Gästbloggen
JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 45349 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

OM DENNA GÄSTBLOGG
För tio månader sedan hade nioåriga Alvin Petman suttit på en häst ett fåtal gånger. Nu har han fått rosett på sin första pay and jump och tränar flitigt för att bli bättre. Men att vara ung kille och gilla hästar är inte det lättaste – Alvin har blivit retad i skolan för sitt intresse. Trots många avramlingar och tuffa ord satsar han nu på att bli minst lika bra som sin stora idol, Peder Fredricson. Här skriver Alvins mamma Marie om sin sons resa så här långt.


Foto: Privat
  
"Min son blev retad i skolan – andra tycker att ridning är fjantigt"
  
"Min nio år gamla son, Alvin, började med ridning när jag – hans hästtokiga mamma – kände att jag hade varit utan hästar på tok för länge. Jag slutade rida när jag väntade Alvin.
Alvin hade ridit sina kusiners häst ungefär tio gånger ett år tidigare och visste hur man höll tygeln i skritt, men han hade inte ridit utan ledare. Eftersom han hade visat intresse och i och med att hans tre år gamla lillasyster älskar hästar tänkte jag att 'vi testar och ser'. 
  

Efter fyra veckors
letande kom den lilla ponnyn Jack hem till oss. Han var 126 centimeter hög och konstantskimmel. Världens bästa barnponny, han älskade att bli pysslad med och var snäll, men ändå pigg att rida. Alvin som hade haft de lite jobbigt med att han inte hittat någon sport som passat, blomstrade ut och blev mer pigg och glad. Han hittade en bästa vän i ponnyn.
  
Alvin kämpade, han lärde sig efter ungefär tre veckor att rida lätt – plus att han då började lära sig namnen på till exempel grimma, träns och sadel. Han hade INGA förkunskaper alls. Alvin ville gärna börja hoppa så snart han bara hade lärt sig rida lätt och det blev hans passion. Nu har Alvin startat fyra pay and jump och en cup vi hade i stallet där vi hyr in oss.
 
För två månader sedan fick Alvin tyvärr sälja sin bästa vän Jack då Alvin så gärna ville hoppa, men lilla Jack inte ville det. Så nu lär Jack återigen barn att rida. Vi hittade då C-ponnyn Apache och efter att Alvin hade suttit på honom i två minuter sa han att 'den här hästen SKA jag ha', och efter besiktningen fyra dagar senare stod han i stallet. Nu har Alvin hittat en kompis även i Apache och det känns väldigt skönt.
  
Efter sommarlovet har Alvin nämligen blivit retad i skolan för att han rider, andra killar tycker att det är en tjejsport om det ens är en sport alls, det är bara fjantigt och löjligt. Att efter en tuff dag i skolan få krama om sin ponny, det är läkande för ett brustet hjärta.
Nu verkar det ha lugnat sig i skolan och Alvin har bra kompisar som stöttar honom, så nu hoppas vi på att få med några ut till stallet för att testa på ridning. Det är en tuff sport och Alvin har trillat av ungefär 30 gånger. Han har blivit trampad, sparkad och biten bara sedan i januari, en gång har han även ramlat av Apache.
  
Alvin tycker att andra killar borde få testa ridning utan att vara rädda för att bli retade, för det är oftast det som är orsaken till att de inte vill pröva. Med min hjälp skriver Alvin öppet om ridningen på sin Instagram och han hoppas kunna inspirera andra killar att våga rida, hans Instagram har fått mycket positiv feedback.
  
Nu tränar Alvin för Fredrik Hasselberg i hoppning, som hjälper honom att utvecklas och att nå sitt första delmål – att starta en lokal tävling. Alvin drömmer om att kvala till Sverigeponnyn och att då få rida i Scandinavium.
Hans mål är även att jobba ihop sig med stallkompisens storhäst Ralf för att kunna starta childrenklasser på Falsterbo Horse Show. Till slut hoppas Alvin att han ska kunna rida SM och bli lika duktig som sin idol Peder Fredricson. 
  
