Spänner bågen inför avsprånget med Lunatic i Falsterbo.
Foto: Lisa Chröisty
   
Efter nästan tio år i lätt sits, med fantastiska Lunatic där jag mest använde vikthjälper, är det trevligt att placera sittbenen i sadeln och markant styra ridkonsten åt ett modernt tyskt håll. Spännande med nya hästar i stallet och en stundande härlig vinter med gymnastisering och styrketräning på programmet.
  
Uncanto di Villagana, som gjorde ytterligare ett par starter förra helgen, hoppar med glädje och en härlig spänst. Han har anpassat sig till mitt sätt att rida på hinder och verkar gilla det. Han är smidig och börjar sätta muskler på rätt ställen, halsen har sänkts och han bär naturligt upp sin kropp. Det känns som att jag kan spänna bågen hela vägen fram till avsprångspunkten.
  

Uno hoppar med en otrolig spänst.
Foto: Roland Thunholm
   
Jag gillar att galoppera aktivt genom svängen, med axlarna något framför höfterna oavsett sits. I samspel med hästens taxering understöds den distans som dyker upp och hästen underlättas att balansera sig sista stegen. Jag kan spänna bågen från markarbetet och få känslan av att vi flyger. Som grädde på moset landar hästen i en bra balans och jag kan galoppera vidare mot nästa hinder. Så ser målbilden ut för mina hästars hopputbildning!
  
När hästen väntar i rytm och balans, upplever jag att distansen kan kännas. Distansen understöds tills hästen med lätt tygelkontakt rids mellan skänkel och hinder. Att känna distansen gör det lättare att rytmiskt fortsätta påverka galoppen, samtidigt som hästen är avspänd och eftergiven utan att låsa sig när distansen justeras till det optimala. När jag i stället fokuserar på att se distansen, tappar jag lätt ridningen och får hästen mellan handen och hindret. Jag vill då gärna länga ut hästen sista sprången, vilket gör att språngkurvans högsta punkt kommer för långt bakom hindret.
  
Det var Rolf-Göran Bengtsson som förklarade vikten av att hästen bär upp sig med buk och rygg, med aktiva bakben och en hals som faller nedåt och tar ett tydligt stöd till bettet. Sommaren 1996 skadade sig Rolf precis innan Falsterbo, jag tror det var nyckelbenet han hade brutit. Han hade kvalat flertalet hästar – bland annat So What, KP Sirocco och Pomme Royal, vilka jag då blev tillfrågad att rida.
  
Att träna och tävla dessa unghästar blev en väldigt lärorik period. Jag fick uppleva känslan av att rida hästar utbildade i ett tydligt system. Rolf gav sig aldrig förrän jag fick hästarna att ge efter och jobba i en bra form. Han strävade alltid efter att ha hästarna hos sig hela vägen fram och över hindret. Följa med i språnget, organisera sitsen och i rytmen forma dem mellan inner skänkel och ytter tygel i vändningen – utan att gå ner till undertempo och backa.
  
Rolf var övertygad om att systematisk träning kunde utveckla hästens form och mekanik, medan jag själv alltid försökte acklimatisera mig till hästen och dess egenskaper. I dag är jag dock mer övertygad om att hästarna verkligen går att förändra och utveckla med ett bra, systematiskt arbete. Det blev ett par mycket lärorika, svettiga sommarveckor tillsammans med Rolf!
   
Det är i grundridningen hästarna ges möjlighet att nå sin fulla potential i hoppningen. När man har insett detta har man kommit långt i sina praktiska studier.
  
/Jens