Stalldrömmar - Kolik
OKT
23
2017

Finns det något bättre än ljudet av hästar som harmoniskt tuggar på sitt hö? Jag tror inte det! Ikväll känns det dessutom extra bra att höra det där välbekanta malandet... Jag har typ tio oskrivna blogginlägg i huvudet! Jag skulle ju skriva om hur man sätter upp panel! Jag skulle skriva om breeders, om mina intryck därifrån. Om fölauktionen, och SWB's avelskurs och om Charlottes testridning! Jag har tänkt skriva lite om mina nya kurser som jag är så himla taggad inför, och så har vi ju börjat gjuta rampen ut på baksidan! Men det här inlägget kommer inte att handla om något av de där sakerna. Istället blir det här ett inlägg om kolik....

Helt otippat, men så är det ofta så det är med kolik! Min fina Domingo fick nämligen kolikkänningar igår kväll/natt. Det är första gången han har kolik (det är faktiskt första gången nån av mina egna hästar har kolik), men det ska alltid tas på största allvar då det snabbt kan förvärras och bli allvarligt när det gäller kolik.

Vi hade varit på konsert på kvällen och kom hem strax innan 22. Jag bytte klackarna mot gummistövlar och kavajen mot stalljackan och gick ut för att natta hästarna. Först verkade allt som vanligt. Alla hästarna åt av sin mat och jag började mocka ut bajsarna som jag alltid gör. Då märker jag att Dompi slutat äta och går runt i sin box och är allmänt orolig. Jag tänker direkt på kolik, men kollar ändå tempen först. Den är normal. Under tiden som jag lämnar termometern i sadelkammaren (fem meter bort) blir han sämre och lägger sig ned, reser sig när jag smackar på honom och vänder sig och tittar mot magen med ögonen rullandes i huvudet. Jag tar en hink och blandar snabbt lite kraftpellets med mycket vatten till en slabbig soppa. Dompi lägger sig igen och rester sig lika snabbt. Jag inser att jag måste börja gå med honom och det på direkten! Sagt och gjort. Samtidigt letar jag i fickorna efter telefonen, men den är förstås kvar i min andra jacka! Jag vill kunna ge så mycket information till veterinären som jag bara kan så jag har redan scannat av boxen. Han har ätit upp all maten sedan insläppet, bajsat som vanligt och förutom det han just har rivit upp så är boxen inte särskilt stökig (det var egentligen det första jag kollade när jag kom in i stallet, så som jag alltid gör. Har en häst inte ätit, bajsat eller rivit upp sin bädd mer än vanligt utgår jag direkt från att något är fel), så anfallet måste precis ha börjat. Jag lyssnar också i flankerna efter tarmljud. En hästmage SKA vara rätt bullrig. Men Dompis mage är oroväckande tyst. Och andningen är snabb och häftig - ett tecken på smärta.

Jag går bort till huset med Dompi på släp, tar min telefon som ligger precis innanför dörren i hallen och ropar på maken att komma ut. Sen fortsätter jag gå runt, runt, runt på gårdsplanen. Maken kommer ut och ser förvirrad ut. Men är sen snabb på att få på sig gummistövlar och regnjackan, få in hunden i huset och ta över promenerandet med Dompi. Han får också i uppgift att mata honom med "kraftsoppan" - om han vill ha. Det är för att få i honom vätska.

Jag slår numret till veterinären samtidigt som jag går in för att lugna Ferdinand som är i upplösningstillstånd inne i stallet över att hans kompis är ute och promenerar mitt i natten. Dom första gångerna jag ringer är det upptaget och minuterna sniglar sig fram. Till slut kommer jag fram och börjar berätta om symtomen och vad vi gjort hittills. Vid det här laget har han varit ute och gått i nästen 40 minuter och druckit upp all sin kraftsoppa. Han verkar lugnare. Vi bestämmer oss för att prova att sätta in honom i boxen för att se hur han reagerar. Han verkar lugn igen och börjar efter ett par minuter att äta lite försiktigt. Jag lyssnar på magen och den gurglar lite lätt. Men han har inte bajsat något på över en timme. Jag bestämmer i samråd med veterinären att vi ska låta honom äta en liten stund och sen gå igen, och sen äta, och sen gå o.s.v. tills han antingen bajsar eller blir sämre. Vi hoppas förstås på det första! Det blir ett par gånger ut och in i boxen. Maken går med Dompi och för att inte Ferdinand ska riva stallet så går jag med honom. Runt, runt, runt på gårdsplanen. Efter drygt en timme till så bajsar Domingo äntligen! Tänk att man kan bli så glad över att se sin häst bajsa.

