto: Charlotte Kulneff och Privat
  
Det är Dressyrringen, Svenska dressyrtränarklubben och Svenska ridsportförbundets dressyrkommitté som står bakom utmärkelsen ”Årets tränare”. I år går priset till Mollis Persson, hon fick ta emot äran och en check på 15 000 kronor under Gothenburg Horse Show i Scandinavium.
– Det känns så klart jätteroligt att uppmärksammas på det här sättet. Jag visste inte om att jag var nominerad och blev väldigt paff när de ringde och berättade att jag skulle få ta emot utmärkelsen, säger Mollis Persson till Hippson.
  
En fördel att rida själv
Hon har jobbat heltid med hästar i 25 år nu, har själv ridit i landslaget i dressyr och har dessutom tävlat i hoppning och fälttävlan. Mollis har även utbildat en hel rad hästar till och med Grand Prix.
– Jag tror att det är en stor fördel att ha ridit så många olika hästar, nu när jag försöker lära ut ridkonsten till mina elever, säger Mollis.
Hennes elever rider på alla nivåer, hon har tidigare tränat duktiga Anna Svanberg som kanske är den mest meriterade.
– Men jag har också rena nybörjare, vilket är en utmaning i sig. Ju duktigare ryttare desto enklare är det att förklara hur de ska göra. Jag gillar dock verkligen att jag har elever på alla nivåer och inom dressyr, hoppning och fälttävlan. Det motiverar mig varje dag, säger Mollis.
  
Ridningen ska vara enkel
Hon är nu B-tränare i dressyr, samt utbildad domare upp till Grand Prix-nivå. I sin tränarroll försöker Mollis alltid att återkomma till ”basic” träning av hästen.
– Ridningen ska vara angenäm. Den ska vara harmonisk och det ska vara enkelt för både häst och ryttare. Då är det start, stopp och svänga som måste funka. Sitter inte de ”enkla” grejerna är det svårt att ta sig vidare tillsammans med sin häst.
Genom åren har Mollis hämtat inspiration från många andra tränare och ryttare, för att utveckla sin egen ”träningsfilosofi”.
– Jag har snott lite från alla möjliga håll och har kokat ner det till vad jag tycker funkar för mig, mina elever och hästarna. Det finns inte bara en väg att gå för att utbilda hästar. Men just systemet med start, stopp och svänga måste sitta och det är alltid därifrån man börjar.
  
Jobbar med liknelser
Mollis försöker alltid hitta sätt att förklara för sina elever så att de förstår och kan göra rätt rent fysiskt.
– Jag använder mycket bildligt språk när jag undervisar. Till exempel det här med att cykla, du svänger ju inte cykeln åt höger samtidigt som du tittar åt vänster. Sådana liknelser har visat sig vara mycket effektiva och får ryttarna att förstå hur de måste ändra sin ridning, säger hon och fortsätter:
– En annan grej jag ofta använder, om ryttaren sitter och krampar med en hand eller är väldigt spänd i handen, är att han eller hon får lyfta upp axlarna till öronen och ner igen. Det brukar släppa på spänningarna väldigt bra. Jag strävar efter att förmedla vilken känsla ryttaren ska ha, så att han eller hon även kan rida korrekt när jag inte står på marken och tittar.
  
Lättare att döma höga klasser
Mollis är som sagt även domare och dömer ekipage upp till Grand Prix-nivå.
– Det är betydligt enklare att döma Grand Prix än Lätt C. Tyvärr är det så att ett LC-program kan se hemskt ut. Man vill ju ändå komma med konstruktiv kritik så att ryttaren inte blir avskräckt men samtidigt lär sig någonting. En ryttare på GP-nivå är ofta mer medveten om sina fel.
Hästens form är ett återkommande ämne som ständigt debatteras. Över lag tycker Mollis att hon ser för mycket korta halsar på hästarna, och att hästens nos då hamnar bakom lod.
– Om ryttaren sitter och trycker fram hästen så att den kortar halsen, och så att nosen hamnar bakom lod, då fungerar inte gas och broms. I så fall får man backa bandet och återkomma till basics igen, övergångar är oslagbara i sådana lägen. Jag vill se en mjuk hand med ett lätt stöd, där hästen är eftergiven så att du kan lätta av. Här kommer vi tillbaka till det där med att ridningen ska vara angenäm – för både häst och ryttare.

Ida Röök

redaktion@hippson.se