Hej på er (för sista gången)!

Nu är jag tillbaka i Norrland igen, suck.... Det kändes så fel att sätta sig på planet och lämna Oliva. Hästarna är hemma för mig, inte Umeå. Hästarna är däremot inte rätt väg för mig att gå i livet längre, och även om jag vet det och själv bestämt det så är det ändå väldigt sorgligt att lämna dem.
Dessutom har Steffi alltid varit en favorit, och att få vara en del av hennes liga igen var verkligen det bästa jag kunde tänka mig. Vilken pärla hon är! Börjar nästan gråta lite nu igen när jag tänker på det. Alltid älskat att jobba med Steffi och kommer alltid att göra. Nu är i alla fall Mickan på plats i Oliva där hon ska vara och jag är i min lilla lägenhet i Umeå där jag ska vara. 

Saker som hänt i Norrland under tiden jag varit borta:

1. Snön har inte försvunnit.

2. Det har inte blivit varmare.  

3. Det har dock blivit mer sol! (Norrland visade sig från sin bästa sida idag.)

4. Ingen har blivit bättre på att ta bort luddet i torktumlaren. 

Inte för att någon egentligen vill läsa särskilt mycket om studentlivet i Umeå, men bara för att förtydliga kontrasterna: 3 veckor med team Grevlunda i Oliva flög fram, samma tid i Umeå känns ungefär som en timme. 

Jag har i alla fall haft en strålande tid nere i Spanien och har med mig så många härliga skratt och glada minnen från veckorna som gått. Olivia och jag delade många fina stunder med sång, dans och djupa (läs: inte så djupa) diskussioner under våra fyra dagar i lastbilen. Ifall någon är intresserade så har vi övat in precis hela Wannabe med Spicegirls, så den kör vi på beställning.

Olivia, skärmdumpar från "Rosa helikopter"

   

Olivia och Jullan har verkligen varit det absolut bästa sällskapet! Vi tre har (försökt) dra loss en bruten tånagel ihop, tvättat sår, haltat ikapp med varandra, dansat och sjungit oss igenom nightcheck, svurit åt hästarna som ALDRIG SLUTAR BAJSA, ätit extrema mängder kakor, pringles, pizza och pasta, och så har vi kramats dunderhårt med Vincent. Man hinner med en hel del på 17 dagar. Tack för det tjejer!

   

Bästa hänget!

Pizzorna som var mer ost än deg. 

Jullan, Pippi & jag äter chips och kollar på Billys vinnarrunda på video. 

Standard. 

Teamwork är ändå allt vid tillställningar som Oliva. Det är alltid någon gång man stressar ihjäl sig för att hästarna hoppar samma klass, eller man har två hästar på två olika banor i princip samtidigt. Eller när allt går i ett med tre av hästarna och den fjärde stackars hästen snällt får vänta på sin tur i stallet. DÅ, då är man glad över att man har någon som trots skoskav eller bruten tånagel erbjuder sig att ta några varv i stormen med den lilla kusen.
 
Eller när man vid femtiden börjar gå igenom vem som har vad kvar att göra ("jag har tre kvar att rykta, två att gå med och alla vattenhinkar"). Då är man också glad att
1. Det garanterat är någon som har mer kvar än en själv, vilket ju alltid är lite upplyftande
2. Den som har minst kvar att göra får sköta fodring och sånt.
Jag har aldrig förr uppskattat vikten av att jobba som ett team som vi gjorde där nere. Det var så härligt. Det kanske bara var för att jag var där temporärt och att det inte var mitt team på riktigt? Fint var det i alla fall. 

Delar av team Grevis.

Steffi & Vincent som var tvåa i sexårsklassen häromdagen (minns inte vilken...).

Nu är det dags för mig att avsluta det här, återigen dra mig tillbaka i de norrländska skogarna, och lämna tillbaka bloggen till Madde (som förövrigt befinner sig på ett liknande spektakel som Oliva fast i Frankrike). Kul att jag fick hoppa in här på bloggen igen ett litet tag, och hoppas ni har gillat alla bilder (erkänner att texterna varit så där, tröttheten vann över humorn).
  
Ha det så bra allihopa, och glöm inte att pussa era hästar lite extra. Hästar är bäst!
  
Kram Natalie

P.S Stephanie Holmén, vilken tjej va? Henne är man stolt över. 
 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Godkväll på er!
  