Jag kom in från stallet 00:40 igår. Inte riktigt så jag hade tänkt spendera min kväll, men väl värt varenda minut. Idag har han haft världens diarré, stackars Dompisen, men i övrigt är han precis som vanligt! Det finns olika anledningar till att hästar får kolik. De kan ha druckit för lite (vanligt när det är varmt ute och de svettats mycket, men också när det är väldigt kallt eftersom många hästar inte gillar att dricka kylt vatten). Vid vätskebrist bildas förstoppningar och de får förstoppningskolik. De kan ha ätit något de inte borde som t.ex. mögligt grovfoder eller någon ört eller växt i hagen som sen bildar gaser i tarmen och så har vi gaskolik. För lite grovfoder och för mycket kraftfoder kan också ge både gas- och förstoppningskolik, precis som för mycket stillastående (t.e.x vid boxvila eller sjukdom). Om de går ute länge utan grovfoder i en grus- eller sandhage kan de börja roa sig med att slicka på marken och kan då få sandkolik. Såhär på hösten när det är lerig ute och hästarna bökar i jorden för att få i sig de sista grässtråna kan de få i sig mycket jord och grus vilket också ger sandkolik. Man kan förebygga detta genom att ge loppfrön i fodret, som fungerar som ett bulkmedel som tar med sig sanden ut den naturliga vägen. Kolik kan också bero på parasitangrepp. Det syns inte alltid på hästen att det är angripen så man bör ta träckprov vår och höst. Exakt vad Domingos kolik berodde på vet jag inte. Han har haft tillgång till vatten, det är inte varit särskilt kallt, höet är av bra kvalitet, han har inga parasiter - men han kan ha fått i sig en del lera och grus ute i hagen när han letar efter de kortaste, smarrigaste grässtråna. Troligtvis är det en kombination av flera saker, så som det ofta är i livet.

Tecken på kolik är:
Hästen äter inte
Hästen har inte bajsat som vanligt, och har inga eller väldigt få tarmljud.
Hästen är orolig och boxvandrar, vill lägga sig, rulla och skrapar med framhovarna
Hästen tittar sig mot buken och ibland även biter sig mot buken
Hästen rullar med ögonen och andas häftigt
Hästen kan i fåtalet fall bli apatisk av smärta och bara stå och hänga. Då kan det vara svårare att misstänka just kolik. Men saknas tarmljud och hästen är feberfri kan det mycket väl vara kolik.
Om de har väldigt ont kan de börja svettas, då är det allvarligt! Men kolik ska alltid tas på allvar. Det kan snabbt övergå i tarmvred som är dödligt om det inte behandlas. Veterinär ska alltid kontaktas och åtminstone rådfrågas om behandling!

Vad ska man göra om man misstänker kolik? Nummer ett är att kontakta sin veterinär. Förhindra att hästen lägger sig och rullar sig eftersom den då kan få tarmvred. Gå ut och gå i närheten av stallet. Om möjligt kan man även longera hästen lite i trav för att få igång tarmrörelserna. Försök få i hästen vätska genom att blanda till lite betforvatten, mash, eller som jag gjorde, blanda lite kraftpellets med vatten så att det blir en smaklig soppa. Den får gärna vara lite ljummen. Om du ställer in hästen i boxen ta då bort eventuellt kraftfoder helt, och minska högivan så att du har kontroll på vad och hur mycket hästen ätit. Ställ gärna in en stor hink med vatten så att hästen lätt kan dricka (tänk på att den inte ska ha några krokar eller handtag som hästen kan fastna i eller skära sig på)! Att hålla hästen i rörelse och få i den mycket vätska i väntan på veterinären kan rädda hästens liv.

