Anna Tell har bland annat arbetat ihop med Torbjörn Lundström, leg. tandläkare, forskare vid SLU och klinikchef på Djurtandvårdskliniken i Söderköping. Han beskriver bakgrunden till projektet.
- Studier som jag och en kollega gjorde i början på 80-talet visade att väldigt många hästar uppvisade sår i kinden. Men på den tiden kopplade vi inte ihop det med ridningen och användningen av hästen. Vi såg dock att hästar som gått på bete hade friskare slemhinnor.

87 procent hade sår
Anna Tells första studie gjordes på 70 hästar mellan 3 och 18 år som stor uppstallade på ungefär 20 olika ställen. Alla var ridna senast två veckor innan undersökningen gjordes, och ingen av hästarna hade tidigare varit hos veterinären på grund av problem i munhålan. Fördelningen mellan ponny och häst var ungefär 50/50 och alla hästarna hade någon gång under livet fått tänderna raspade.
- Vi kunde konstatera att cirka 87 procent av de undersökta hästarna hade sår i munnen. Det allra flesta såren satt i området runt den första kindtanden, berättar Anna.
Knappt 35 procent av hästarna hade mer än ett sår. Man registrerade även om såren var små (<0,5 cm) eller stora (>0,5 cm). Av det totala antalet sår var 60 procent små och 40 procent stora.

Visitera hästen i munnen
I egenskap av tandläkare jobbar Torbjörn Lundström dagligen med hästars munnar.
- Jag blir inte förvånad över att så många av hästarna hade sår. Jag som jobbar med det här ser det varje dag, menar han.
Torbjörn förklarar att många hästägare bara ser när hästen får sår i mungiporna. Det gör att mungipesåren blir åtgärdade men inte såren inne i munnen.
- De andra såren är minst lika vanliga, säger han.
Han visar några riktigt otäcka bilder på hästar med sår på tungan, en typ av sår han ser varje vecka.
- Jag kan verkligen uppmana hästägare att inspektera tungan då och då. Det är inte så svårt, säger han.
Inte heller kindslemhinnorna framför första kindtanden i överkäken är speciellt svåra att visitera. De flesta såren på en normal häst går därför att hitta själv.

Alla hästar får sår någon gång
Torbjörn är noggrann med att poängtera att alla hästar som rids eller körs får sår i munnen åtminstone någon gång i livet, även hans egna hästar. Man har dessutom inte kunnat se någon skillnad mellan hästar som ägs av proffs jämfört med vanliga amatörhästar. Att ens häst har sår i munnen betyder alltså inte att man är någon hemsk djurplågare.
- De flesta hästägare är helt omedvetna om såren och hur de har uppkommit, förklarar han.
En missuppfattning som Torbjörn ofta hör är att man tror att det ska blöda ur hästens mun när den har sår.
- Men det här är inte den typen av akuta sår, det är belastningsskador som kan ta flera månader att bygga upp. Om hästen över huvud taget visar symtom är ridbarhetsproblem det vanligaste.

Syrebrist i vävnaden
Den typ av kroniska (motsats till akuta) sår som uppkommer i hästens mun beror enligt Torbjörn på onaturlig belastning på vävnaden.
- Kindslemhinnan och tungan tål mycket, men vi upprepar belastningen på samma ställen och under lång tid.
När vi belastar vävnaden kommer den i kläm mellan exempelvis bettet och underliggande vävnader.
- Vi skapar syrebrist under belastningsstället och vid för lång eller intensiv belastning kan slemhinnan inte återhämta sig. Syrebristen blir så stor att det blir vävnadsdöd, förklarar Torbjörn.
När man ser såren är det lätt att tro att det är frågan om skärsår. Men så är inte fallet, det är vävnadsdöden som gör att det bildas en snittliknande "grop".
- De här skadorna är i princip alltid vårt fel. De sitter där vi som ryttare eller kuskar lägger an tryck, säger Torbjörn och visar.