Vi är inne på tävlingsvecka två här nere nu och energin börjar sina. Igår och idag har varit särskilt tunga. Blåsorna på fötterna börjar punkteras en efter en och den alldeles för sockerbaserade kosten börjar göra sitt.
 
Jag har bara två dagar kvar dock och sen sätter jag mig på ett plan hem, så jag försöker njuta av allt det jag gillar. Som hästarna! Jag älskar verkligen hästar. Hur man lär känna dem så fort och upptäcker deras personligheter och egenheter. Det är något som är så speciellt när man lärt sig förstå en häst. Det är det som gör att man kan ignorera att fötterna gör ont och att det känns som att man inte orkar ta ett steg till, för att ens kompis behöver ens hjälp och förtjänar allt.
  
Min favoritkompis just nu är Vincent. Vincent är 6 år och en riktigt stjärna. Det vet Vincent. Han tycker själv att han är typ bäst i världen (och skulle nog definitivt prata om sig själv i tredje person). Imorse tyckte han att vi var i stallet för tidigt och vägrade bestämt att stiga upp.
Till historien hör att vi var i stallet så tidigt för att han var startnummer 1 + att jag var tvungen att longera honom lite innan det för att han är alldeles för vild hehe. Det var med andra ord helt och hållet han som var orsaken till att vi var där före tuppen. Det struntade han dock blankt i. En hel timme tog det innan vi fick honom att gå upp och faktiskt överväga att äta frukost. 

Och så är Vincent ett stort fan av att kramas. Vilket jag mer än gärna gör. 

 
Vincent har också extremt mycket humor, vilket ju är väldigt viktigt i ett kompisförhållande.

  
Och så är Vincent en vild och galen megatalang. Och megasöt. 

  
Så jag är väldigt upptagen med att kramas med och leka med V varje gång jag har lite tid över. Vi brukar dela på mina kakor och croissanter, och han brukar påminna mig om ifall jag har spillt på jeansen. Som en riktig kompis. Behöver man människovänner egentligen?
  
För er som vill veta lite mer om vad jag/vi pysslat med utöver att ha hängt med Vincent bör ni kolla in bildspelet, där det finns lite gott och blandat från de senaste dagarna. Ha det så bra! 
  
/Natalie

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

UPPDATERAD MED BILDTEXTER! (Bättre sent än aldrig...)

Hej på er! Dagarna rullar på här i Oliva och är det något som saknas är det tid. Vi är i stallet före 6.00 varje morgon och när vi som idag är klara vid 18.30 är vi nöjda. Då hinner man duscha, sitta ner och äta i någon timme innan det är dags för nightcheck och att sova. Men vi har hemskt kul! 
 
Vi har börjat tävla nu, och som jag berättat tidigare har jag ansvar för fyra hästar. Tre av dem hoppade unghästklasser tisdag–torsdag och fina Precious hoppar nu under helgen. Ganska lagom, båda hingstarna går dock i samma klass så det blir en del förberedelser så att det ska gå smidigt att klä av den ena och på den andra. Alla hästarna har varit duktiga och verkar glada att få hoppa lite!
  
Jag själv har också sååååå roligt, fast jisses vad jobbigt det är att jobba. Ni vet arbetarhänderna som är vana vid att bära vattenhinkar, mocka, sopa och sånt? De försvinner tydligen när man slutar arbeta (jag trodde faktiskt ärligt att de där valkarna skulle vara med mig resten av livet, men ICKE). Det visade sig också att de har funnits där av en anledning, det är nämligen olidlig att bära vattenhinkar utan dem... haha. Både Jullan, Olivia och jag haltar dessutom hem varje kväll som de tre små gummorna utav diverse fot-problem.
  
MEN, jag är ändå lyckligare än vad jag varit på länge, hästar är faktiskt det bästa som finns. Det är kul att göra tävlingar igen som visserligen är väldigt mycket mer arbetssamma, men som ändå är mycket mer avslappnade och utan press. Det är ju bara barn. Vad de än gör så är det något de lär sig av. Det är ingen prestation på det viset. Det är bara härligt att jobba bara för att det är kul! Jag har fyllt på ännu ett bildspel med massa bilder från Spanien, men nu rinner tiden ut och jag måste göra mig klar för middag så jag hinner inte skriva mer.  
  
/Natalie
  
PS. Hörde jag något om snöstorm i Sverige?

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Vi har äntligen kommit fram och kommit till ro i Oliva. Det har varit klarblå himmel, över 20 grader och sol dagligen sen vi kom. Med varierande vindstyrka hehe... Inatt var det verkligen storm, gick ut och kollade till kidsen vid 2 inatt men de var stencoola. Skönt!