Slutet gott, allting gott! Och det hoppas jag var nog med dramatik för den här veckan (och ett tag framöver)! Nästa gång ska jag skriva om hur man sätter upp panel! Jag lovar!


Läst 39973 ggr



Fler inlägg

FEB
28
2024

Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om ”Hästmiljonären” och det som framkommit där. Efter lite reflektion så vill jag gärna dela med mig av mina tankar. 

Liksom många andra så är jag förfärad och ledsen över vad jag sett. Detta trots att jag spenderat många år i tävlingstall på högsta nivå. Det är inte en vardag som jag känner igen alls, men jag tycker att det är bra att det kommer upp till ytan och synas under lupp. Hästarnas välfärd måste vara prio ett! Med det sagt kan jag också tycka att det sen i höstas har frodats en kultur där man genast skriker Djurplågeri! så fort något inte är 100% perfekt. Det kan jag också känna blir tråkigt. Toleransen för djurplågare ska vara noll – men vi får inte heller glömma att hästar är levande djur och att de kan t.ex. visa på konfliktbeteende för att de blev rädda för en sten vid vägen, eller ett löv som blåser framför dem, en flagga som smäller i vinden, eller ett hästätande domarbord osv. Skillnaden för mig ligger i hur ryttaren hanterar situationen! Är det snälla händer och en uppmuntrande skänkel, och kanske en klapp och några lugnande ord? Eller är det sågande händer, hackande sporrar och upprepade piskrapp som gäller? Här får man också ta lite höjd för att en ryttare kan råka dra sin häst i munnen en kort sekund ifall man tappar balansen i en plötslig tvärvändning, (i alla fall om man nu tycker att vi ska få lov att rida på hästar överhuvudtaget del vill säga). Annars är vi alla djurplågare och vi kan bara lägga ner vår fina sport helt på en gång. Stunder av missförstånd, obalans och spänning kommer att finnas så länge som vi rider. Det är inte djurplågeri i min värld. Medans piskränder, söndriga munnar och blodiga sår i skänkelläget ÄR i allra högsta grad djurplågeri och den typen av ridning skall bekämpas med alla medel.  

Det är bra att missförhållanden lyfts fram i ljuset och att man börjar diskutera vad som är rätt och hästvänligt. Det är viktigt både för hästarnas skull, och för att vi ska kunna fortsätta rida och hålla hästar, så som de flesta av oss hästmänniskor vill. Jag tycker till exempel att det är helt vansinnigt att hästar som blåsts ut med blod i munnen inte genomgår en obligatorisk vetcheck direkt efteråt. Det är ju en enorm stor skillnad på om den blöder för att den bitit sig i tungan eller kinden (vilket kan hända när hästarna är lite nervösa och fibblar lite mer med bettet än vanligt), eller om den blöder för att den har stora sår i munnen från regelbundet hård ridning! Det senare ska förstås bestraffas hårt! 

När den här typen av saker uppdagas är det naturligt att man börjar fråga sig varför. För de flesta av oss är den typ av ridning som vi fått se helt oacceptabel, och man får anta att även ryttarna som fångats på film en gång i tiden varit barn, och att de kännt samma glädje och beundran som vi gör för dessa fantastiska varelser. Jag kan inte svara på varför, men en sak som jag sett frekvent i mitt flöde är att folk skyller på pengar! ”De tänker bara på pengar”. Det kan väl finnas en viss sanning i det, även om de som arbetar som beridare sällan får se några av de där pengarna. Här menar man ofta att det är FÖR MYCKET pengar inblandade, och att djur och pengar hör inte ihop o.s.v. Jag skulle vilja vända på det! Det finns på tok för LITE pengar i hästbranschen! Det är det som skapar all den här stressen och pressen som gör att vissa går över gränsen. Hästarna måste prestera på kort tid för man har inte råd att mata och ta hand om och utbilda den under lång tid för då äter de (bokstavligen) upp den lilla vinst som du hade chansen att göra vid en försäljning. Hästarna får inte lov att ta lång tid på sig vid en inridning för ägarna pushar på och vill inte betala för en månad eller två extra, och självklart måste hästen visas på test, och får den inte diplom så är man missnöjd och berättar för alla vilket dåligt inridningsstall det är... Och vinstmarginalerna är så otroligt små så man måste ta in många hästar. Man har inte råd att säga – tyvärr, vi har fullt. Och inte har man råd med mer personal heller.