Variation förebygger
Det finns enligt Torbjörn bara en riktigt bra och långsiktig medicin mot sår i munnen, och det är variation.
- Genom att variera både sin träning och sin utrustning minskar man belastningstiden och vävnaden får mer tid att återhämta sig. Det är jätteviktigt! säger han.
Variation vad gäller utrustningen kan bland annat innebära att man varierar mellan ledat bett, rakt bett och ett bettlöst alternativ (till exempel ridkapson eller hackamore).
Att läka av sår som redan uppkommit kan ta tid.
- Det yttre cellagret omsätts på någon vecka medan de undre vävnaderna har längre omloppstid. Primärläkningen tar ungefär 16 veckor men det kan ta upp till tio månader tills vävnaderna återfått full belastningsförmåga, berättar Torbjörn.
Med andra ord måste man vara långsiktig när man läker ut en skada. Det handlar om att ändra på belastningen i hästens mun under en längre tid.
- Man kan även behöva behandla eventuella sekundärinfektioner. Och vissa hästar får till och med behandlas kirurgiskt.

Försök på hästar som vilat
Anna Tell har även gjort försök på hästar som inte arbetats med betsel och huvudlag på ett tag. Ena testet gjordes på en grupp halvblodsvalacker, från samma anläggning, som gått på bete i fem veckor. De undersöktes dels precis efter betet, dels när de hade varit igång och arbetats i sju veckor.
- I den här gruppen hade 90 procent av hästarna sår direkt efter betet. När de dessutom fått arbeta i sju veckor hade samtliga hästar sår. Dessutom hade antalet sår fördubblats och 70 procent av dem var stora, berättar Anna.
Ytterligare ett försök gjordes på avelsston som var inridna men som vilat under hela sin dräktighetsperiod (minst 11 månader).
- Där hade 50 procent sår i munnen, men det var huvudsakligen små sår och såren var oftare placerade längre bak i munnen, säger Anna.
Även om de vilande hästarna också hade sår i munnen (det har även vi människor) så var de betydligt mindre och färre.

Inget universalbett
Tyvärr finns det inte något universalbett som kan förebygga att hästar får sår i munnen.
- Vad man ska vara otroligt noga med är att olika hästar har olika förutsättningar. Ett bett som är rätt för en häst kan vara fel för en annan, säger Anna.
Torbjörn vill helst inte uttala sig generellt om bett men menar att alla betsel med någon form av port minskar tryckfördelningen och ökar risken för tryckskador.
- Men det handlar om hur betten används. Vår egen hand är det farligaste instrumentet.
Torbjörn menar att man kan vända sig till en veterinär om man är orolig för sår i hästens mun. Han eller hon kan då göra en riktig undersökning.

Kan "trigga" reflexer
Något man alltid bör undvika är i alla fall att bettet "triggar" någon av hästens normala, fysiologiska reflexer. Till exempel kan ett långt bett som sitter långt ner i munnen trigga en reflex som vanligtvis skickar upp födan i munnen på hästen.
- Då skickas bettet upp mellan tänderna vilket i sin tur triggar gapreflexen som skickar ner bettet igen. Och så åker bettet upp och ner i munnen. Då har vi skapat en trycksituation utan att ens ha tagit tyglarna, berättar Torbjörn.
Han tycker också att fler hästägare borde iaktta hästen på marken, hur den beter sig med bett i munnen.
- Om hästen gapar när den får bettet i munnen kommer den att gapa även när man drar åt nosgrimman, säger han.

Nosgrimma varken rätt eller fel
Men Torbjörn vill inte komma med tvärsäkra sanningar om att till exempel nosgrimma är rätt eller fel.
- Se nosgrimman, precis som bettet, som ett sätt att kommunicera med hästen. Ibland behövs den inte, men för vissa hästar är den en hjälp för att få bettet att ligga still.
Däremot kan man ta bort nosgrimman då och då för att checka av om man har uppnått rätt syfte.
Att byta till ett bettlöst alternativ är inte heller någon enkel lösning på sårproblematiken.
- Det finns inga enskilda studier på detta, men jag tycker mig se att det förhåller sig på samma sätt som med bett. Ensidig användning av bettlösa alternativ ger också skador och tryck, menar Torbjörn.