Sist vi hördes var vi bara halvvägs till Spanien, och jag har fått några frågor angående resan. Jag har ju bara flugit ner och satt mig i lastbilen i princip och har ingenting med planerandet att göra den här gången. Det är ju såklart ett JÄTTEstort projekt att ta med alla de här hästarna på en resa genom Europa och det kräver mycket planering. Att hitta uppstallning till 17 hästar i länder där de dessutom pratar väldigt dålig engelska kräver ett brett kontaktnät. Man får fråga groomar eller andra som håller på med hästar, gärna utländska, om det vet någon som vet någon och till slut brukar det lösa sig. Vi hade toppenbra stall som var enkla att hitta till (om man kör rätt väg...) och där hästarna hade det toppen. Det är ju viktigt att hästarna trivs och kan slappna av där man stannar eftersom de förbrukar så mycket energi på själva resandet. 

Framme på uppstallning är det absolut första man gör att ta av hästarna och ge dem vatten och hö. Sen lindar man av och byter täcken, mockar lastbil osv. Hästarna får vila nån timme innan de kommer ut och rör på sig en stund i skrittmaskin eller på promenad. 

Vi anlände i Oliva i lördags förmiddag efter 4 dagars körande. Hästarna har tagit resan bra, och har kommit till ro här nere under helgen. Idag var det vetcheck och imorgon börjar unghästarna tävla! Lilla Vincent är allra första hästen ut för den här touren och har startnummer 1 imorgonbitti. Hoppas han sätter standarden för resten av veckorna. 

Vi är 3 tjejer som tar hand om Steffis hästar: jag, Jullan och Olivia. Jag har ansvar för Crusader Ice (Sigge), Diero Lux N (Diero), Precious Flip (Precious) och Vincent (kort och gott Vincent). Så det är de hästarna ni mest få se bilder på, men det är inte en dålig grej för de är såååå gulliga. 😍 Om internet samarbetar så finns det ett bildspel någonstans i inlägget, med bilder från de sista resdagarna och de första dagarna på plats i Oliva. Glöm inte att även följa med på Instagram:

@natalieanettejansson

@holmenstephanie

@julianilsso

@oliviaedenlind

@grevlundashowjumping

Hörs snart igen! 

/Natalie

Hej på er, jag är tillbaka! (I några veckor..) Ni som hängt med här på Hästskötarbloggen ett tag vet ju att jag lagt stallkläderna på hyllan och fyllt ryggsäcken med kurslitteratur istället för hästgodis. Nu har jag dock dragit ut på ett äventyr till Oliva med Steffi och tjejerna från Grevlunda. Totalt är det 17 hästar, 6 tjejer och tre lastbilar som just nu korsar Europa påväg till Spanien. Och jag har fått låna bloggen lite från Madde för att ni ska få hänga med! 😁

Just nu är vi inne på resdag 2 av 4. Vi lämnade Grevis igår vid fyra på morgonen, (eller ja, lite senare för det tog längre tid att beräkna att lasta på alla hästar. Det tar aldrig slut... haha). Stannade för vila på Klatte i Tyskland, där hästarna fick äta, dricka, vila och röra lite på sig under kvällen. Vi lämnade igen strax för tre imorse och jag blev för en stund sen avbytt och slipper köra sista biten. Idag är längsta etappen ner till franska Dijon. De sista två etapperna är lite kortare, vilket jag tror att småkidsen på lastbilarna kommer tycka är skönt. De är ovana, men så snälla och duktiga. En del är nog fortfarande i chocktillstånd dock. 😅

Okej, det blev ett kort litet intro och en påminnelse om att ni ska fortsätta kolla in här, för det kommer mer och det blir kul! Just nu är jag lite (ganska rejält) trött och det är nog bäst att jag inte försöker mig på något skojigare. Några små bilder har jag att bjuda på också. 👇🏽

Vi hörs igen om några dagar! 

/Natalie 

Precious har fikapaus 😍 Hennes mamma är ingen mindre än Sparven! 

 

 

Det är sååå mysigt att köra lastbil igen, och ännu mysigare är det att ha sällskap.

Olivia är den bästa sorten- en sån som brer mackor, och som utbrister:

"Nu slår klockan sju, det är dags för Halo" och drar igång allsången. 

Första stoppet på Klatte. Hästarna var nöjda, glada och fortfarande pigga! 

 

Till och med glada mitt i natten ❤️