Jag säger förstås inte att det här är rätt. Att man har rätt att stressa, och pusha och piska bara för att få ekonomin att gå ihop. Det har man INTE! Men om vi ska lösa problemet så måste det belysas från fler än bara ett håll. Jag tror att det är jätteviktigt för hästarnas välfärd att det finns en erfaren och kunnig yrkeskår därute, som kan hjälpa till med utbildning av både hästar och ryttare. Som kan ge råd kring utrustning, skötsel, träning och utbilda både hästar och ryttare. Och då måste man också kunna ta ordentligt betalt för sina tjänster. Det är alldeles för vanligt att folk betalar nån stallkompis någon hundralapp för lektioner, för att denne förhoppningsvis kan marginellt mer än den förste... Här saknas den långsiktiga röda tråden om hur man bygger hållbara, glada hästar. Man vet inte vad som är en korrekt sits och korrekt hjälpgivning, och har inte kunskap nog att kunna se och förstå konfliktbeteenden eller lokalisera en hälta. Och resultatet är förstås att hästarna får lida! Problemet är att ingen vet om att de lider, för man saknar kunskap nog att förstå att de lider. Den blinde leder den döve...

Personligen tror jag inte att det är för mycket pengar i branschen – tvärt om! Det är på tok för lite! Kunskap och erfarenhet försvinner för att folk inte har råd att fortsätta (eller ork för man måste jobba så extremt många timmar för att få det att gå ihop). Man väljer helt enkelt en annan karriär och kanske till och med slutar helt med hästar. Resultat stressas fram för att hästägarna inte har råd att betala beridarna – de har inte råd att betala beridarna för de kan inte få tillräckligt betalt för sina hästar när de säljs. Eftersom de inte har råd att betala beridarna tillräckligt mycket så har inte beridama råd att anställa personal och så är den onda cirkeln igång.

För visst behöver vi ryttare som kan utbilda hästarna!? Erfarna ryttare med bra balans som kan rida in unghästarna på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Skickliga, modiga ryttare som kan klara av de lite svårare hästarna och ge dem en chans och bli bra ridhästar så att de inte hamnar bortglömda i nån hage nånstans eller i värsta fall behöver avlivas. Och kunniga, avancerade ryttare som kan utbilda läromästare, och verka som förebilder för yngre/oerfarna ryttare.

Jag tror tyvärr att de fall som vi sett på senaste tiden är exempel på folk som antagligen inte borde hålla på med hästar från första början. De har inte empatin att känna med ett djur, utan djuret är bara en ”sak” för dem. Det är förstås svårt att få bort dessa människor helt, men med bättre regelverk och större insyn kan vi komma långt!


Läst 1487 ggr Kommentarer Kommentera

Vid det här laget har ni säkert sett Maria Gretzers video där hon ger instruktioner för hur man mockar på bästa sätt. Så jag tänkte att det kunde vara passande att prata lite gödsel och mockning i det här inlägget eftersom vi äntligen, äntligen, äntligen har fått vår gödselplatta färdig och godkänd för användning enligt konstens alla regler!

Eller regler och regler... Så många regler finns det faktiskt inte att förhålla sig till, men de som finns är viktiga att efterleva. Gödselplattan inte får läcka ut lakvatten och gödsel i naturen, och den måste uppfylla kraven på lagringskapacitet som finns i det län du bor. Hur lång lagringskapacitet man måste ha beror dels på var man bor och dels på hur många djur man har. För dig som står i färd med att gjuta platta och vill veta mer så hittar du all information du behöver hos Jordbruksverket. https://jordbruksverket.se/vaxter/odling/vaxtnaring/lagra-godsel

Vi valde att dimensionera vår platta så att vi ska kunna tömma den en gång om året.  Man brukar räkna med att en häst producerar 1,2kubik gödsel (inkl strö och urin) per månad. För mig, som har 12 boxar, blir formeln alltså 1,2 m3 gödsel x 12 hästar x 12 månader = 172kubik. Plattan är 10x10 meter = 100 kvadratmeter. Sen kommer vi ha en stödmur som är ca 2 meter i bakkant, och 1,5 i framkant (eftersom plattans bakkant är nedgrävd för att skapa lutning).

