Saras vardag
JAN
18
2023

Hej! För drygt en månad sedan, lördagen innan jul, hände något alldeles fruktansvärt. Marco blir så illa sparkad att han får en spricka i ett framben, nästintill en fraktur. Den värsta dagen i mitt liv.

Marco går i egen hage då han inte är förtjust i andra hästar. Varje morgon när jag går upp går jag alltid in i badrummet och tittar ut genom fönstret. Där ser man hela Marcos hage och utebox, så jag har som morgonrutin att kika vad han gör. Den här morgonen är det något som inte stämmer. Jag ser inte Marco i hagen och jag tycker att staketet mellan hans hage och de andras ser konstigt ut. Jag tittar igen och ser att trästaketet är helt demolerat på ett ställe och förstår genast att Marco kommit in i fel hage. Jag FLYGER ner för trapporna och ut i pyjamasen. Jag hör hur Ratzia gör sina brunstiga skrikläten och springer in i hagen. Jag ser Marco, som är alldeles uppjagad, och får tag i honom direkt. Först kan jag inte se något och han går normalt (förmodligen pumpad med adrenalin). Sedan ser jag ner i snön att den blir röd och jag förstår att han fått ett sår. Min första tanke är att han trampat sig själv och jag börjar leta efter såret. Jag ser sedan att blodet kommer högre uppifrån och hittar såret strax ovanför hans knä på utsidan. Jag tar in honom på stallgången och herregud vad det blöder. Det fullkomligen forsar. Jag tvättar och tvättar och tvättar. Lägger ett bandage. 

Distriktsveterinären kommer ut och det blöder fortfarande. Hon tvättar rent med mängder av koksalt. Sedan sticker hon in något för att se hur djupt såret är. Det går hela vägen in till benet. Till hans skelett. Dock tror hon ändå inte att det är någon spricka eller fraktur, eftersom han står på benet och till och med avlastar något bakben ibland. Han är halt, men absolut inte blockhalt. Hon säger att går inte svullnaden ner och att han snabbt går bättre får vi boka tid för röntgen och ultraljud, men mamma bokar tid direkt, för säkerhets skull. Distriktsveterinären syr igen hans sår.

Vi får tid efter helgen hos vår veterinär. Det är svullet runt såret och han är halt, men fortfarande inte så halt som han förmodligen borde varit. Marco reagerar när hon känner runt såret och vi börjar med att röntga. På kliniken kommer bilderna upp direkt på en stor skärm så att även jag ser dem. Jag som inte kan läsa av röntgenbilder ser direkt hur illa det är. Det känns bara som att det är ett enda långt, tjockt streck. Min veterinär bekräftar det jag ser och jag hoppas bara att jag ska vakna upp och att allt är en mardröm. 

Veterinärerna på kliniken diskuterar med varandra, ringer andra veterinärer, ringer kirurger, ringer till och med folk utomlands. Jag står med Marco i boxen och bara svettas. Är det nu det är dags att ta farväl? Kommer de säga att det inte går att göra något? Det får inte hända. Han är min hjärtehäst. Min once in a lifetime. Det får bara inte sluta så här.

Efter vad som känns som en evighets väntan; vår veterinär vet att vi gör allt och lite till för Marco och hoppet om att han ska överleva detta finns ändå där. Ingen kirurg som de har pratat med anser att operation skulle behövas. Däremot får han ABSOLUT inte lägga sig ner, för då är risken stor att benet går helt av, och då är det kört. Vi måste därför köra honom till en klinik som har hängmatta. Så vår veterinär ringer till Helsingborgs djursjukhus för att berätta att vi kommer köra ner dit. Då blir mardrömmen värre. Det visar sig att Helsingborg bara har en hängmatta. Och den är upptagen. 

Nu rings det runt igen. Vilken klinik har en hängmatta? Närmsta djursjukhus, efter Helsingborg, som har en (till och med ännu fler) hängmatta är Mälaren Hästklinik. I SIGTUNA. Det diskuteras om han ska vara hemma och att vi ska hålla vakt så att han inte lägger sig, eller om vi ska lasta honom och köra från Kungsbacka till Sigtuna. För mig finns bara ett alternativ, och det är Sigtuna. Han är så van vid att åka transport och de har lindat hela hans ben uppifrån och ner med huuur många lager som helst, så hans ben är lika tjockt som en elefants. Att han ska klara sju timmar i transport upp dit tror jag verkligen. Däremot att ha honom hemma. Absolut inte. Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag vände ryggen till för en sekund, han får för sig att göra ett försök att lägga sig ner och bryter benet. Det skulle jag aldrig återhämta mig ifrån.