/Marie"
  
I det här klippet, från februari 2018, har Alvin ridit i två veckor och han kämpar för att lära sig att rida lätt:

 Och i det här klippet, från oktober 2018, hoppar Alvin bana med sin nya ponny Apache:


Läst 61840 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
17

Återvändare vägrade ge upp: "Satsar 100 procent"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Elin Göthberg återvände till ridsporten efter många års frånvaro. Här skriver hon träffsäkert om fördomarna, känslorna och kampen mot prestationsångesten.  

 
Foto: Privat och Adobe Stock
  
Slogs mot fördomar som återvändare

"Jag är en så kallad återvändare till ridsporten sedan fyra år tillbaka. Jag kommer från en hästfamilj och under mina ungdomsår var det bara hästar som gällde. Sedan hände livet med familj, utbildning, jobb och allt vad det innebar. Det gick så långt att jag tyckte det var helt naturligt att det inte fanns några ridbyxor i garderoben.
  
Men en dag gick det inte längre. Jag insåg plötsligt en morgon, med en kaffe latte i handen på väg till min egen lilla juristbyrå, att om jag inte återvänder till hästlivet nu – jag var då 44 år – kommer jag att bli gammal och bitter! Tänkt och gjort så jag skaffade min första häst. Oj, oj vilken pers!
Ur form och med lite för många extrakilon kämpade jag mig igenom de första åren. Inte nog med att jag var tvungen att kämpa mot mig själv, utan även mot alla fördomar mot att en äldre återvändare har mål och inte bara vill hacka runt i skogen.
  
Men jag gav mig inte och det gick så långt att jag nu satsar 100 procent. Jag sålde hus och hem och jobbar heltid i ett dressyrstall samt har två egna unghästar som jag utbildar. Jag såg en tråd i ett forum på Facebook där diskussionen handlade om att många återvändare kände sig lite vilsna och till exempel red på kvällarna för att ingen skulle se dem. De kände sig lite underlägsna de andra i stallet. Jag blev helt förkrossad när jag läste detta.
  
För det är inte sanningen. Visst är man lite ringrostig när man ger sig på det igen och kroppen inte är så samarbetsvillig, dessutom har ridsporten förändrats under åren man har ställt sig utanför. Men faktum är att vi återvändare är en stor och mycket köpstark grupp som genom att vi kommer tillbaka till sporten ger den en hållbar ryggrad.
Dela gärna med er av era erfarenheter. Det är alltid roligt att höra hur andra återvändare känner. 
Jag vill i förlängningen bli ambassadör för ”återvändarna” och hjälpa dem både avsuttet och uppsuttet.
  
Rid på och ha roligt!

/Elin"


Läst 68829 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
19

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma


Läst 58313 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
27

Gästbloggen: ”Kommer fortsätta kämpa hela livet, oavsett hur rädd jag blir”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hannah Strandh är en hästgalen tjej på 26 år. Hon jobbar i dagsläget deltid med hästar, som ridlärare och hästskötare, och drömmen är att kunna jobba med det på heltid. Samtidigt kämpar hon på med sin egen häst, Queenie, som har varit väldigt bakskygg. I och med detta har Hannah själv blivit osäker och rädd. Här skriver hon mer om hur hon hanterar rädslan och riskerna som följer med hennes älskade sport. Följ Hannahs resa i hennes blogg.


Foto: Anniz Kisch
  
”Kommer fortsätta kämpa hela livet, oavsett hur rädd jag blir”
  
Min häst Queenie är bakskygg vid ridning och har till viss del även varit bakskygg från marken. Detta har resulterat i att hon vid några tillfällen i ridningen har stuckit med mig i panik – det allra värsta tillfället var i höstas när hon tog ett språng över paddock-staketet i flykten och jag flög av strax därefter.
Jag har gjort hur mycket som helst och på många olika sätt för att försöka få bort bakskyggheten, eller åtminstone få den under kontroll. Jag har även jobbat väldigt mycket från marken med henne och med att hon ska få förtroende för mig. Och från marken har det skett en otrolig utveckling sedan jag fick henne i somras! 
Nu, de senaste två månaderna, har jag med hjälp av min tränare "ridit in henne" på nytt efter en lång vintervila och det börjar gå riktigt bra – äntligen. Hon har inte stuckit någon mer gång sen vi "började om", på sin höjd har hon bara spänt till sig lite.
Problemet för min del är att minnena sitter kvar och jag är rädd att något ska hända på nytt, direkt när hon spänner sig så gör jag det också automatisk. Och det är just detta jag verkligen måste jobba med, för just nu känns det som att problemen sitter mer hos mig än hos hästen.
I övrigt är hon världens gulligaste häst som alltid vill vara till lags. Jag tror verkligen att det kommer att bli bra, bara vi fortsätter kämpa på! 
  
Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot är jag inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, hur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på?
Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där.
Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er – att man både kan älska att rida och att vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också.
Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plötsligt blir helt okontrollerbara... Då är det ganska farligt. 
  
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut.
I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare.
Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland pushar andra till att fortsätta kämpa med hästen de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen.
När vi pratade lite efter lektionen i dag, och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig, blev hennes svar att hon inte trodde det. Hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa för!
  
/Hannah


Läst 50436 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
16

Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 61229 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
14

Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla


Läst 115675 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
22

Gästbloggen: "Outfiten gör inte procenten"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå. Efter att ha varit på tävlingar i helgen började hon fundera kring det här med outfit och utrustning till häst och ryttare. Många lägger för stor vikt vid det, tycker hon. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.


Emelie gillar att sticka ut från mängden. Foto: Privat
  

Efter två dagar på tävlingarna i Åstorp går hjärnan på högvarv igen. Jag insåg i mina funderingar att jag och Lina har ett stort ansvar. Att förmedla rätt budskap som ryttare och förebilder med många följare på sociala medier.  De som känner mig vet att jag älskar att sticka ut från mängden. Både i stora sammanhang och privat. När jag var liten hade min ponny rosa lindor, rosa schabrak och rosa grimma. Om jag ska på middag planerar jag min outfit i huvudet, jag prövar, ändrar och testar.
Det är ett intresse som många tjejer har och det är roligt. Likaså med utrustningen på hästen. Det är kul att vara fin och att vara förberedd för sin träning eller tävling. Men där tar det slut. Märket på lindor eller skydd har sällan något med resultatet att göra. Vad som däremot är viktigt att lägga pengar på är träning. Din ponny eller häst mår bra av en utpassad sadel, absolut. Men det finns många bra sadlar som inte är jättedyra, och begagnande modeller som passar precis lika bra. 
  
Ju bättre man blir, desto viktigare är det att man har utrustning som passar, på Grand Prix-nivå är det små skillnader som gör skillnad. Man märker vad som passar och är bäst. Självklart ska man lyssna på hästen och på kvalitén. Men ett par nya lackstövlar ger inga extra procent. Att ha sin tränare med på tävling gör däremot det. 
Olika outfits på träning varje dag ger inga placeringar. Men regelbunden träning gör det. Jag har till och med elever som kommer för sent till sina lektioner, för att de har fotat sin outfit. Då har man missat det viktigaste. 
  
Snygg och proper, väl förberedd är viktigt. Är det roligt att göra sig fin och det ger mervärde för ditt varumärke så absolut, kör! Men glöm inte det viktigaste, träning ger utveckling – inget annat. 
Jag insåg att man lätt kan bli förvirrad när man följer oss och ser blingade outfits eller nya märken. Jag vill bara förtydliga vad som är viktigast att fokusera på. Jag hörde en gång ett uttryck, “hellre en skitlastbil med Grand Prix-hästar i, än en Grand Prix-lastbil med skithästar i”. Det ligger mycket i det.
Gör en budget och lägg pengarna på rätt saker. Regelbunden träning är viktigast. Inte vem som har störst lastbil eller snyggast stövlar. 
  
/Emelie Brolin


Läst 21868 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

JUST NU – bok på köpet!
Tecknar du en prenumeration får du just nu inte bara vårt specialnummer skickat till dig direkt, utan även succéboken "Träna hästen från marken" utan extra kostnad. Starta året med en riktig inspirationsboost!

Till erbjudandet

Redan prenumerant? Köp Träna hästen från marken för halva priset.




Galleriet på Hippson Market