Vi kommer troligtvis aldrig att ha 12 hästar uppstallade på box 12 månader året om eftersom unghästar och fölston går på bete på sommaren, och min plan är att alltid ha minst 2-3 boxar lediga för träningshästar/saluhästar som kommer och går i kortare perioder, men jag har hellre lite för stor gödselplatta, än lite för liten...

På de olika stall som jag har jobbat under åren har vi haft olika strömaterial: Torv, spån, spånpellets, halmpellets, halm och papper. Enklast är tveklöst att mocka i pellets.  Spån- eller halmpellets verkar inte spela så stor roll. Det blir en bra fast ”bädd” som är mjuk för hästarna att ligga på. Jag är dock för petig för att ha pellets. Jag vill att det ska ha samma fina, ljusa färg som när man lägger in det, och då går det åt ca 4-6 påsar i veckan för en stor häst. Det blir man andra ord jättedyrt!

När det kommer till att mocka så tror jag att det finns ungefär lita många metoder som det finns hästägare, och var och en verkar tycka att just deras metod är den allra bästa. Jag är likadan! Jag vill ha det mockat exakt på mitt sätt, helt enkelt för att jag har ganska många boxar som ska mockas varje dag och det måste gå så fort och enkelt som möjligt. Samtidigt som det förstås ska vara så rent och fint som jag vill ha det.

Jag gillar att strö med halm. Det ger en tjock och mysig bädd för hästarna att ligga i, och så har de alltid fri tillgång till strå att tugga på. Jag såg en studie där man tittat på hur hästar betädde sig i sin box på natten. Man såg att oavsett om de stod på halm eller spån så åt de mycket av ströt – och då ser jag ju hellre att de äter halm än spån... Man får inte lägga in för lite halm (förstås) för då blir det väldigt kissigt i boxarna, men man får inte lägga in för mycket heller! Då drar hästarna med sig halmen (och därmed bajshögarna), när de går runt i boxen och det blir halm/bajs och kiss i en enda röra! Jag är mycket noga med att varendaste liten bajstolle ska ut eftersom de annars trampas ned i bädden och skapar ett högt parasittryck. Kisset kan man välja att lämna (dvs ha bädd), eller mocka ut. Om man har bädd är det viktigt att ha ett lager av ren halm på ca 5-10 cm överst så att boxen är ren och torr. Annars kan hästarna få problem med röta i hovarna och även med svamp och mugg i karleder.

Om vi så återkopplar till Marias video om hur man mockar effektivt i halm, så kan jag bara säga att jag håller med om det mesta hon säger. Dock mockar jag sedan ett par år tillbaka med spångrep, istället för halmgrep, och jag håller inte alls med om att spångrepen skulle få med sig mer ren halm än halmgrepen! Tvärt om faktiskt om man bara har fått in det rätta knycket! Och så slipper man ju momentet där man ska stå och lassa tillbaka ren halm från skottkärran till boxen. Så det sparar både halm och tid! Och dessutom så sparar det på mockarens axlar och armar då spångrepen inte är så tung som en halmgrep! Win – Win!   

Om ni har missat Marias video så hittar ni den I länken här:

https://www.instagram.com/tv/CjPaHjnBYvy/?utm_source=ig_web_copy_link

Och mitt svar till henne där jag mockar med spångrep:

https://www.instagram.com/reel/CjSWpVur_vL/?utm_source=ig_web_copy_link

Vad säger ni? Hur mockar ni och vad är viktigast för er? Kom med alla era bästa tips!

