Text: Ida Röök
Foto: Privat och TV3 
  
Tisdag kväll sänds semifinalen av TV3- och Viafree-programmet ”Det stora hoppet”, där ett gäng döttrar har lärt sina pappor att rida. Julia Longoni är en av dem, hon har växt upp med hästar men var nära att överge dem efter en dramatisk ridolycka för ett par år sedan.
Hon och hennes familj bodde då i en lägenhet i ett ridhus, där hennes föräldrar drev stallet.
  
Knakar till i ryggen
En morgon ska Julia rida en kompis häst innan skolan, hon är ensam i ridhuset när hästen plötsligt börjar bocka.
– Jag minns att vi skrittade fram och att hästen sedan blev rädd för något så att den började bocka. Jag flyger av och hör hur något knakar till i ryggen i landningen, säger Julia.
  
Ben börjar domna
Smärtan kommer inte omedelbart, men det är omöjligt för Julia att få fram sin mobiltelefon.
– Som tur är ser min familj mig genom fönstren i lägenheten och rusar ner. De ringer ambulans och jag förs till sjukhus. När jag tas in i ambulansen känner jag att mitt ena ben har börjat domna bort.
Väl inne på sjukhuset står det efter röntgen klart att Julia har krossat en del av en ryggkota – och varit millimeter från att hamna i rullstol.
– Jag tror inte att jag förstod det förrän senare. Jag minns att mamma och pappa stod och grät intill sjukhussängen men jag frågade om jag inte kunde rida veckan efter typ. Det är konstigt hur man fungerar i de situationerna egentligen, säger Julia.
  
Väntade sex månader
Läkaren gav en prognos på sex till åtta månader när det gällde läkning. Julia lever i en riktig hästfamilj, så hon kunde vara nära djuren trots sin skada.
– Jag såg ju hoppträningar och folk som red genom vardagsrumsfönstret. Jag längtade tills jag kunde få rida igen.
Hon väntade sex månader tills hon satt upp i sadeln.
– Jag började trava lite och galoppera två varv, sedan tänkte jag att jag ville vara med på en hoppträning. Då brallade hästen jag satt på lite och jag var väldigt nära att ramla av. Det var då det bara knäppte till i huvudet på mig, jag blev totalt livrädd. Jag kunde inte tänka på något annat än en rullstol liksom. Bara att trava kändes så läskigt, säger Julia.
Men hon vägrade ge upp sin passion, familjen, vänner och hennes tränare pushade henne att våga mer och mer för varje dag – och att lära sig rida igen.
– Jag åkte till min tränare på Irland och där fick jag rida väldigt lugna hopphästar som ändå tävlade på 1,40- till 1,50-nivå. Varje dag var en kamp för att våga lite mer. Så småningom kunde jag hoppa en bana på en meter ungefär.
  
Grät nästan varje dag
Julia är en tjej som vet vad hon vill och hon ger inte upp i första taget. Efter Irland väntade beridarjobb i Tyskland.
– Det var oerhört tufft. Jag red ungefär åtta till tio unghästar om dagen och ramlade av flera gånger i veckan. Jag grät nästan varje dag. Men att ge upp och åka hem fanns inte i mina tankar. Jag härdade ut och bara gjorde det, även om jag var livrädd. Och rent fysiskt har det, tack och lov, gått bra.
Samtidigt som det kan kännas en aning tufft att utsätta sig själv för det som Julia trots allt gjorde är hon i dag glad för att hon antog utmaningen. Efter flera beridarjobb utomlands jobbar hon nu på en veterinärklinik i Sverige.
– Jag har en treåring och en fyraåring som jag har ridit in själv. Tanken är att jag ska ta upp dem i klasserna. Jag är inte rädd i dag, även om jag ibland blir påmind om känslorna. Och fysiskt mår jag faktiskt väldigt bra, säger Julia.

Ida Röök

redaktion@hippson.se