Så vi lyckas lasta på honom på släpet, och Fredrik, mamma och jag kör mot Sigtuna. Han står som ett ljus i transporten och jag måste ändå säga att denna vilde till häst, med så mycket bock och bus i sig, måste ha förstått allvaret. Resan upp gick bra och vi anlände till akutmottagningen runt ett på natten. Även veterinären här som tog emot oss blev förvånad över hur bra han gick för att ha en så allvarlig skada.

Vi fick ställa in Marco i boxen och de fick koppla fast hängmattan. De säger att de flesta hästarna klarar och accepterar hängmattan bra, och det har även Marco gjort, vilket är otroligt skönt.

När vi körde upp honom var allt väldigt ovisst. Hur länge ska han stanna? Finns det ens chans att han blir bra? Vad händer nu? Så många frågor, men mitt i natten blir det så klart inte så många svar. Veterinären som tog emot oss uppe på Mälaren kände jag i alla fall stort förtroende för och det var skönt. 

Dagen efter, när vi var på väg hem igen, ringde de från kliniken tre gånger. De hade kollat röntgenplåtarna, diskuterat med kirurg m.m. Allt är lite av en dimma från de första dagarna då vi fortfarande inte riktigt visste, och jag har gråtit så mycket och mått så dåligt.

Igår var det exakt fyra veckor sedan vi körde upp honom till kliniken, och igår tog jag flyget upp till Stockholm från Göteborg (kliniken ligger faktiskt väldigt nära Arlanda). Det var underbart att äntligen få träffa honom igen! Veterinären som har mest hand om Marco där uppe ringer varje måndag med rapport om veckan som gått och de skickade även bild på honom på julafton <3 Och sedan har jag bästa Annelie, som ni också känner härifrån Hippson, som har varit på kliniken och hälsat på honom flera, flera gånger! Hon och hennes döttrar har hälsat på Marco och gett honom morötter. Annelie har skickat bilder till mig varje gång och vet ni vad den här FANTASTISKA människan gör? Hon ringer videosamtal till mig så att jag fick se min Marco. Ord går inte att beskriva hur tacksam jag är för henne.

Så igår var jag ute på kliniken två gånger och gosade med Marco. Borstade, masserade, matade med morötter. Han ser fortfarande fin ut i kroppen och han blir verkligen väl omhändertagen där uppe. Han är vid gott mod och jag pratade med en annan kvinna som också har sin häst i hängmatta där och hon sa att Marco är jättelugn och cool varje gång hon är där. Så skönt att han ändå verkar förstå och har anpassat sig. 

Ni får ursäkta att inlägget kanske är lite luddigt och spretigt, men det är så mycket känslor och fortfarande är det ovisst, men jag ska berätta vad status är nu. Han har varit där uppe i hängmattan nu i fyra veckor. Det brukar ta 12 veckor för en fraktur att läka, och han ska vara i hängmattan till det är helt läkt, så minst 12 veckor i hängmattan plus att när han väl slipper hängmattan får han vara kvar ett litet tag till så de ser att allt går som det ska. I början var man väldigt orolig för hans sår, då det tydligen kan påverka skelettets läkning, men det har peppar peppar sett fint ut hela tiden och de har tagit bort stygnen och det ser ut att ha läkt fint. Han har även blivit av med bandaget lite i taget och nu hade han faktiskt inget bandage alls kvar.

Han ska röntgas igen i början på februari, och då får vi veta mer. Har det börjat att läka? Har skelettet flyttat på sig? osv. Så jag ber nu till Gud att det blir ett positivt samtal efter röntgen. Om benet väl läker, så ska han bli helt återställd igen. Det enda jag önskar <3 



Den här bilden fick jag av Annelie under Marcos första dagar på kliniken <3



Äntligen återförenade, om så bara för en dag <3 Jag planerar redan mitt nästa besök. Det suger så klart att han är så otroligt långt borta och det inte bara är att åka dit en kväll efter jobbet, men samtidigt känner jag mig otroligt trygg med att ha honom där och jag vet att han får absolut bästa vård!



Bild från igår :) Han kan ändå röra sig några steg fram och tillbaka och i sidled <3



Så här ser hängmattan ut. Han kan lägga sin vikt där i och på så sätt vila.

Vi hörs igen efter hans röntgen, förhoppningsvis med positiva besked! <3


Läst 112467 ggr Kommentarer Kommentera

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.



Maila Sara

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Arkiv



Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.