 

Fler bilder från arbetet med muren och gjutningen av plattan hittar ni på vår Instagram


Läst 139506 ggr Kommentarer Kommentera
Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er!

Livet rusar på i 190km/h och vi har typ tusen bollar i luften känns det som – allting är som vanligt alltså... Fast inte riktigt ändå. För utanför vår lilla bubbla på gården så står världen i brand. En eld som letat sig hela vägen in i vårt trygga Sverige, och jag kan inte mer än att konstatera att med elräkningar på 6000kr mitt i sommaren så kommer det bli en minst sagt tuff vinter. Men vi kämpar på som alltid och gör vad vi kan. Vi tittar på möjligheten att skaffa solceller, ser över våra avtal och försöker snåla med elen, och allt annat....

Men trots oro över elpriser, krig och annat elände i världen så gläds vi åt att vi har varandra - vår familj, våra vänner och vår hälsa. Och så gläds den underbara hösten som vi har nu. Jag vet att bönderna vill ha regn, men jag är i alla fall glad så länge jag slipper lera i hagarna och kan få njuta av höstsolens värmande strålar ett litet tag till.

På tal om lera i hagarna så hoppas jag faktiskt att jag kan få slippa det även i vinter. Jag har nämligen fått hem 4 storsäckar med Hagströ som jag ska pröva lägga ut vid ingången till en av hagarna. Om det fungerar bra så blir det en ny beställning till nästa vinter från mig! Hagströ är en restprodukt bestående av träull, cement och vatten. Materialet släpper igenom vatten och skapar en mjuk och halkfri yta för hästarna att gå på. Det höga PH-värdet motverkar bakterier och hovröta, och mindre lera betyder minsre risk för mugg och rasp. Man slipper risken för att stenar fastnar i hästarnas hovar, så som det ofta blir när man grusar (stenar som fastnar kan orsaka både smärta och hovbölder). Och dessutom så är det miljövänligt och kan fyllas på vid behov under årens gång. Visst låter det bra? Jag återkommer med rapport när jag har provat produkten! Den som känner sig sugen och vill veta mer kan hitta mer info här: www.hagstro.se  

Sen jag skrev sist så har vi visat föl och jobbat på med vår gödselplatta. Dillon (som Dimmas föl blivit döpt till), var lite matt och visade knappt någon trav men lyckades ändå jogga hem 8-8-8,5 i gångartsbetyg. Inte så himla tokigt, och jag vet att det finns MYCKET mer att hämta i honom. Han är ju fortfarande så ung eftersom han föddes sent på sommaren. Jag är så kär i den hästen! Tänk om man kunde behålla dem alla! Han har ett så otroligt milt och fint temperament, och dessutom världens gulligaste lilla huvud med två stora stjärnögon och långa ögonfransar. Jag vet att alla fölägare tycker att deras föl är söta, men Dillon är faktiskt ovanligt söt! Nu ligger han hur som helst ute på annons så jag får stålsätta mig inför den dagen han ska flytta hemifrån. Nackdelen med att ha sin passion som sitt yrke.... Annonsen kan ni läsa här. Han har också fått hem egen flik på vår hemsida: Örstorps Dillon – Örstorp Gård AB  Visst är han fin?

Förutom fölmys så jobbar vi alltså med att muren runt gödselplattan ska bli klar så att vi kan börja använda den innan vintern. Eftersom gödselplattan är gjuten i lutning, fick vi gjuta upp en sockel i ”trappsteg”, som vi sen kunde stapla våra skalblock på. Sockeln är gjuten i 7 steg. Först den bakre delen i ett stycke, och sen 3 ”trappsteg” på varje sida. Varje trappsteg är ca 3,3m långt. Gödselplattan är totalt 10x10m. Muren kommer bli strax under 2m i bakkant och ca 1,40 i framkant. Helgen kommer att spenderas med att stapla skalblock! Bildbomb och mer info kommer när muren är färdig! För löpande bilder/filmer på både föl och gödselplatta så får ni gärna följa oss på vår Instagram!

Schematiskt "ritning" över gödselplattan och stödmur av skalblock:


Läst 164891 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Här hittar du alla våra husbloggare

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.